evangelikal intolerans 2
För en tid sedan gav jag ett inlägg rubriken evangelikal intolerans. Där tänkte jag skriva om ett samtidsfenomen jag tycker mig lägga märke till men innan jag var framme vid den saken på allvar hade inlägget blivit så långt att det var dags att sluta. Under samma rubrik men med tillägg av en tvåa gör jag nu ett nytt försök att ge mig ut på en fullständigt livsfarlig och mycket ovan resa. Jag kommer nämligen å bloggen framföra kritiska synpunkter på saker inom svensk frikyrklighet. Ganska långfattat kan det bli eftersom när man dristar sig till att göra det jag nu tänker göra så gäller det att ha både livrem och hängslen, säkerhetsbälte, krockkudde, flytväst och hjälm.
Frikyrka - om jag fattat det rätt - bildade man och blev med i bland annat av anledningen att man inte vill vara med i den tidigare statskyrkan, numera folkkyrkan. Av den anledningen tillhör inte många i frikyrkan trossamfundet Svenska kyrkan fast jag gissar en minoritet har dubbel kyrkotillhörighet. Den är dock i så fall i någon mening "på papperet" och på något vis har man som frikyrklig ställt sig på sidan om det Svensk-kyrkliga sammanhanget. Den inomkyrkliga rörelsen EFS är här lite av en mellanlägg. EFS är en självständig rörelse inom Svenska kyrkan men vill ibland i praktiken vara på sidan av densamma, kanske rentav vara helt fri från.
Frikyrkopastor - om jag fattat det rätt - innebär att man vill (upplever sig kallad att) vara förkunnare just i en frikyrka. Motiven till att vara frikyrkopastor är många och positiva men jag kan ändå uppleva att frikyrkopastorer inte sällan markerar att de just inte är präster, att de är något annat på sidan om. Detta har jag till och med mött hos EFS-präster som trots att de är präster i Svenska kyrkan på något sätt vill vara frikyrkliga och ställa sig på sidan om.
Svenska kyrkans öden och äventyr, kriser och problem, debatter och motsättningar ligger i öppen dager. Tidningar, radio, TV rapporterar och diskuterar. TV-soffor och debattprogram lyfter sakerna. Interna debatter, insändare i egen press och skriverier på bloggar dryftar, gormar, beskriver. Jag är en av dem som gör det i denna blogg - främst under kategorin Församling där jag skriver om kyrkan lokalt, regionalt och nationellt. Naturligtvis tycker jag det är rimligt att jag gör så. Jag tillhör ju Svenska kyrkan, är präst i henne samt tillika förtroendevald. Jag är inom - typ.
Det som nu förbryllar mig
är den aktivitet personer som ställt sig på sidan om utvecklar när det gäller kritik mot Svenska kyrkan och det som händer där. Jag har sett aktiviteten på bloggar och i debattartiklar, i bloggkommentarer till tidningars webbversioner osv. Och blir förbryllad - minst sagt.
Jag har sett exempel på - nu rör jag mig i bloggerivärlden - hur både EFS-bloggare och frikyrkobloggare berättar positiva saker om det egna sammanhanget. Givetvis och naturligtvis! Ytterst sparsamt förekommer dock kritik och diskussion kring de egna rörelsernas interna debatter och/eller problem. Kanske finns inga sådana - vad vet jag som är på sidan om. Men jag ser också att man ofta tar till massor av volym för att markera mot företeelser i Svenska kyrkan - det sammanhang man valt att stå vid sidan av.
Jag menar naturligtvis inte att folk skall tiga. Eller att man inte skulle ha rätten att tycka. Självklart är ordet fritt men jag kan ändå förbryllas över den kyrkokritiska ivern. Det blir som om man får energi och identitet genom att kritisera, ibland häckla. Det gör mig förbryllad och jag blir dessutom lite ledsen över kritiklusten, ibland rena fördömelseivern, över den evangelikala intoleransen.
Bilden föreställer en Wankelmotor och prydde bland annat inlägget vanka i vankelmod då vank vankas - 2 där jag tidigare försiktigt ordat i denna sak.
Håller med dig fullständigt - visst blir man både förbryllad men framförallt ledsen. Att stärka sitt eget genom att kritisera andra är en tråkig väg.
