stigstrombergsson

Detta års Skärtorsdag gick i ett annat tecken än vad brukligt är. Som regel brukar vi söka delta i den speciella mässa som firas i kyrkan på Skärtorsdagskvällen med den fokusering den har på hur Jesus den natt då han blev förrådd tog ett bröd, tackade Gud, bröt det, gav åt lärjungarna och sade: ”Tag och ät. Detta är min kropp som blir utgiven för er”. På samma sätt tog han kalken, tackade, gav åt lärjungarna och sa: ”Drick av den alla. Denna kalk är det nya förbundet i mitt blod som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Så ofta ni dricker av den, gör det till min åminnelse”.
Efter mässan brukar sedan altaret kläs av alla ljus, dukar och annat och på så vis ställas i ordning för Långfredagens speciella gudstjänst om hur Jesus blev avklädd, torterad, korsfäst och begraven för världens och människans skull - apropå stollerierna jag berörde i förra inlägget.

Så blev det inte detta år. Visst blev gudstjänsten av – det är inte det – men vi var inte där utan på bröllop istället. Lite udda bröllopsdag kanske men det var ett mandeiskt bröllop – men utan de mandeiska vigselcermonier som hör till då sådana inte hålls här i norr. Om mandeismen kan man läsa här, mer utförligt men på engelska här och ännu mer utförligt - också engelska - här. I korthet kan den sägas vara något av en kusin-religion till judendom och kristendom med vissa gemensamma drag men också många olikheter. Antalet mandeer i världen är litet – kanske 70000 – och numera har de flesta lämnat Irak och flera har fått asyl i Sverige. Några – i själva verket en stor familj – har funnit vägen till Älvsbyn där både jag och madammen i mitt liv via våra yrken kommit i kontakt med dem – tillräcklig kontakt och vänskap för att vi skulle bjudas på bröllop! Och det var kul!!

Vid 16-tiden infann vi oss i brudens hem där hon satt uppklädd och vacker för att beundras av alla och för att vänta på att brudgummen skulle komma. Han kom och togs emot under jubelrop och med högt drillande kvinnoröster . Efter ett tag skulle det bära av till annan plats. Alla ut i bilarna för kortegefärd till Piteå. Då ett av fordonen fastnat i den av vårsmältningen uppblötta gräsmattan var vi flera som hjälptes åt att knuffa och då bar det sig inte bättre än att när han som satt bakom ratten tryckte gasen i botten så spann hjulen nåt alldeles jätteförskräckligt och jag sprutades ner med gegga från hjässan till fotabjället. Med lerinpackad kavaj, skjorta, byxor, slips, skägg, mustasch och pannlugg var det bara att tvärt fara hem för att hitta rena och snygga kläder. Fint sådana gånger med så stora barn att yngste sonens studentkostym kunde tas fram. Snabbt byte alltså och sedan iväg för att söka hinna ikapp karavanen.

Halvvägs till Piteå hann vi ikapp raden av bilar – då stående vid vägkanten.
Problem med något fordon? Inte en nyy fastkörning, va?
Nej! Men paus i körningen för dans på landsvägen.
Sedan vidare till stan vilt tutande. Ny paus för mer dans och jubel på Rådhustorget.

Så småningom var vi framme i den bokade festlokalen. Där mötte ännu fler människor upp. Säkert 15-talet nationaliteter på plats. Folk från Somalia, Irak, Syrien, Libanon, Burundi, Azerbajdzjan, Iran, Sverige, Finland, Thailand, ett par andra afrikanska länder och folk från andra stater som uppkommit ur gamla Sovjet. Vänner till brudparet från SFI och andra verksamheter i både Piteå och Älvsbyn. Samt tillresta släktingar. Mandéer, kristna och muslimer om vart annat. Pin livat!!

Musik och dans! Och mat. Och så mer musik och dans. Hela tiden. Högt. Till den arabiska musiken som i svenska öron är ganska gäll dansade man turer jag inte begrep. Män i grupper. Kvinnor i grupper. Män och kvinnor i turer huller om buller. Rena discot.
Alla hade jättekul och ingen hade druckit någon alkohol alls!!
Till skillnad från ett svenskat disco.

Så samlades alla kring bruden och unga kvinnor hjälptes åt att ta av henne hennes silversmycken – örhängen, halsband och ringar – som ersattes av guldsmycken som gåva till henne från honom. Mycket guld. Under en av två pardanser – typ bröllopsvals men inte vals – lyckades jag få bilden ovan av de armband hon fått.

Efter guldgåvorna bröllopstårtan! Och så mer dans, skratt och glädje. Tills vi bröt upp och for vid 20.30-tiden.

Givetvis tog vi betydligt fler bilder än de två som här kommit med. Ca 100 stycken som jag gärna skulle visa fler av om jag inte av princip undviker att på nätet lägga ut bilder av folk som inte vet om att jag gör så. Därför bara de två som kommit med.

Det var en fantastisk kväll! Kul att vara med!! Och riktigt kul också för att det var så många olika från så olika länder, språk och sammanhang som alla var så glada över att två unga funnit varandra och vill leva sina liv tillsammans. Min bordskompis som för flera år sedan kom som flykting från inbördeskrigets Libanon och som jag känt sedan dess sa ungefär:
Inget förenar människor så mycket som fest – och sorg.

Det är nog sant. Och ikväll var det fest – fast inte för mina byxor.