stigstrombergsson

Om rubriken varit Unbyn 1920-2020 hade det låtit som en krönika som berört något seriöst och faktaspäckat. Det hade blivit lite missvisande även om lördagen 26 september var seriös, dock inte så faktaspäckad.

Barnbarnet Ava bor i Unbyn i grannkommunen där utöver henne talesättet säger att solen aldrig ler. Hennes morfar – d et är jag – och mormor reste dit för barnvaktstjänstgöring. Pappan hade haft ett nattskift och mamman skulle utöva sin veckliga rida-på-hästen-aktivitet.

Det är full fart när man är drygt två år. Välta grejer är kul inklusive det stora soffbordet i vardagsrummet. Hur hon gjorde för att skapa smällen förstår vi inte men ljudbangen var tydlig. Ingen skada dock vare sig på folk eller materiella ting.

Vi gick ut. Till lekparken. Där anslöt Holger på sin cykel. Vi gick veta att den i tidernas morgon varit hans pappas hoj men nu var den Holgers. På frågan hur gammal den samma-kvatersboende gossen var visade han upp tumvanten. Vi drog slutsatsen att svaret var fem år. Han visade sig vara en snäll lekkamrat, något som Avas mamma sedan också vittnade om.

Unbyn är en stilla liten gammal by med visst sentida villaintrång. Jag gissar att man för hundra år sedan också kunde hitta parkombinationen a’Ava & n’Holger – likt de två lekkamraterna.

Vi tog också med Ava på en biltur till kusinerna Tyra och Adrian inne i Luleå.

Busade. Fikade. Pratade.

Vistån heter ett vattendrag i Älvsby kommun, församling och pastorat – de geografiska gränserna sammanfaller. Vi – barnbarnet Lisa, mamman, pappan, mormor och jag – for dit tisdag före lunch för att campa och äta tältgodis. Man måste ha tältgodis när man ska sova i tält anser Lisa. Som lättledd morfar har jag inget mot konceptet.

Lisas pappa och mormor försökte sig på fiske i harr- och öringvattnet. De sa att de fått napp men visade inte upp någon fångst. Vad det är för sport när ”sportfiskare” släpper tillbaka firrarna fattar jag inte.

När man är tre år är det kul att vara ute i skogen. Man kan till exempel göra djur av kottar. Mamman med syskon gjorde liknande saker på samma plats – och på en mängd andra ställen – för en generation sedan. Klart läge för flash-back eller vad det nu heter.

Två tält hade vi. Jag och mormor i vårt och den lilla familjen i sitt. Var ett tag sedan vi gamlingar – fast SÅ gamla är vi inte – sovsäckade, spritkökade och höll på men det är ju ungefär som att cykla. Har man en gång lärt sig det funkar det om än till en början lite vingligt också när man efter ett uppehåll ger sig i kast med saken.

Vi sov, vaknade, åt frukost och for hem för disch, disk, tvätt osv. Under eftermiddagen kom så lillkusinen Ava som behöver morfar och mormor som barnvakt ett par nätter. Idogt arbetande föräldrar är orsaken.

Så en helt annan sak mitt i detta barnbarnsbarbareri.

Den 12 augusti 1925 föddes hon som blev min mamma. Med tiden blev hon primärhustruns svärmor och vidare på den resan farmor till våra fyra barn. Exakt hur hon om hon levat idag skulle tituleras i förhållande till dem jag är farfar och morfar till kan jag inte exakt utröna – mer än gammel-nånting.

Släkten följa släktens gång står det i psalmen. Mamma blev inte 95 utan ”bara” 78 men datumet till ära fick hennes och pappas grav som synes en extra bukett.

Bloggverktyget kärvade onsdagskvällen den 12:e. Funkade den 13:e.

Det är ju som ett begrepp det där – stormens öga.

Man menar det centrum i en oväderssnurra där det inte blåser moturs lika förnicklat som i lågtryckets yttre delar. Eller för all del högtryckets fast det då blåser i andra riktningen och inte lika hårt. Oaktat rubrikens meteorologiska innebörd är det inte gårdagens väder jag nu avser.* Det som hade blåst över var av annat slag.

Det började mojna i och med att Järvsö-barnbarnet Lisa med föräldrar for med föräldrars kompisar för endagstripp i Luleå skärgård. Strax efteråt for hennes två kusiner Tyra och Adrian med sina föräldrar hem till sitt hus i Luleå efter nästan en veckas farmor- och farfars-vistelse. När det till sist beräknats att Lill-kusinen Avas pappa kunnat vila efter sitt nattskift på sjukhuset for hon och hennes mamma hem till Unbyn. I Markus berättelse om Jesus, kapitel 4 vers 39 beskrivs en helt annan händelse – leta upp och läs! – som i alla fall fick samma effekt: ”...det blev alldeles lugnt.”

Det blev några timmars lugn med blåbär att rensa, hus att städa och en del bädd-flytta-om då 6 övernattare inte skulle sova mer – i alla fall här och just nu. På kvällskvisten kom Lisa med bihang tillbaka så nu fläktar det lite.

Handdisk är en långsamhetens syssla som vi tvingats återgå till. Inte så att diskmaskinen lagt av. Den står still men det är en bieffekt av ett annat haveri – diskbänkdkranens som småkärvat ett tag. När vi kom hem efter en vecka neröver landet krånglade den påtagligt. Gav svag stråle och var svår att stänga av men vi fick till det någotsånär. I förrgår fredag en dryg timme innan järnhandeln skulle stänga skar kraneländet ihop alldeles. Gick inte att få stopp på vattuflödet alls.

Kvickt iväg för inköp och om kvällen gav sig sonen – Tyra och Adrians pappa – i kast med projektet.

Den första fasen – att demontera det gamla eländet – är ingen lek. Arbetsställningen där saker skall vridas loss bakom diskhoarna blir ingen lek. Har själv gjort det två gånger så jag vet. Varken vår egen eller svärföräldrarnas var lättåtkomliga. Likadant var det nu men nu var det sonens rygg som skruvades och skavdes i försöken att skruva och skava. Jag med en rörtång höll emot ovanifrån och med tiden lyckades rivningen.

Montera blir då nästa steg. Lite plåtsaxkirurgi för att hålet skulle stämma och sedan skruva samman rör och slangar. Det sistnämnda var om än av samma dimensioner naturligtvis ändå av olika system vad gäller, nipplar, pillemojer och annat – detta naturligtvis självklart då grejerna härstammar från olika tidsepoker. Slutet vid 22-tiden blev att plugga igen rören där vattnet kommer och lämna bänk och diskmaskin vattulösa tills tid, kunskap och kanske öppen järnhandel går att uppbringa – alltså efter helgen.