Kanske kritik och öppen debatt blir för känsligt i det mer frikyrkliga sammanhangen? Det är ju en viss skillnad mellan frikyrkosammanhanget (mer intimt) och det svenskkyrkliga sammanhanget (mer öppet och därmed mindre intimt).
De sammanhang som inte tål att granskas, kritiseras och som inte för en öppen debatt känns inte särskilt sunda.
Här kommer en kommentar från en som besöker kyrkan i bland och ofta av någon orsak. Docks sällan som en kyrkobesökare. Men jag ger faktiskt Stig ett antal poäng när han säger att det är skillnad mellan statskyrkan=folkkyrka och frikyrkor. Frikyrkor upplevs som mera på riktigt än statskyrkan. Att i frikyrkan där tror man och i statskyrkan där administrerar man kristendomen i Sverige. Men jag tycker dock att båda typer av kyrkor är lika dåliga på att släppa in människor. För att släppas in skall du tro på rätt sätt och du skall gärna också med liv och lust deltaga i ritualerna eftersom det är det som gör att du är troende på riktigt.
Johnny
Var ganska nyss på mitt första och (kamske enda bönemöte) av en inomkyrklig rörelse som tar sig friheten att kritisera allt och alla inom SK. Hur liturgin är, hur man dukar bordet, vem som delar ut, vilka som predikar, församlingsbors leverne, hur ostädat en del av kyrkans medarbetare har på sina tjänsterum ja listan kan göras oändlig.
Inte för att jag vill kritisera dom men..... ingen hälsade eller ens gav mig en nick vid mitt besök hos dom. Jag blev totalt utfryst, kanske för att jag inte kunde klädkoden, jag var nämligen den enda av kvinnligt kön med långbyxor. Nå till predikan som inte var någon predikan utan bara ett upprepande av samma fraser om och om igen. "Håll dig nykter, var vaken" "Du arme syndare" osv
Ja det var den gemenskapen, man vill både äta kakan och ha den kvar. Jag gick dit med öppet sinne men tyvärr fick jag alla mina fördomar besannade. Halleluja ropar "häxan"
PS Dina ord om att man måste "lära sig lyda för att kunna leda" passar bra i sammanhanget.
Hej Stig!
Jag har själv varit medlem i EFS Älvsbyn sedan 1990, har bara positivt att säga om det.
Då min mamma dog -94 så var det pastorn, församlingen i Älvsby EFS som tröstade mig.
Då min pappa dog 10 år senare så fanns EFS församlingen där som en tröst för mig.
Är det något som jag verkligen saknar nu då jag har flyttat ned till Västerås, så är det gemenskapen, tryggheten, glädjen, från EFS kyrkan i Älvsbyn och dess medlemmar.
Jag saknar innebandy kvällarna med EFS arna på söndagskvällar, jag saknar dom mysiga gudstjänsterna på Lillstrand, jag saknar fikastunderna efter mötena, jag saknar dom alla!
Samma kyrka som du Stig skarpt kritiserar i dina inlägg.
Mvh Ola Vikman i Västerås
Sommarmoln!
Jag brukar väldigt sällan i min blogg beröra EFS. Och ännu mer sällan på ett ifrågasättande sätt. På samma sätt med frikyrkligheten. Varför?
Jo, dels eftersom jag inte tillhör EFS. Jag står vid sidan av - om än välvilligt inställd.
På samma vis tillhör jag inte utan står på sidan av den klockrena frikyrkligheten.
Dessutom har jag lärt mig att i bägge sammanhangen är man oerhört känslig för vad som kan uppfattas som kritik utifrån. Från dem som står vid sidan av.
Det är mot bakgrund av sådant som jag blir förbryllad när frikyrkliga och ibland EFS-anknutna I BLOGGAR dels ordar om att man står avsides i förhållande till Sv Kyrkan, dels ägnar stor uppmärksamhet åt skavanker hos det man inte vill vara i. Det är den dubbelheten som förbryllar mig. Samt den nästintill totala frånvaron av INTERN kritik och debatter. Givetvis beror mina intryck av de bloggar jag faktiskt läser och naturligtvis inte exakt kan bedöma i vilken grad de är representativa.
Alltså:
Mitt inlägg är INTE kritik av Älvsby EFS. Föreningens människor och arbete har min största respekt, ofta också beundran.
