bibelbruk i ruiner
Sistlidna tid har vi medelst kristlig press undfägnats med nyheten att fler - framför allt ungdomar - finner Bibeln intressant. Kyrkans Tidning har artiklat i frågan. Liksom Dagen. Till och med "världsbladet" ehuru den inte är en specifikt kristlig blaska vilket också märks i den från de andra tidningarna avvikande rubriceringen.
Det hugnesamma budskapet om ökat Bibelintresse kommer ur Svenska Bibelsällskapets undersökning Bibelbarometern vars hela sifferexercis kan begluttas på nätet - här.
Nu vill inte jag som en annan depparjeppe kritisera siffrorna eller säga att det inte är bra att man kan se en liten ökning av Bibelintresse framför allt i de yngre årsklasserna 15-29 år. Bort det! Givetvis är det bra. Men ändå kryper något i mig. En tärande fundering om hur vi fokuserar, vad vi väljer att se. Ofta.
Jag tar ett exempel från ett parallellt universum - mitt.
För ett antal år sedan då jag fortfarande var stiftsadjunkt - alltså början av 1990-talet - fick jag uppdraget att hålla ett föredrag kring temat Evangelisation eller något liknande. Föredraget skulle gå av stapeln i Pite-området - en så kallad from bygd där ungefär 4% av innevånarna valde att gå i gudstjänst en vanlig söndag.* Just att Pite-området ansågs - och fortfarande ibland anses - som en from bygd omhuldades ivrigt och vördsamt av en del av de närvarande. Ju högre uppsatta det var i den kyrkliga hierarkin desto mer omhuldande.
I sammanhanget satte jag som kontrast till den fromma Pite-bygden det ogudaktiga Luleå-området. Där och då - i Luleå alltså - var det så att när det en söndag ringdes i kyrkklockorna valde 97 av 100 att stanna hemma. I Piteå med omnejd nämnde jag att det var bara 96. Så skillnaden mellan from och ofrom ligger tydligen inom ramen för en enda futtig hundradel. En bland få hundradelar.
Tillbaka till Bibelbarometern: Vad visar det egentligen? Svar: Massor!!
Det som främst slår mig är att svenskens Bibelanknytning ligger i ruiner. 80% av folket tillmäter den ingen, nästan ingen eller inte särskilt stor betydelse. Och ju yngre desto värre. Bibelanknytningen är som bilden - ett hus står, resten av samhället är förstört.
Två tankar inställer sig direkt:
1: Vad har den svenska skolan sysslat med??
Givetvis menar jag inte att den svenska skolan skall ge kristlig Bibelkunskap. Det vore korkat att i ett pluralistiskt samhälle kräva sådant. Men betydelsen för kultur, historia, litteratur, värderingar osv av att Bibeln och de kristna idéerna samt kyrkans som sådan har varit närvarande i 1000 år är det skolans uppgift att berätta. Rent profant alltså. Men den sekulariserade skolan har så till den milda grad betraktat Bibeln religiöst att man isolerat den till religionsämnet så att dess samhällsbetydelse tappats bort från historia, samhällskunskap och svenska. Egentligen är det frågan om en bakvänd sekulär fundamentalism - typ.
2: Varför ser kyrkorna åt annat håll??
I inlägget försnorat åxå!! berör jag samma sak. Alltså att man väljer att bortförklara den aktuella krisen, problemen som finns, med varje litet tillfälle till att omfamna en god nyhet. Så att man inte behöver dricka den bittra kalken i botten, ta tag i saken och definiera samhället vi lever i som icke (längre) kristet. Skulle man våga ta den tjuren vid hornen skulle ju mycket behöva tänkas om. Och många kritiska frågor måsta ställas. Samt en och annan slutsats dras.
Kan bli anledning att återkomma i ämnet...
* Man kan säga mycket både ditt och datt om Svenska kyrkan men statistik är hon bra på. Allt räknas! Antalet gudstjänster. Antalet gudstjänstfirare i dessa. Varje söndag. Och antalet nattvardsgäster. Och deltagare vid dop, vigslar, begravningar. Och en massa annat.
Detta statistik-nästintill-raseri kan ge olycklig fixering på kvantitet i stället för innehåll men är samtidigt ett värdefullt redskap för analys och förståelse kring vad som händer och fötter.
