avskaffa monarkin?
GOD JUL
Pia och Stig
önskar
Carl Gustaf och Silvia,
barnen med familjer
Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.
Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.
Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.
I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.
Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.
Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!
Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.
Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:
Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.
Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.
Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.
Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.
Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.
* ISBN 978-91-1-307358-3