Mitt inlägg är dessutom inte ens "skarpt" kritiskt mot något. Det är mer ett vittnesbörd av något som förbryllar mig.
Jag förstår din poäng, Stig. Jag brukar själv sällan finna någon större anledning att debattera t.ex. Gamla Laestadianska församlingen eller Kyrkliga Förbundet eller för den delen Metodistkyrkan (fast det säkert finns mycket att ifrågasätta även där). Jag står ju vid sidan om/av.
Men att vara med i EFS är - åtminstone inte i mina ögon - att "stå vid sidan av" Svenska kyrkan. Det är tvärtom, åtminstone för den som accepterar grundarnas och styrelsens intentioner, att verka för ett ökat bibelbruk och böneliv INOM SvK, att uppmuntra personlig tro och vittnesbörd och erbjuda mötesplatser för detta. Vilket åtminstone för mej innebär att be och arbeta för Svenska kyrkans befrielse - från obehörigt politiskt inflytande och från den bl.a. därav följande svagheten i fråga om andligt ledarskap, mission och evangelisation. (Som faktiskt uthålligt men helt utan skadeglädje måste påtalas).
Jag har en i huvudsak positiv uppfattning av EFS (liksom av Svenska kyrkans bekännelse och tradition); det är därför det känts naturligt för mej att stödja dess mission och inomkyrkliga arbete. Jag har förvisso bekymrats av en grumlig äktenskaps (läs: sambo-)syn som vissa EFS-präster norröver uttryckt, likaväl som av - å andra sidan - den närmast nybrutala bibelsyn som SALT-generalsekr. Olof Edsinger givit uttryck åt i sin bok "Krigen i Gamla Testamentet". Dessa saker har jag också påpekat.
Men jag har långt mer bekymrats över Svenska kyrkans ledning och partipolitiska styrelseskick. Inte för att jag står vid sidan av, utan för att jag känner varmt för den kyrka vars grundkurs jag nu går och som jag skulle vilja kunna erbjuda mina barn som ett gott evangeliskt-lutherskt alternativ till deras mors "frikyrklighet".
Och apropå barn påminner ju Skriften om att den uppmärksamhet de ibland kan uppleva som negativ (när de har gjort något dumt) i själva verket kan vara tecken på djup omsorg, släktskap och samhörighet. Det är inget konstigt om de man hoppas på mest också vållar en de största bekymren och kräver flest reaktioner. Men visst är 1 Kor 13 alltid viktig att ta till sej som biktspegel och korrektiv.
Läs om(och lyssna till) en levande inomkyrklig väckelserörelse i svenskfråkiga Finland
http://www.lff.fi/web/guest/home
http://evl.fi/EVLKuvailutiedot.nsf/Organisaatiot/2048SV?OpenDocument&lang=SV
Det ligger mycket i det du skriver, men när jag läste det kände jag i maggropen att det är nånting som inte stämmer ändå...
Det måste väl ändå vara så, Stig, att den som "står vid sidan om", som du uttrycker det, har all rätt att komma med ifrågasättanden, kritik - och ibland svidande sådan - så länge som de är kyrkotillhöriga? Om de inte har den rätten och möjligheten är det inte mycket bevänt med den öppna folkkyrka som Svenska kyrkan försöker vara - och ibland lyckas vara.
Men självklart vore det roligare om alla bloggare, inklusive du och jag, lite oftare kunde lyfta fram allt positivt som händer och sker inom kyrkorna, både vår egen och andras. Vi har alla lite för lätt att skriva om det negativa.
SvBG!
Sista stycket i mitt inlägg berör detta. RÄTTEN till ifrågasättande och kritik. Jag skrev: "Jag menar naturligtvis inte att folk skall tiga. Eller att man inte skulle ha rätten att tycka. Självklart är ordet fritt men jag kan ändå förbryllas över den kyrkokritiska ivern."
Alltså: Jag vill absolut stryka under - trist att man inte kan göra det i kommentarfunktionen - att RÄTTEN ifrågasätter jag inte. Ej heller säger jag: "Håll käft!!" Det som dock ibland förvånar mig är ivern. När man faktiskt valt att vara på sidan om.