Nu står vattenfylld paltgryta på spisen som köksvarmvattenberedare. 20 liters plastdunk står på diskbänken. Pluggningen är tät. Vatten finns i resten av huset men disken sker för hand.

Jag nämnde blåbärsrensning. Den var en följd av en utflykt tidigare på fredagen. En annan följd av den trippen blev bilden som pryder inlägget och som definitivt styr under vilken kategori detta inlägg placeras.

* Dock kan det vara värt att nämna att det var – gissar jag – värmerekord. Kall-juli har blivit bra-augusti och det är ju skönt. Lite svalare idag söndag med ca 20+.

Ramsan hörs från nedre plan. Klockan är ca 8 om söndagsmorgonen. Lilla Lisa tre år umgås med mor eller far. Toamorgonrutiner pågår. Snart blir det anledning att fråga Vem är det som pladdrar – eller tassar – i vår trapp?

Vi har alltså barnbarn i huset. Ett. Sedan tisdags sen eftermiddag. Med sina föräldrar. En morbror anslöt i förrgår. I eftermiddag kommer den ett år yngre lillkusinen Ava med moder. Fadern jobbar. Till detta och storkusinerna Tyra och Adrian med sina föräldrar.

Många lugn-och-ro aktiviteter som att blogga helt eller halvt intelligent går alltså inte att upprätthålla. Tiden fylls av annat.

Nu tassar det i trappan. Knarrar också. Mamman är med.

Frukost skall fixas, publicering blir vad det lider.

I ett par av de senare blogginläggen har jag i förbigående nämnt barnbarnet Lisa. Hon bor i Järvsö, är nyligen tre år fyllda och har mormor och morfar – det är Primärhustrun och jag – på besök. Det är värt ett mer ingående bloggande.

Efter att måndag i förra veckan i Unbyn firat hennes kusin Avas tvåårsdag reste vi om tisdagsmorgonen söderöver. Jag vet inte om det skall anses som en så kallad nödvändig resa men då vi inte haft några känningar och inte heller familjen, eventuellt familjerna, vi avsåg träffa valde vi att göra vad som mänskligt kan bedömas som en säker covidsommarresa. I morgon är det tisdag igen och då reser vi hem.

Heeej! Här kommer jag farandes! ropar hon glatt flera gånger dagligen.*

Vi känner oss väldigt populära. Det är klart att man känner sig hedrad när hon säger Ikväll ska mojfaj natta mej! Vi har kul hela tiden.

Ute har vi kunnat vara en hel del – utom idag då det regnat. Vi har skördat av de enorma mängder blåbär och vildhallon som växer i grannskapet. Vi har gungat, sandlådat, pysslat och pusslat. Jäntan plockar bär på ett föredömligt ihärdigt sätt men som samlare är hon dock ännu ganska outvecklad. Det mesta ramlar inte ner i hennes lilla hink utan in i munnen.

Ut ur munnen ramlar det också en hel del. Treåringar har ju benägenheten att sysselsätta hjärnan med ett konstant flöde av åsikter, viljor, tankar, fantasier och infall. Samtidigt är filtret som stoppar tankar från att ramla ut i form av tal inte på långa vägar färdigvuxet. Inte bara ett nytt sätt att ställa upp kubbspelet har hon lanserat. Hon har också utmundigat en ny beteckning på spelets komponenter. Spelkubbarna är en ny glosa för alltid införlivad i klanens ordförråd.

På söndagen smet vi dock, mojmoj och jag. Vi gjorde en dagsvisit till Vattholma utanför Uppsala. Där bor en av de svågrar jag fick mig i samband med giftemålet 1978 liksom hans hulda maka. Vi hade ett konkret ärende och är man så nära som tre timmar i bil är ju en avstickare ingenting. På vägen var vi förbi Lisas mammas morfardsoch mormors grav i Tierp.

Träffa svågern och svägerskan (som om någon dag fyller jämna år betydligt fler än tre) var kul. Vi övernattade inte utan var tillbaka i Järvsö ½ efter midnatt.

Idag var det regn och inomhuslek. Den andra av Lisas mammas morbröder med fru, son, sonens sambo och två barn – tremänningar till Lisa och hennes kusiner – bor alla i Säter men var på hälsingetripp. De kom förbi för att hälsa på och fika. Åxå det kul.

Med detta och mycket annat i färskt minne drar vi norrut i morgon efter frukost.

* OBServera farandes. Grammatiskt är det en particip av verbet i passiv form. Avancerat!

Då och då, noble Bloggläsius, ventilerar jag för dig en del kyrkliga tankar ur mitt perspektiv ”pensionerad präst på orten (och i kyrkan)”. Att göra så kan verka vara förfärligt självupptaget och uppdragsnarkomaniserat och det är inte utan att nog så också är fallet. Samtidigt är det så att uppdraget som präst är livslångt så det är inte bara fel ”att vara kvar” – fast jag inte är det.

Vi är på resa nu. Hos barnbarnet Lisa 3 år i södra Norrland. Det och hon om något och någon borde väl kunna slå av tankarnas välpistade ”präst-spår”. Tösen är ju söt som socker, pratar oavbrutet, traskar i skogen och plockar blåbär som en thailändare – fast för en hel del bär bär det direkt ner i ”brösthämtarn”. Som morföräldrar är vi högt älskade och mycket populära.

Jag har med två böcker att läsa om tid och håg skulle inställa sig. Det innebär ett rejält beredskapslager. En av dem är volym 1 av en tung Bibelvetenskaplig kommentar till Lukasevangeliet. Är inte det präst-spår? kan man undra. Mitt svar blir: Inte direkt! Ganska dämpat, faktiskt. Sett i ett bloggperspektiv skapar sådan litteratur möjligen något i kategorin Exe-geten bräker och inte annat som skulle vara uppmuntrande eller kritiskt till vad som sker eller inte sker i kyrka och församling lokalt, regionalt eller nationellt.* Jag har också med en pocket i helt annat ämne.

Till vilken nytta? Min ”präst- och församlingshjärna” har ett ständigt tomgångsvarv och behöver nästan inga impulser alls för att varva upp.* Ett meddelande i Messenger i morse trampade gasen i botten och det är med stor ansträngning jag inte här och nu i bloggens form ondgör mig och ställer till med anledning av ett ställt om. Min näst-sista-kommentar i Messengertråden blev i alla fall: Du är sååå klok! Men var och hur och med vem det skall tas upp är marigt. Och inte alltid välkommet. Fråga mig – jag vet...

* Egentligen är det skrämmande att exegetik inte är ”farligt” för eller ens gångbart i tankesmedjorna som svarvar fram vad som i vanliga tider och i dessa Covid-dagar skall vara kyrklig verksamhet.

