infryst gudsliv?
Så allvarligt som rubriken anger blev det väl inte. Inte mycket frostigare än vanligt i alla fall. Men sant blev det i den aspekten att jag inte deltog i någon gudstjänst igår. Den dagen liksom helgen i övrigt fylldes av annat – barnbarn och kalas till exempel.
Om fredagen satte det igång. Resa på eftermiddagen till Luleå för att hämta Tyra och Adrian, 9 och 7 år. De skulle vara hos oss i helgen. Från Luleå via Unbyn för att där lämna ett par frusna tårtbottnar innan framme hos farmor som hade spagetti och köttfärssås fixat och klart.
Barnen verkar ha kul hos oss. Vissa speciella saker skall bara hända – igen. De pysslar med vad de brukar göra i sina egna revir som blir glitterfria ungefär tre dammsugningar efter de rest hem – alltså lagom till nästa gång de kommer.
På lördag bar det så iväg till Unbyn strax norr om gränsen mellan Luleå och Bodens kommun på södra sidan Luleälven.* Tyra och Adrians kusin Ava skulle ha sitt första födelsedagskalas. Det innebär en hel del bilkörning och konsumtion av bränsle som tydligen inte alls är för dyrt. Den lilla tösens farmor och farfar samt farbror och faster som alla bor i och runt Umeå hade färdats i två bilar. Vi körde bara från Älvsbyn och morbror Jonatan och moster Helene – Tyra och Adrians föräldrar – kom från Luleå. Med dem samåkte morbror Daniel. Kusinen Lisa med moster Johanna och morbror Jörgen kom dock inte då Järvsö ligger för långt bort för enbart ett tårtkalas hur viktigt det än är. De kommer i mitten av nästa vecka.
Ettåringar fattar inte riktigt vad det är frågan om när de fyller år. Att sitta i sin barnstol och se alla andra stå och sjunga är bara förbryllande. Att alla efter sången klappar i händerna är dock smittande roligt och en tårtbit slinker ju hursomhelst ned – om än i kladdad form.
Söndag blev det som antytt kyrkskolk. Om det innebär infryst gudsliv låter jag vara osagt men tröstar mig om än klent med att många andra nog i så fall har det ännu frostigare. Dessutom var gudstjänsten i Älvsby kyrka inställd så det fanns ju ingen att fira – typ.
Men så är det väl inte, Stig! Den var flyttad.
Sammanlyst till Lillstrand och gemensam med EFS!
Här behövs för den oinvigde informationen att Lillstrand är EFS:s sommargård några kilometer utanför Älvsbyn åt Korsträskhållet till. Trebokstavsrörelsen lokaliserar av hävd varje sommar allt sitt gudstjänstliv dit. En söndag under sommaren stänger också Älvsby kyrka och – som det heter – sammanlyser dit det krävs bil, lokalkännedom och att man nåtts av information om tilltaget.
Kanske kan man ana av ordet tilltaget att jag inte känner klang och jubel över saken.
Men missförstå mig rätt! Jag är inte emot samarbete mellan i praktiken olika gudstjänstfirande församlingar. Inte ekumenik heller även om det ordet rimligen inte är vettigt när det gäller de formellt så nära komponenterna som en församling i Svenska kyrkan och EFS. Jag är för sådant och tycker det skall bedrivas förpliktigande och på allvar.
Det jag är tveksam till är att ställa in gudstjänster för att vara någon annanstans, hur trevligt det än kan vara och kännas. Jag tycker man skall låta det folk relaterar till genom någon sorts autopilot vara kvar. Söndag förmiddag är det någonting i en kyrka vet inte alla men många, många fler än de som brukar gå dit. Då tänker jag att det skall finnas något där och då om de skulle komma sig för att trava dit. Löshästarna alltså. Liksom turister, hemvändare och annat. Kanske – jag skriver kanske – kan man i ett mer slutet sammanhang som en EFS-förening eller en frikyrkoförsamling få ut information så att alla berörda vet om en eventuell omlokalisering men i den kyrkliga mer lösa strukturen blir risken stor att folk, om än enstaka personer, i praktiken exkluderas.
Vi valde att ta en helg med infryst gudsliv, att exkludera oss själva och inte fara till Lillstrand. Kyrkoherden, som vi sedan ett par veckor har som granne, blev dock för sin del blåst på härligheten. Jag småler lite i mjugg. Hon har semester och tänkte att hon skulle gå i kyrkan och stressade enligt nämnda autopilot strax före 11 iväg till Älvsby kyrka. Där det var tomt. Inte ens lapp på dörren. Som planerat.
Hon är inte dum, herden. Bara glömsk. Aaaah! Det var idag! – tänkte hon, satt ett tag och promenerade sedan hem till nummer 34 på den gata där vi bor i nummer 30.
Vi var ute. Hon berättade detta – och såg mitt mjugga leende.
Efter middagen som bestod av farfarsgräddade plättar – inte som en del säger pannkakor – skjutsade vi tillbaka de små till föräldrahemmet. En kul helg!
* Väljer man kyrklig sockenindelningen i stället för sekulär-kommunal dito handlar det om Neder- och Överluleå församling. Samma system finns i andra norrbottniska älvdalar. Nedertorneå-Haparanda (som 1809 i sin huvuddel blev ryskt och numera är finskt) och Övertorneå/Ylitornio är ett exempel. Nederkalix och Överkalix ett annat. Analogt med detta skulle Älvsbyn hetat Överpiteå men det har aldrig förekommit och än mer sällan fallit oss in. Skulle men börja att med lätt nedlåtande tonfall prata om Nederpite vore däremot inte helt fel.
