stigstrombergsson

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

Och idag var det en semestertorsdag – den första.