Sonsonen Adrian gav diagnosen.

Tonfallet tydde på att han inte gav en komplimang.

Det görs och sägs mycket skoj när barnbarn är på visit. Adrian 8 år med storasyster Tyra 10 for igår efter att ha varit här en vecka som gav en trave lustigheter och klokskaper. Rubriken är bara ett exempel.

Det var varmt. Vi badade i princip varje dag. En eller två gånger. En av kvällarna gick vi till badplatsen några hundra meter från där vi bor i tanken att älvsvattnet svalkar. Bilden visar hur promenaden gick. Klicka på den blir den större utan att promenaden för den skull blir längre.

Längs med älven filosoferade storasysten: Vatten har ingen färg. Det är den blå himlen som gör att det ser blått ut. Och hon fortsatte: När det är mulet är vattnet grått. Hade himlen varit gul skulle vattnet också vara det.

Tösen har givetvis helt rätt och för att stimulera den intellektella verksamheten och kanske flytta tankarna ytterliga ett steg – jag gillar att provikativt tänka utanför lådan – frågade jag: Hur blir det om himlen är randig? Svaret kom: Då blir vattnet det också. Men – sade jag – om vattnet rinner på tvären blir det väl rutigt?

Då kom broderns kommentar som blev blogginläggets rubrik.

Och systern kompletterade: Du är dubbelt så knäpp som pappa!

Som sagt var det inte tänkt som komplimanger men jag tog det som sådana. Så kallad pappa-humor är en speciell genre och att som farfar ha dubbelt upp – pappan är verkligen inte dålig! – är en ren statusmarkör.

För 10 år sedan skrev jag den 3:e juni denna text som jag nu uppdaterar.

32 42år

har madammen i mitt liv och jag denna dag varit gifta. Det har varit 32 42 trevliga år. Vi har skonats från större motigheter under resans gång och definitivt har vi inte mött motigheter som frestat på relationen. De negativa saker vi mött har främst varit våra föräldrars åldrande och att tre av dem alla fyra nu är döda och de skeendena fungerade väl närmast som samman-svetsning. Vi har fått vara friska och både hon och jag har hela tiden haft jobb. Fyra barn har varit friska och skötsamma och är källor till stolthet och glädje även om ett och annat raseriutbrott skett under årens gång. Denna vår har så ett Sedan 10 år tillbaka har fyra barnbarn blivit rosen på tårtan. Största problemet är väl – och har under många år varit – att vi har mossa i gräsmattan och att ett par av rummen skulle behöva nya tapeter.

Goda 32 42 år alltså. Kanske lite fantasilösa men goda. Åtminstone som jag ser det.

Lilla Ava

var här några dagar. Hon kom i lördags med sin mor och far som lämnade mormor och morfar – mojjo och mojja – i hennes våld när de for om söndagskvällen. Igår kom modern tillbaka och hämtade hem tösen. Den lilla fyller 2 längre fram i sommar.

Och sommar har det varit. Jättesomrigt. Varmast i landet vissa klockslag. Lek-fika ute lämpligt skyddade av ett bärbart tygtak är inte dumt. Vi ägnade tiden åt viktiga samtalsämnen om förbipasserande bilar, bussar, hundar och annat. Det är inte så tokigt att som pensionär inte jobba ens hemifrån utan ha tid för viktiga ting.

Hon for som sagt igår – och med henne for värmen men förhoppningsvis inte för gott. Det är svalare idag och vi får ett mycket välbehövligt regn på den nysatta potatisen.

Vad är att vara lojal?

Jag tycker det alltid är en aktuell fråga. Den förtjänar att komma mer i fokus nu i dessa dagar. Vad är att vara lojal i samhället, på arbetsplatser, i kyrkan, i förhållande till styrning och ledning, på annat vis. Den saken skall jag skriva om men inte i detta inlägg. Nu handlar det om något helt annat.

Det har varit en skickelsediger helg. Jag gillar det ordet: skickelsediger. Första ledet – skickelse – är samma saksom händelse. Andra ledet – diger – betyder stor eller omfattande – typ i Digerdöden. Nu var det helgen, inte en pest, som var skickelsediger. Ava var här.

Vi – det är jag och hennes mormor – hämtade henne på förskolan i fredags. Det heter förskola nu och ve den morfar somsäger dagis. Ava som är 1 år och 8 månader reagerar inte men den året äldre kusinen Lisa tycker man skall ha ordning på terminologin. Mamman och pappan var inplanerade på något rajtantajtan och önskade barnfritt på fredagskvällen så det var bara att lojalt ta en kula för laget. Tösen hämtades efter lunch.

Hon är kul! Bläddrar i böcker, skriver (som bilden visar) och surrar hela tiden. Språket är ännu mest många gånger tämligen obegripliga substantiv men faktum är att som morfar språkbada i hennes småbarnspladder kom att leda till att gubben fattade mer och mer.

Efter hennes åkmadrassåkning och annat kom så föräldrarna på lördag eftermiddag och vi kunde triumferande och lite skadeglada meddela att deras älskade dotter inte frågat efter mamma och pappa en enda gång. Igår for familjen hem till Unbyn igen. Tystnaden lade sig i huset.

Vad tycker du om att...? Vad är din åsikt om....? Hur ser du på....? kan vara frågor du, noble Bloggläsius, eventuellt ställer vetandes att jag ofta har mer eller mindre välkomna åsikter om både ditt och datt.

Hallå! Jag har haft barnbarn på besök!

Då finns inte tid för åsikter! I alla fall inte att uttrycka sådana i skrift.

Men nu är vi två pensionärer i huset....

Gårdagen till ära repriserar jag ett gammalt blogginlägg från den 2 mars 2010 – men bild och allt.* Läs och beundra!

I morse skrällde telefonen vid tjugoisjutiden. Samtidigt som madammen som klivit upp tidigare svarade omvandlades jag från halv- till helt osovandes och upp som en raket. Mycket riktigt! Äldre sonen telefonerade in nyheten att vi kvällen innan avancerat till farföräldrar.

En flicka som heter Tyra!

4 kilo! 51 cm!

I morse hade jag innan jag gick till arbetet inte tid att kungöra detta på bloggen. Kom dessutom då inte på något mer intelligent till bloggbeprydande bild än ett mobiltelefons-porträtt av mig själv som nyförlöst farfar. Så ser jag ut. Bättre blir det inte.

Promenerandes till arbetsplatsens andra dag av sportlovspersonalöverläggningar, framtidsplaneringar, strategi- och prioriteringsdiskussioner och allt annat tänkte jag: ”Idag är jag nog inte lätt att få på dåligt humör!”