RÄTTEN till allas fria yttrande kommer jag alltid att försvara. Liksom RÄTTEN för vilka som helst - till exempel politiska partier - att kandidera i kyrkovalet. Den RÄTTEN vill jag inte ta bort. Men samtidigt förbryllas jag naturligtvis över till exempel partiernas lust att kandidera. Och andras - inte sällan kritikernas - lust att ställa sig på sidan om just processen. Typ.
Jojo, jag förstår att du menar det, men frågan är om man "står vid sidan om", om man fortfarande är kyrkotillhörig?
Jag håller med dig Stig. Jag är EFS:are i Norrbotten och ogillar kritiken av svenska kyrkan som förekommer även i våra föreningar.
Det funkar mycket bra för oss i Luleå stift och jag beundrar alla kyrkans anställda jag känner.
Ni gör ett mycket gott jobb i ett svårt läge. Det måste kännas hopplöst när majoriteten av medlemmarna i svenska kyrkan bara dyker upp vid förrättningar.
Det är mycket lättare för EFS att nå sina medlemmar, som i det stora hela, delar rörelsens värderingar. Svenska kyrkan och EFS spelar i helt olika divisioner, tycker jag.
Vi har nog med interna problem i vårt lilla EFS. Varför skall vi ägna oss att kritisera andra kyrkor när vi inte riktigt vet hur det funkar i deras sammanhang? Vi kan väl börja med att ta bort bjälken i vårt eget öga.
Till SvBG: Alla har RÄTT att tycka! Givetvis! Ingen kyrkotillhörig, inte heller den som inte är kyrkotillhörig skall förses med munkavle.
Men ibland funderar jag - som jag sagt - över ivern hos en del. Och balansen.
Ja, visst kan man fundera. Men Svenska kyrkans ledning (OBS ej detsamma som Svenska kyrkan - lika lite som kritik av Göran Persson var detsamma som förtal av Sverige) idag rider inte spärr mot en tendens som kan slå hårt mot de allra flesta troende (och många andra) i vårt land, nämligen att även "moderat heteronorma" ska ut från samhälleliga och kyrkliga tjänster och förtroendeuppdrag. Tvärtom stiger dess ledning av allt att döma nu på DET mobbartåget (med eller utan ursäkter, se Koskinen) - sedan man (tack och lov) slutat mobba homosexuella - och blir därmed verkligen värd både stark och högljudd kritik från människor även utanför kyrkan. Jag har märkt att inte heller jag alltid vågar säga vad jag tycker - man vill ju vara anställningsbar som lärare. Och SvK är ju (tyvärr i det här fallet!) fortfarande en stark och viktig normsändare.
Som jag fattar det uppfattar nu (den politiskt styrda) Svenska kyrkans ledning det som en rimlig konsekvens av sin (berättigade) kamp mot diskriminering av homosexuella att:
1) Inte ens min samhällselevs "många bisexuella vänner" (alltså sådana som har ett val, se Hagberg Stiglund Persenius KT 13/04) inte ens av kyrkan ska rekommenderas att I FÖRSTA HAND bilda familj med någon av motsatt kön.
2) Inte ens kristna får anse att adoptivbarn I FÖRSTA HAND, allt annat lika, ska erbjudas en mamma OCH en pappa.
Som jag ser det är det nu inte bara så att Svenska kyrkans ledning själv anser det egalt om en människa bildar familj med en av samma eller motsatt kön (eller med båda alternativen i följd, efter mellankommande död eller skilsmässa) OCH att det är egalt om ett barn får en pappa eller ej - utan att det nu är fritt fram att stänga ute människor som anser det från förtroendeuppdrag i kyrka och församling, konfirmandarbete t.ex. och prästtjänst ö h t, snart kanske även kantorstjänst (jag har i varje fall fått sommarvick 2009, men...). Gårefelt och Franzén som uttalat sej i media har förmodligen ett massivt politiskt stöd, även om (övergångs-)rätten att vägra vigsel nu skrivs in av taktiska skäl.
Detta är så krisartat att det rimligen måste skrikas om! Även om också jag tycker att missions- och evangelisationsfrågan och det förlorade evighetsperspektivet borde ha hojtats ännu mera om. Ännu tidigare. ÄVEN av frikyrkliga! Torbjörn Lindahl gör alldeles rätt som försöker mobilisera även frikyrkliga kyrkomedlemmar för Frimodig kyrka. En fri Svenska kyrkan är ett gemensamt intresse. Förlåt längden Stig, men det GÅR inte att vara försiktig nu i kritiken av Svenska kyrkans LEDNING (obs!) - då går den inte fram! VI ÄLSKAR SVENSKA KYRKAN och unnar den ett bättre styre! En socialdemokrat hatar väl inte Sverige för att den vill ha en annan regering?????
