tjurskallefaktor 1
Norrbottens-Kuriren skrev i slutet av 1800-talet om Älvsbyns innevånare "...som förut torde warit tillräckligt styfsinte och högmodige och ej wana att böja sig för någon."* De orden formulerades med anledning av det stora rallarslagsmålet 1893 vilket var den största kravallen mellan ortsbor och järnvägsbyggare längs hela Stambanan. Det blev till och med så att militär fick sättas in för att särskilja kombattanterna. Men mer om detta hör nu inte riktigt hit.
"...styfsinte och högmodige och ej wana att böja sig för någon" är alltså karaktäristiken för dem som bor i Älvsbyn med omnejd. Så tydligen fanns - och finns - här på orten en ganska hög tjurskallefaktor. Vad den beror på vet jag inte men gissar att det har att göra med något i vattnet. Att man är skeptisk mot andra kan ha att göra med halterna av Antimon som troligen bara är en språkförvrängning av anti-man. Sillimanit - ursprungligen sill-i-man-nit kan ha varit något som man fått genom den på 1800talet ganska dominerande sill- och strömmingskosten men min gissning är dock att det hela främst handlar om att förhöjda halter av Ägirin - ägar-grin - gjort älvsbybon lite egen och halstarrig**. Att det kommer genom vattnet styrks av att egenskapen också är märkbar nedströms älven även om den därstädes så kallade Pite-andan mest innebär att man är inskränkt småskuren med tillsats av självgott ogrundat övermod.
Till denna ort - Älvsbyn alltså - med sitt tjurskallevatten flyttade jag för trettio år sedan. Dåförtiden var jag i och för sig inte helt tjurskallebefriad eftersom jag genetiskt bär på det i släkten kallade Karl-Segers-humöre. Karl Seger var en förfader, indelt soldat och hetlevrad av bara den. Släktlegenderna talar om att han under sista kriget mot ryssen lär ha spetsat en moskovit på bajonetten, lyft honom från marken och sagt: Grina nu din j-vl!!. Om det är sant vet jag inte och jag tycker det hela bär drag av Sven Dufva men som bild för Karl-Segers-humöre fungerar det bra.
Nu är inte jag så fasligt hetlevrad och har i klanen faktiskt en anmärkningsvärt lång stubin. Hos mig yttrar det sig i stället så att jag är envetet och tärande envis. Jag driver mina teser och åsikter år ut och år in fast jag blir både ned- och överröstad. Blir jag övertygad om att jag har haft fel kan jag givetvis driva det jag övertygats om lika tjurigt som något annat men så länge jag inte övertygats så parar jag att lojalt verka enligt majoritet eller ledning med att påtala att man skulle egentligen agera på ett annat vis. Som ett trivialt exempel på detta kan nämnas att jag ungefär en gång i månaden i åtta år på olika sätt föreslagit att den stora svarta flygel som placerats i folkhögskolans kapell borde ställas på någon annan plats. Kamraterna skrattar bara men jag fortsätter. Envetet och tjurskalligt. Och nuförtiden är det faktiskt en arbetskamrat som börjar få upp ögonen för ljuset.
Jag sammanfattar:
Det föreligger alltså hög tjurskallefaktor rent genetiskt.
Till detta en uppväxtmiljö präglad av samma gener.
Därtill hitflyttad för att under trettio år vara drickare av Sveriges bästa vatten - med tillsatser.
Vad blir det??
Hallå farsan!! Kom till saken!! Nåågåån gåång!!
Så brukar mina barn förtvivlat ropa när jag far ut i omskrivande utläggningar av detta slag.
Läsaren torde tänka detsamma och jag säger: Tåålaamood!! Tåålaamood mina små!!
Jag berättar vidare i nästa inlägg. I morgon.
* Uppgiften hämtad från boken/häftet ej wana att böja sig för någon av Ulf Gothefors, tidigare rektor vid Älvsby, då Pitedalens, folkhögskola.
** De nämnda mineralernas kemi är: (Mn,Fe,Ca)SiO3 och Al2SiO5 samt NaFeSi2O6