Någon timme in på förmiddagen blev en helt annan mobilbild aktuell men det är först nu på kvällskulan som det blivit tid att här publicera skönheten.

Alla i den unga familjen mår bra.

Tack Gud!

Senare under mars 2010 kom fler inlägg i saken och med tiden än fler i kategorin Farfar funderar. Tyra fick en lillebror och med tiden två kusiner så kategorin vidgades till Farfar/morfar funderar. Men det var Tyrisen som kickade igång alltsammans.

* Rubriken då var nyförlöst farfar. Nu har jag 10 år på nacken i den branschen.

Det rimmar inte!

Ropet kom efter rad två.

Musiklärarens arbete utmanades.

Kritiken var öronbedövande.

Det rimmar inte!

Vad den stackars frökengitarristen sökte göra var att textrad för textrad* lära barnen i klassen, vårt barnbarn Adrians klass, en ny sång – denna:

Alla vill ha en bästis.

en bästis vill alla ha.

Alla vill ha en bästis.

det vill ju åxå jag.

En bästis ska vara bussig

för då vill ju jag vara bussig tillbaka,

och skratta åt samma saker

som jag brukar skratta åt

– och och gråta samma gråt.

Det rimmar inte! kom redan efter rad två

Och utifrån ett i sig roligt och meningsfullt besök i barnbarnens skola väcktes tankar som sträcker sig utöver farfar-barnbarn-kontakten.

Barn är lagiska. Det skall vara rätt annars är det inte bra. Det måste vara bra för annars är det inte acceptabelt – även om man i årskurs 1 kanske inte i dagligt tal använder det sista ordet i den meningen. Man är så fyrkantig att om ett streck kommer fel kastar man rit- och suddgrejer rakt över rummet. Man är lagisk och accepterar inte det man ogillar. Lagiskheten dömer negativt.

Å andra sidan gillar barn skarpt det de själva tycker är fint. Stolta barn har med tindrande ögon genom alla år gett föräldrar och far- och morföräldrar för mottagarna helt obegripliga teckningar, målningar och andra skapade alster. Malligt har de också i glad fokuserad grupp visslat blockflöjt utan att en ren synkroniserad ton kunnat skönjas. De har gillat musiken och då dömer lagiskheten positivt.

Nu kommer en liten utvikningen in i tro och teologi.

Jag undrar: Menar Jesus när han säger att vi skall vara som barn att vi skall ansluta oss till denna 7-åringarnas legalism? Näppeligen!

Innebär Paulus skriveri När jag var barn tänkte jag som ett barn att han underkänner barns sätt att fungera när de är barn. Knappast.

Men som vuxen blir det en annan sak. Eller?

Som vuxen – det hör nog till vuxenblivandet – får man förhoppningsvis erfarenheten att vara älskad utan att själv känna sig älskvärd. Man kan vara med rätta besviken på sig själv men finna sig trots allt och i alla fall omtyckt av någon som med all rätt samtidigt klandrar och har rätt i sitt klander. Trots självdom och den andres rättmätiga besvikelse får man kärlek, inte som överslätning utan som förlåtelse. Det är Nåd människor emellan – ur och av kärlek.

Och omvänt: erfarenheten att i besvikelse ändå älska någon trots hans eller hennes oälskvärdighet och utan att godkänna ändå ge Nåd och förlåtelse.

Till och med vi människor kan alltså älska syndare samtidigt som vi hatar synd. Vi måste inte acceptera det vi förlåter, bara den vi förlåter trots hur den är.

Alla vuxna är inte vuxna som fixar att hantera dessa paradoxer. Vi tenderar att döma ut dem som inte klarar examen eller OK-förklara sådant som dem vi älskar eller ska älska gör sig skyldiga till. I kyrkliga och kristliga sammanhang – vad skillnaden är vet jag inte – ser jag alltför ofta sådan lagiskhet både i dess fördömande och alltmer vanligt tolererande form.

Det skapar funderingar men nu i alla fall slut på den utvikningen.

Klassen – fortfarande årskurs 1 – gick till stadsdelsbiblioteket. Bilden är det magra antal böcker som där fanns under avdelningen religion. Under promenaden tillbaka till skolan frågade en liten kille:

Var du med på Titanic?

Vitt hår och status som farfar till en klasskompis gör en tydligen misstänkt.

Jag nekade men så värst bedrövade över att jag inte var en överlevare fortsatte killen och hans kompis att för tu och sju snacka Titanic. Klipp på Youtube hade satt dem på spåret och likt många smågrabbar hade de helt nördat in på vad de uppfattat. Fakta, dramatik.

Farmodern, alltså Primärhustrun, var samtidigt i årskurs 3 i Tyras klass som bland annat åkte skidor på Ormberget. Glada barn och engagerad personal också där. Efter lunch bytte vi plats.

Att besöka barnbarnens skola var kul. Om frågan Var du med på Titanic? är lök på laxen eller smolk i bägaren känns lite kluvet – men roande.

* En klassisk metod att memorera viktiga saken, använd redan av Jesus och andra rabbiner.

Va!

Vad är det för ord? Eller läte?

Skinka i halsen? Knäckstopp i munnen?

Känslor för kyrkliga (och andra) överheter?

Det är tredjedagen nu. Mitt på densamma. Solen gick upp tio noll nånting och då det för första gången på flera dagar inte är molnigt förtjänar utsikten från balkongen vara den bild som inleder detta inlägg. Klicka på den blir den större.

Rubriken ugpgfbkamkh+t sammanfattar Julaftonen som i stort men inte totalt gick i sedernas och traditionernas tecken. Det betyder Upp på morgonen, Grötfrukost, Promenad till kyrkan för Gudstjänst kring krubban 11.00, Fika hemma, Bil till Luleå, Kalle Anka med barnbarnen Tyra och Adrian, Mat, Klapperi och så småningom Hemresa. Någonstans i sammanhanget men i år på annan plats och tid än förr kom också Tomten att adderas in.

Barnbarnet Lisa 2½ med föräldrar som bor i Järvsö kom dan före dan. Den lillas yngste morbror anlände dagen innan. Huset började alltså likt kylskåpet fyllas upp. Ganska traditionsenligt. Enda skillnaden var att den lillas morfar – alltså jag – inte hade några arbetsuppdrag alls att förbereda sig inför. Han – visst är det storvulet att tala om sig själv i tredje person, dock än så länge i singular – är som bekant numera pensionär.*

Risgrynsgröt äts en gång om året men i dagarna tre. Storkoket räcker så länge och inkluderar en portion till tomten som tydligen i kall väderlek efter fullföljt värv äter hel- eller halvfrusen gröt. Man förstår att han väcker häpnad.