Rättelse: det skulle ha stått
"utan att den nu anser att det är fritt fram att stänga ute människor som INTE anser det från förtroendeuppdrag i kyrka och församling, konfirmandarbete t ex och prästtjänst ö h t (OBS inte avsked än, men utebliven nyanställning)".
Nå, det här inlägget ska inte bli en upprepning av det förra. Vill bara avsluta med att säga att jag INTE tror att krismedvetandet kan bli för stort i det här fallet - det behöver faktiskt bli större, jfr det bibliska uttrycket "galenskap i Israel"! - så länge vi fortsätter kämpa också i förbön och därigenom bevarar kärleken till Gud och våra medmänniskor (inkl. politiker och biskopar). Kritiken behöver inte bli mindre tydlig för det - den man älskar den ... man.
Jag håller med Andreas om att det nu gäller för alla kristna att vakna och försöka hjälpa Svenska Kyrkan till rätta. Själv är jag så ovanlig som dubbelansluten fast aktiv i Sv K. Jag upplever dessvärre en stor likgiltighet i frikyrkan, precis en sådan som efterfrågas i bloggen. Den tyder på att frikyrkorna inte förstår hur stor och normerande Sv K är - en vanlig människa i Sverige får sin bild av Kyrkan (den världsvida) i form av sv K. Den ekumeniska splittringen och trovärdighetskrisen för HELA kristenheten i sv till följd av äktenskapsfrågans behandling i sv K kan inte underskattas. De sår den ger upphov till kommer bli än mer svårhanterliga än det statliga övergrepp som gjordes i ämbetsfrågan (OBS! Jag kritiserar processen). Med tiden riskerar evangelietrogna kvinnor och män sitta i samma båt när de inte prästvigs p g a denna fråga, och en hel grupp teologer sållas bort. Alla kyrkor behöver sina kärlekfulla kritiker (profeter?) som vägrar bli tidens spegel. Tyvärr har sv K delvis förlorat/gjort sig av med dessa inom sig och blivit fattigare. Frikyrkorna har dock sv K som moder. "Du ska hedra din fader och din moder" uppmanar 10 Guds bud. Hedra Sv K med er kärleksfulla kritik och omsorg även fortsättningsvis (även då mamma blivit senildement), gärna genom dubbelanslutning och en röst på Frimodig Kyrka i höstens val!
Jag håller med Andreas om att det nu gäller för alla kristna att vakna och försöka hjälpa Svenska Kyrkan till rätta. Själv är jag så ovanlig som dubbelansluten fast aktiv i Sv K. Jag upplever dessvärre en stor likgiltighet i frikyrkan, precis en sådan som efterfrågas i bloggen. Den tyder på att frikyrkorna inte förstår hur stor och normerande Sv K är - en vanlig människa i Sverige får sin bild av Kyrkan (den världsvida) i form av sv K. Den ekumeniska splittringen och trovärdighetskrisen för HELA kristenheten i sv till följd av äktenskapsfrågans behandling i sv K kan inte underskattas. De sår den ger upphov till kommer bli än mer svårhanterliga än det statliga övergrepp som gjordes i ämbetsfrågan (OBS! Jag kritiserar processen). Med tiden riskerar evangelietrogna kvinnor och män sitta i samma båt när de inte prästvigs p g a denna fråga, och en hel grupp teologer sållas bort. Alla kyrkor behöver sina kärlekfulla kritiker (profeter?) som vägrar bli tidens spegel. Tyvärr har sv K delvis förlorat/gjort sig av med dessa inom sig och blivit fattigare. Frikyrkorna har dock sv K som moder. "Du ska hedra din fader och din moder" uppmanar 10 Guds bud. Hedra Sv K med er kärleksfulla kritik och omsorg även fortsättningsvis (även då mamma blivit senildement), genom bön men också i handling - t ex dubbelanslutning och en röst på Frimodig Kyrka i höstens val! Sv k behöver oss alla - om en kroppsdel lider, lider hela kroppen.
