texttolkning och predikan – lite förkunnelsefilosofi
Att tolka Bibeltexter och med dem som utgångspunkt förkunna är riktigt kul. Så tycker i alla fall jag. Samma text ger i olika lägen olika budskap. Hos olika tolkare men också hos samma förkunnare vid olika tillfällen. Olika saker blir olika betonat fast man har samma textavsnitt som utgångspunkt. Det blir som eljest hela tiden.Ändå är detta (oftast) inte godtyckligt tyckeri utan handlar i stället om hur Gud faktiskt låter saker och ting fungera. Det handlar om att Gud betror oss människor med sitt Ord. Och därmed tar risken att - om uttrycket tillåts - människor vinklar Ordet. Och ger budskapet olika nyanser, olika utseende. Naturligtvis då inte tvärtemot hur det står i texterna. Så att berättelserna skulle kunna ges motsatt betydelse. Men olika vinklat - typ. Beroende på var, när, vem, vilka.
Idag - 7 januari 2009 - låter förkunnaren Simon Jonsson i blogginlägget Om att gå på vattnet oss läsare få del av en predikan han höll i samband med Livskraftslägret. Vid tillfället var jag bland lyssnarna tillsammans med tidigare blogginläggsnämnda ungdomar. Tankarna i predikan var utifrån texten i Matteus evangelium 14:22-33 om när Jesus går på vattnet och Petrus gör ett vattenpromenadsförsök.
Och nu kommer det intressanta - tycker i alla fall jag.
Jag såg och ser inte samma saker i texten som Simon såg. Eller gör i alla fall inte samma betoningar som han gör. Och detta har inget att göra med just denna predikan eller den förkunnaren. Så missförstå inte detta inlägg som någon slags "mot-predikan". Det är bara frågan om ett exempel på en eljest-vinkling. Som är naturlig.
Efter predikan satt jag bikt- och själavårdsvakt i ett angränsande rum. I väntan på att kanske bli uppsökt läste jag texten. Och parallellberättelserna i de andra evangelierna*.
Och jag frågefunderade:
Var Petrus tilltag egentligen så lyckat? Han klandras ju av Jesus på slutet.
Blir han inte snarare ett tvivel-exempel än ett tro-föredöme? Medan de som satt still i båten - och höll den på plats i motblåsten så att Jesus kunde ta sig och Petrus dit han var på väg - blir dem som bekänner att Jesus är Guds son.
Så vem/vilka blir föredöme egentligen? Båtens - församlingens - ihärdiga plikttrogna roddarlag?
Eller han som i entusiasm klev ur och lät de andra ro?
Och varför nämner varken Markus eller Johannes det Petrus gör? Såg de det som lite Petrus-pinsamt?
Så gick mina tankar i det angränsande rummet.
Ikväll aktualiserade av att jag läst den predikan jag då hörde.
Och som jag skrev tidigare:
Dessa tankar är inte någon sorts mot-predikan.
Dessa tankar är exempel på eljest-vinkling.
Dessa tankar är sådant som gör att Bibeltolkning och förkunnelse är riktigt kul.
* Markus 6:45-52 och Johannes 6:16-21. Lukas saknar episoden.
Det här är en av mina favoritberättelser! Och det är otroligt intressant att vrida och vända på perspektiven. Klart intressanta tankar, Stig!
Men kan man inte se det också så, att det är Jesu hand som räddar när vi tvivlar och sjunker. Det är något jag tar till mig av den texten. Och att Jesus är den som lyssnar på vår förtvivlans bön: "Herre, fräls mig!!!"
Arne