I Julgudstjänsten var det drygt 170 personer förutom vi. Den är på orten helgernas mest välbesökta kyrkliga sammankomst och passerade redan på 1980-talet Julottan. Den å sandra sidan samlade i år 105 personer inklusive lilla Lisas mormor som sjunger i kören. Det var något fler än vad som varit brukligt de senaste åren.

Tomten brukar besöka mina barnbarn när vi är i Luleå hos Tyra och Adrian. I år hade han – tomten alltså – prioriterat på annat sätt och i förväg dumpat sina säckar under granen där för att i stället fått tid att kika förbi i Älvsbyn under efter-gudstjänsten-fikat. Lisa fick några paket men gav också tomten en klapp. Ett paket alltså, inte klapp på skägget. Hennes gåva var alla hennes nappar för tomtebabysarna att nu få tröst av. Själv anser hon (med viss tvekan) att hon som är en stor tjej inte längre behöver dem.

Hos den äldre av våra söner var det som vanligt men med två undantag. Det ena var vad jag nämnt: tomten hade kikat förbi och lämnat grejerna innan. Det andra var att Tyras och Adrians mormor och morfar är i Thailand och att lillkusinen Ava med föräldrar jular i Umeå också detta år.

½12 var yngste sonen, primärhustrun och jag hemma i Älvsbyn igen.

20 i 6 på Juldagsmorgonen nöp nämnda hustru mig i foten och sa Jag går nu. Gissningsvis grymtade jag ett svar, hörde henne låsa ytterdörren och övervägde kort huruvida jag också skulle julotta mig. Vad som tog beslutet vet jag inte men fem över sju vaknade jag igen till nytt övervägande: Full sprutt nu så hinner jag till predikan! men då ingen bryr sig om predikan när Juldagsmorgon glimmar tog jag det mer lungt. TV finns ju också och jag med a nice cup of tea i handen hamnade i en formlig folkdräktsorgie någonstans i Dalarna. Att alldeles ensam vara vaken dan efter dopparedan är det julefridiskaste man når – faktiskt.

Lilla Lisa med föräldrar hade stannat hos kusinerna i stan men kom på Juldagens eftermiddag. Igår på Annandagtog alla det lungt. Jag var med 17 andra Temamässa. Sedan genomlevdes dagen i stillhet, den något begränsade stillhet som nås när det finns småbarn i lokalerna.

Så var julen – familjärt sett. Och detta inlägg hamnar i kategorin Farfar/morfar funderar. Den där avkragningen jag nämnt i tidigare inlägg och annat kring den samt en kyrk-anknuten artikel i Expressen har irriterat mig men tack och lov inte fundamentalt satt mig på sidospår. Återkommer kanske i saken.

Och med denna rapport önskar jag alla En god Fortsättning.

* Han – alltså jag – hade haft en idè om att erbjuda sig leda en Julnattsveckomässa men valde i alla fall att avstå. Det är det nya arbetslaget utan honom som prioriterar och inte prioriterar olika saker. Han skall inte (alltför mycket) oombedd lägga sig i.

Det blev resa till Luleå idag för att titta på basket. Inte elitbasket där både damerna och herrarna toppar sina tabeller. För oss handlade det om ännu viktigare grejer.

Både Tyra född 2010 och Adrian född 2012 studsar nämligen boll, två-tre matcher var. På grund av att hennes var på Björkskatan och hans i Södra Sunderbyn och att tiderna krockade missades en Tyra-kamp men fyra återstod. Alltså basketmatcher i parti och minut.

Det blir liksom en heldagsförrättning sådana här dagar. Farfar- och farmor-förpliktelser av den sorten tar sin tribut. Men jag klagar inte. Entusiasmen och viljan är stark hos dem som spelar även om det finns brister i teknik och taktik. Svårt är det ju också. Den nedrans bollen skall ju studsas medans man springer och sedan humpas upp i en korg två-tre kroppslängder upp mot taket. Tänk om tvåmetershagastörarna i eliten skulle proffsarbeta under liknande villkor.

Det blir väntetider mellan drabbningarna. Dö-tid skulle man kunna säga. Som gick att använda för att i tele-fånen skriva förkunnelsen jag avser fyra av i gudstjänsterna i Älvsbyn 11.00 och Vidsel 16.00 i morgon. Däremellan en Dopgudstjänst.

Det blir min sista söndag.

Lät ödesmättat lät nog detta men är sant i alla fall. Behovet som församlingen tidigare haft att ha mig som deltidsvikarie föreligger inte längre och i morgon är sista inplanerade söndagen för mig. Innan storhelgerna som det framtidsbefintliga kollegiet ansvarar för återstår för mig endast ett par studiesammankomster för vuxna samt lite konfirmander till innan de tar/får/ges julpaus. Efter nyår behövs ingen halvtid och min kvantitativa* insats reduceras till en vuxengruppskväll i veckan samt kanske 2-3 Veckomässor av 4. Jag har i alla fall mental beredskap åt det hållet.

För mitt sista (inplanerade) förkunnelsetillfälle ger Psalm- och Evangelieboken som textavsnitt tredje årgången på Andra söndagen i Advent det första Jesus sa inom ramen för sin offentliga gärning – enligt berättaren Markus kapitel 1 vers 15. I pauserna mellan Adrians matcher skrevs vad som i situationen skulle kunna kallas en basketpredikan.

* Min kvantitativa insats under hösten har varit två söndagar av fyra samt de allra flesta Veckomässorna. En och annan har frågat: Värst vad du verkar jobba mycket? Är inte du pensionerad?

Mitt svar har då blivit: Det jag fått göra är sånt som syns i annonseringen. Så är det inte med till exempel begravningar och mycket annat som de andra genomför. Det är inte bara pensionären som gnor. Och efter nyår kommer det att bli på annat vis.

Så långt om den mätbara kvantiteten. Vilken kvalitet min insats haft må andra bedöma.

Jag vet inte om folk ser fram mot en fortsättning av sabotage av samos. Ett inläggnummer tre finns i halvfärdig form men om det är något att se fram emot vet jag inte. Om så skulle vara vet jag ändå inte hur man ser fram emot det och om så med positiv förväntan eller lätt obehag. Jag har fått ett par muntliga feedbackar och också pratat med en och annan om sakerna, alltså sånt jag ännu inte prublicerat men som jag vet finns i den halvfärdiga texten. En del tycker det är bra att frågorna lyfts och beslut ifrågasätts och andra undviker sådant för det gör en bara sur.

Men det händer annat också.

Eller hände. Med start i torsdags. Lilla Ava fanns då i fastigheten när morfar – alltså jag – kom hem efter att ha mött konfirmander i Vidsel. Hon hade inte gått själv från Unbyn även om hon likt de flesta 1½-åringar ärjätteroad av att gå. Mamman var med också. Pappan var på resfot mot Umeå.

