stigstrombergsson

Naturligtvis finns annat som inte har att göra med det jag den senaste veckan mest flitigt bebloggat. Jag har också ett annat liv även om jag gissar att någon enstaka person kan tro att jag bara fylls av intresse för situationen i Palestina-Israel. Ett litet inlägg om sådant annat kan kanske därför vara på sin plats.

32 år
har madammen i mitt liv och jag denna dag varit gifta. Det har varit 32 trevliga år. Vi har skonats från större motigheter under resans gång och definitivt har vi inte mött motigheter som frestat på relationen. De negativa saker vi mött har främst varit våra föräldrars åldrande och att tre av dem nu är döda och de skeendena fungerade väl närmast som sammansvetsning. Vi har fått vara friska och både hon och jag har hela tiden haft jobb. Fyra barn har varit friska och skötsamma och är källor till stolthet och glädje även om ett och annat raseriutbrott skett under årens gång. Denna vår har så ett barnbarn blivit rosen på tårtan. Största problemet är väl – och har under många år varit – att vi har mossa i gräsmattan och att ett par av rummen skulle behöva nya tapeter.
Goda 32 år alltså. Kanske lite fantasilösa men goda. Åtminstone som jag ser det.

Arbetsterminen
på skolan drar mot sitt slut. Torsdag i nästa vecka firar vi skolgudstjänst och sedan alla efter detta förfikat sig vidtar sommarledighet för eleverna och vi lärare ansluter till den en bit i veckan därpå. Det har varit ett gott läsår och även om mycket av arbetet och verksamheterna kan utvecklas är vi hyfsat nöjda men de prestationer vi på olika sätt fått stödja eleverna till.
Det där sista var lite omständigt uttryckt men gömmer en principiellt viktig sanning:
Lärare kan aldrig lära elever något.
Bara elever kan lära sig men lärare kan stimulera det lärandet.
Kunskaper, insikter och färdigheter är barn som föds av en moder – alltså eleven.
En lärare fungerar i sammanhanget som en barnmorska som inte föder men i goda lägen underlättar förlossningen.

Bloggandet
må väl egentligen andra utvärdera. Tycker fortfarande det är kul att försöka ge ord åt vad som händer, vad jag känner och hur jag tänker. 40-talet personer dagligen har inget vettigare att göra än att kolla efter vad jag kanske har skrivit. Mestadels är denna läsekrets – som troligen består av både tillfällighetsläsare och rena kroniker – ganska stum att döma av att kommentar-funktionen bara sparsamt används.
Tyvärr har bloggen dessa sista dygn fått betydligt fler läsare än vad den brukar ha. Jag anar att det är på grund av händelserna i Mellanöstern som folk som då och då läst min blogg vet engagerar och intresserar mig. Jag kan tänka mig att en del sådana nu när det hettat till i området oftare kollar av vad jag skriver och att det blir orsaken till besöksökningen på bloggen - en ökning som alltså inte skett om de nio döda fått leva.