Det betydde barnvakteri på fredagen. Avas mamma har ett jobb att sköta. Och på lördag en häst. Morfar och mormor var därför helt ensamma i den lillas våld. Som är ganska surrig. Hon ”pratar” nästan hela tiden men ingen förstår vad hon säger men när mormor bläddrat någon sida till i Lokala världsbladet tog den lilla definitivt bladet från munnen och intensivt surrande med ilska i tonen pekade på olika platser i tidningen. Det var på den där tråkiga sidan med alla aktiekurser.

Harangen dokumenterades med en filmsnutt men denna blogg tar inte – som jag fattat det – filmsnuttar, bara bilder. Facebook däremot tar film och där lade jag till texten Kollar aktier och fonder.

Reaktioner kom i form av olika gilla-smajlisar men också i text. En småborgerlig barn- och ungdomskamrat skrev: Du har närt en kapitalist vid din barm! På det svarade jag: Nej! Det är hennes uppfattning av vilka blufföretag som tvättar kriminella pengar och skor sig på offentliga medel som kommer fram. Lista på vad som skall (åter)helförstatligas görs upp: Televerket, SJ, Vattenfall, skolor, vård och omsorg. Lade sedan till: Jag glömde: Posten!!

En annan borgarbracka, känd redan från söndagsskolan på 1960-talet och nu aktiv i det minsta januariöverenskommelsepartiet, la sig i med skämtsamt missiktad skenbar omsorg: En liten vänsterpartist i vardande. Tror att jag ska skicka in en orosanmälan till socialtjänsten...

Det besvarade jag inte på Facebook då jag ville att barnbarnsgulligheten inte skulle gå förlorad i en politisk debatt. Det hindrar mig inte att anse att den högervridning av politiken som sker idag är oroande. Fortsätter av-vänstringen kommer många barn att att hamna i situationer då socialtjänsten skulle ha ingripit – om den får finnas kvar. Marknadsekonomin som skall privatisera, sänka skatter och strama åt kräver ju sina offer. Barn blir då dem som offras – precis som till avguden Molok i Gamla testamentet.

Men varför gnälla politik när barnbarn för glatta livet glatt ens liv.

Ava gjorde succé på kyrkkaffet. Efter gudstjänsten igår, alltså. Där var hon bland alla kakor, bullar och skumtomtar ändå sötast. Vi fikade i församlingsgården då det är mer folk än annars på Första Advent*. Det enklare fikat i kyrkan blir lite opraktiskt. Så Ava tronade och lät sig beundras av tanter och farbröder. För det är just tanter och farbröder som är där – i både kyrka och församlingsgård. Första Advent har rasikalt minskat på 25 år. Ingen annan förklaring finns än att seden många hade att göra ett Adventsbesök i kyrkan inte gått vidare till nästa generation. Saken ger mig ytterligare en pinne i tankebrasan om att kyrkan sjunker tillbaka när man inte medvetet jobbar framåt. Beslutsfattare och vägväljare som för husfridens skull nöjer sig med vad som är, eller än värre drömmer sig tillbaka till hur det var förr, fattar inte framtidsbeslut – vilket alla borde fatta.

Hur som helst är Ava en glad liten fyr. Hon for hem igår med sin mamma. Den högt älskade och populäre morbrodern for också så huset är tystare nu. Eller lugnochroare som Avas kusin Tyra sa när jon var fem år.

* Min bloggarkompis tobbe lindahl nämner här att det skall heta: Första söndagen i Advent, inte första advent. Det ger jag kissemissen i.

Eller rättar sagt:Nu kryper det närmare att det snart är en vecka sedan jag skrev något mer eller mindre läsvärt här på min blogg. Ingen verkar klaga. Någon eller några kanske är lättade – vad vet jag? Nu sitter jag i alla fall vid tangentbordet torsdagsförmiddagen den 10 oktober.

På fredag förra veckan fylldes huset frampå eftereftermiddagen. Yngste sonen, som liten med smeknamn kallad Heffaklumpen, är född den 4 oktober. Det är ju också som alla vet Kanelbullens dag. Kanske inte lika känt är att det också är Internationella Vodkadagen. Alla dessa aspekter skulle nu inte firas men då gossen bebor en smärre lägenhet på Porsön i Luleå och saknar tillräckligt antal stolar var det avtalat att födelsedagsmiddag plus tårta skulle gå av stapeln i föräldrahemmet. Kul!

Då kom nästan alla. Hans storebror Hattifnatten med fru och två barn. Snuppan som är hans äldsta storasyster med make och barn. Den andra storasystern – Snorvan – med karl och barn valde dock att från Hälsinglands djupa skogar överbrygga avståndet genom att delta via telefon. Vi blev i alla fall 10 runt bordet. Kanske är det lite löjligt att när sådant berättas använda smeknamnen vi hade på barnen när de var små men då det är en familjehögtid är det lätt hänt.

Alla for sedan hem till sig på kvällen utom barnbarnen Tyra och Adrian. De stannade hos farmor och farfar, alltså hos oss. Det innebar barnbarnsbesök under veckoslutet och då hinner jag ju inte blogga. Däremot hann vi med badhusbesök i Boden under lördagen och en del annat. Till detta var jag ansvarig för två gudstjänster på söndagen vilket gjorde att farmor själv fick ombesörja returnerandet av de två till Luleå i lagom tid innan den lille gossen skulle på ett annat kalas.

Måndag blev en dagen-efter-dag men, vilket jag understryker, inte alls hade med den nämnda Internationella Vodkadagen att göra. Det var bara dags för genomgripande städfnatt i hela fastigheten. Damma, dammsuga, knäskura golv, väggar och tak. Det finns filmbevis på saken men inte för att styrka att vi städat utan för ett annat ändamål.

Barnbarnet Lisa i Järvsö är två år och fyra månader. Från henne – eller rättare: från hennes hulda moder – hade vi några dagar tidigare fått en videosnutt som visar hur den lilla frenetiskt med dammsugaren bearbetar ungefär en och samma kvadratmeter golvyta. Jättegulligt!

På måndagen filmade jag därför hennes mormor och skickade den filmen i retur. I telefonsamtal med dottern fick vi veta att lilla Lisa storögt hade sett filmen, öppnat munnen, talat och sagt ungefär:

Mommo dammsugar!

Hon har också dammsugare!

Som Du har!

De orden låter inte speciellt märkvärdiga men tilltar i gullighet när man vet att hon kallar sig själv Du. Och Dig. Ganska logiskt faktiskt. Under hela sitt liv har hon ju fått höra Nu ska Du sitta där, Nu ska Du äta och Vad vill Du? När alla alltid säger Du och Dig åt dig är det väl inte så huvva enkelt att fatta att man är ett Jag och ett Mig. Att Du har en dammsugare var alltså inte ord till modern utan ett snarare ett konstaterande av en egen äganderätt till städredskapet. Jättegulligare!

Tisdag var arbetsdag liksom onsdagen igår. Om sådant – och en del närliggande ting och helt annat – kanske jag återkommer i annat inlägg.

Nu får det räcka med denna uppdatering.

Missförstå mig inte!

Mina prioriteringar är inte helsneda.

Naturligtvis är det roligare att vara med lilla Lisa, kittla lilla Ava, titta på Tyras fotbollscup och lattja med Adrian än att skriva sådant som några stackare kanske läser och näst intill ingen ändå bryr sig om att jag skrivit. Dessutom finns ju tankar kvar till senare kulna höstkvällar och stormiga vinterdagar. Med detta sagt vill jag ändå ge dig, noble Bloggläsius; en liten uppdatering. Det är faktiskt mer än en vecka sedan jag skrev sist. För att någotsånär bringa ordning i vad som sig tilldragit haver konsulterar jag kameran i min mobil men publicera absolut inte allt.

• Tisdag 30 juli sparade jag en spetsig bild jag såg på Facebook. Om tillväxt och förnyelse. Definitivt en sak jag ämnar använda fram i höst både i en del av den del av församlingen arbete jag blivit ombedd att ta ansvar i – samt här på bloggen.
• Onsdag 31 juli togs 23 bilder med samma motiv. En av dem pryder detta inlägg. Strax innan äldsta dottern skulle resa hem med yngsta barnbarnet skulle det arrangeras en generationsuppföljning till den bild som togs av våra döttrar när de var 2½ respektive 1 år gamla. Nu fick de två små kusinerna bära sina respektive mostrars klänningar men sina mödrars band.
• Torsdag 1 augusti var det relativt lugnt i fastigheten med Lisa med föräldrar på plats liksom fredag 2 augusti, den dag vi drog till skogs och plockade vildhallon. Gott om sådana. Blåbär dock uruselt där det andra år funnits massor.
• Lördag 3 augusti for vi med två bilar till Luleå. Tyras fotbollslag skulle spela cup och sådant tar ju en hel dag. Därefter klan-middag hos fotbollsföräldrarna innan Ava med mamma for till Unbyn, Lisa med föräldrar till Älvsbyn och de små flickornas yngre morbror for hem tillsig för att fjällpacka bilen innan också han for till oss. Jag och farmor/mormor blev kvar i stan ett kvarts dygn till. Då skrev jag under rubriken avtack och impact följande i funktionen Anteckningar i min mobiltelefon: Det är lördag kväll och jag är ”barnvakt” i Luleå. Inte åt något av de små barnbarnen Lisa eller Ava utan åt deras storkusiner Tyra och Adrian. De är 9 och 7 år och ganska självgående men det är i alla fall bäst med en vuxen på plats när föräldrarna och farmor är på Musikens makt. Barnen sköter farfar är åxå ett sätt att beskriva kvällen. Jag skrev lite till men återger det inte – än.
• Söndag morgon 4 augusti 01.00 satte jag och Primärhustrun oss i bilen för resa hem. Bitvis under resan var det 0 grader ute men aldrig minus. Vi var hemma 02.00 och jag gjorde mig redo för tjänsteuppdrag senare under dagen. Har ju ”skrivit på” att tjänstgöra på halvtid under hösten och nu gällde det Högmässa i Älvsbyn 11.00 och Friluftsgudstjänst i Vidsel 16.00. Min roll var passiv. De var nämligen de sista gudstjänsterna prästkollegan Jacob Sernheim ansvarade för i Älvsby församling. Han flyttar – dumt nog. En annan av prästerna – Mattias – slutade på försommaren. Han var dock inte fastanställd gjorde bara ett introduktionsår. Jacob har varit här i tre.* Den arbetsrubrik jag hade för det kursiverade stycket ovan syftar på att han drar men det får jag återkomma till.
• Måndag 5 augusti som var igår gjordes ytterligare en ur skördesynvinkel misslyckad blåbärssafari. Drygt tre liter blev det bara. För torr sommar men fläckvis vid en myrkant fanns lite. Storforsen som vi sedan for till är dock alltid värd ett besök.

Idag har det liksom varit en lugnare dag...

*  Att två präster nära i tiden lämnar församlingen skulle kunna tolkas som att det finns faktorer som ”stöter bort” och får folk att vilja dra sina färde. Så är det inte! Det är bara frågan om dålig tajming! Unga familjer behöver överväga om de skall låta barn börja skolan där de för närvarande bor eller om de skall röra på sig innan. Vi var i det läget ca 4 år efter att bilden de små på bilden tittar på togs. Vi valde att låta tjejerna börja här – ett helt OK val för oss.

Barn och barnbarn överallt, -allt, -allt.

Å värmevädret har blitt kallt, kallt, kallt

Folk sover nu i varje rum.

Skor i hallen, varje tum!

Frun har gått till jobbet.

Detta mästerstycke till poem på en känd 20-dag-knuts-melodi får i korthet sammanfatta läget denna måndagsförmiddag. Det faktum att vi nu är tretton i maten leder oundvikligen till att den ro och stillhet som behövs för något så när intelligent  och lärorikt bloggande i olika allvarliga ting helt saknas.

Det verkar vara länge sedan du hade den ron. I alla fall länge sedan du bloggade om allvarliga och lärorika ting.

Så kan man tycka, noble Bloggläsius. Så kan man tycka. Om man är illvillig och inte förstår förutsättningarna.

Värmeböljan, den så kallade Afrikaplymen, tog slut i går morse. Natten mot söndag klockan 01:03 tog jag bilden av månen - klicka på den blir bilden större - och gav den denna text på Facebook: Utsikt från vår balkong. Nord-ost. 01.00. 23 grader varmt. (Markerad ”gillad” av 16 personer). Ett dygn senare var det 5 grader, nu 16. Hur som helt var plymvärme inget stimulerande bloggklimat.

Och som nämnts: Alla är här! Hela klanen!

Redan om fredagen samlades vi till festmat å lokal i Luleå. Farmor/mormors födelsedag skulle firas en knapp månad i förtid – styrd av Järvsöbornas norrbottensnärvaro. Vi forhempå kvällen och sedan har de alla trippat och troppat in så att det nu inte finns aktiva bloggtankar lagda på hög – mer än denna notis.

Det finns naturligtvis några klart levande men just nu inaktiva bloggtankar. De är dessutom inte helt utan vinklingar folkkyrkonöjda människor kan uppleva aggressiva men det krävs stillhet i huset och regn ute för att det skall bli text av dem. Inget att längta efter.

 

 

Så allvarligt som rubriken anger blev det väl inte. Inte mycket frostigare än vanligt i alla fall. Men sant blev det i den aspekten att jag inte deltog i någon gudstjänst igår. Den dagen liksom helgen i övrigt fylldes av annat – barnbarn och kalas till exempel.

Om fredagen satte det igång. Resa på eftermiddagen till Luleå för att hämta Tyra och Adrian, 9 och 7 år. De skulle vara hos oss i helgen. Från Luleå via Unbyn för att där lämna ett par frusna tårtbottnar innan framme hos farmor som hade spagetti och köttfärssås fixat och klart.

Barnen verkar ha kul hos oss. Vissa speciella saker skall bara hända – igen. De pysslar med vad de brukar göra i sina egna revir som blir glitterfria ungefär tre dammsugningar efter de rest hem – alltså lagom till nästa gång de kommer.

På lördag bar det så iväg till Unbyn strax norr om gränsen mellan Luleå och Bodens kommun på södra sidan Luleälven.* Tyra och Adrians kusin Ava skulle ha sitt första födelsedagskalas. Det innebär en hel del bilkörning och konsumtion av bränsle som tydligen inte alls är för dyrt. Den lilla tösens farmor och farfar samt farbror och faster som alla bor i och runt Umeå hade färdats i två bilar. Vi körde bara från Älvsbyn och morbror Jonatan och moster Helene – Tyra och Adrians föräldrar – kom från Luleå. Med dem samåkte morbror Daniel. Kusinen Lisa med moster Johanna och morbror Jörgen kom dock inte då Järvsö ligger för långt bort för enbart ett tårtkalas hur viktigt det än är. De kommer i mitten av nästa vecka.

Ettåringar fattar inte riktigt vad det är frågan om när de fyller år. Att sitta i sin barnstol och se alla andra stå och sjunga är bara förbryllande. Att alla efter sången klappar i händerna är dock smittande roligt och en tårtbit slinker ju hursomhelst ned – om än i kladdad form.

Söndag blev det som antytt kyrkskolk. Om det innebär infryst gudsliv låter jag vara osagt men tröstar mig om än klent med att många andra nog i så fall har det ännu frostigare. Dessutom var gudstjänsten i Älvsby kyrka inställd så det fanns ju ingen att fira – typ.

Men så är det väl inte, Stig! Den var flyttad.

Sammanlyst till Lillstrand och gemensam med EFS!

Här behövs för den oinvigde informationen att Lillstrand är EFS:s sommargård några kilometer utanför Älvsbyn åt Korsträskhållet till. Trebokstavsrörelsen lokaliserar av hävd varje sommar allt sitt gudstjänstliv dit. En söndag under sommaren stänger också Älvsby kyrka och – som det heter – sammanlyser dit det krävs bil, lokalkännedom och att man nåtts av information om tilltaget.

Kanske kan man ana av ordet tilltaget att jag inte känner klang och jubel över saken.

Men missförstå mig rätt! Jag är inte emot samarbete mellan i praktiken olika gudstjänstfirande församlingar. Inte ekumenik heller även om det ordet rimligen inte är vettigt när det gäller de formellt så nära komponenterna som en församling i Svenska kyrkan och EFS. Jag är för sådant och tycker det skall bedrivas förpliktigande och på allvar.

Det jag är tveksam till är att ställa in gudstjänster för att vara någon annanstans, hur trevligt det än kan vara och kännas. Jag tycker man skall låta det folk relaterar till genom någon sorts autopilot vara kvar. Söndag förmiddag är det någonting i en kyrka vet inte alla men många, många fler än de som brukar gå dit. Då tänker jag att det skall finnas något där och då om de skulle komma sig för att trava dit. Löshästarna alltså. Liksom turister, hemvändare och annat. Kanske – jag skriver kanske – kan man i ett mer slutet sammanhang som en EFS-förening eller en frikyrkoförsamling få ut information så att alla berörda vet om en eventuell omlokalisering men i den kyrkliga mer lösa strukturen blir risken stor att folk, om än enstaka personer, i praktiken exkluderas.

Vi valde att ta en helg med infryst gudsliv, att exkludera oss själva och inte fara till Lillstrand. Kyrkoherden, som vi sedan ett par veckor har som granne, blev dock för sin del blåst på härligheten. Jag småler lite i mjugg. Hon har semester och tänkte att hon skulle gå i kyrkan och stressade enligt nämnda autopilot strax före 11 iväg till Älvsby kyrka. Där det var tomt. Inte ens lapp på dörren. Som planerat.

Hon är inte dum, herden. Bara glömsk. Aaaah! Det var idag! – tänkte hon, satt ett tag och promenerade sedan hem till nummer 34 på den gata där vi bor i nummer 30.

Vi var ute. Hon berättade detta – och såg mitt mjugga leende.

Efter middagen som bestod av farfarsgräddade plättar – inte som en del säger pannkakor – skjutsade vi tillbaka de små till föräldrahemmet. En kul helg!

* Väljer man kyrklig sockenindelningen i stället för sekulär-kommunal dito handlar det om Neder- och Överluleå församling. Samma system finns i andra norrbottniska älvdalar. Nedertorneå-Haparanda (som 1809 i sin huvuddel blev ryskt och numera är finskt) och Övertorneå/Ylitornio är ett exempel. Nederkalix och Överkalix ett annat. Analogt med detta skulle Älvsbyn hetat Överpiteå men det har aldrig förekommit och än mer sällan fallit oss in. Skulle men börja att med lätt nedlåtande tonfall prata om Nederpite vore däremot inte helt fel.

Midsommarhelgens blåst var hård,

regnet som spön i backen

vräkte sig ner på våran gård.

Myran blev blöt i stacken.

Inne var däremot varm och gott,

barn och barnbarn tillstädes.

Födelsedagsgåvor jag också fått

även om intet sånt krävdes.

Detta måste vara bland de sämsta poem jag någonsin författat men det prickar ändå in hur denna helg – som några anser skall vara nationaldag – har varit. Lugn, sval, skval och lagomt uppvaktande. Mådde som en tomte.

• Yngste sonen kom torsdag kväll.
• Hans storebror med familj kom på midsommarafton som dessutom var min födelsedag.
• Lilla Ava ringde. Hon var i Umeå hos sin farfar och farmor – med sina föräldrar naturligtvis.
• Lilla Lisa ringde också. Dom var hemma i Järvsö.
• Sjuttielva personer grattade på Facebook.

 Barnbarnen Tyra och Adrian på plats samarbetade om bästa hyllningen – bilden.