den rätta knycken
Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!
Orden är (den irriterande) Tjorvens i filmerna Vi på Saltkråkan. Den mer än 50 år gamla TV-serien får sin renässans i och med barnbarnens närvaro. Jag menar då de två äldre som har mig som farfar. Deras närvaro ökar på den tid då olika barnprogramskanaler ekar ur vilken TV som helst i närheten – samt en och annan DVD-film. Då är Astrid Lindgrens alster inte det sämsta. Tvärtom.
Dessutom: Snacka om återanvändning!
När jag var strax under tio år kom TV till Luleå. Mamma och pappa skaffade en men inte alla föll för flugan omedelbart. Jag hade kompisar som kom över till oss just för att se Saltkråkan – första omgången.
När de nu vuxna fyra barnen var små betittades Emil, Lotta, Pippi, Saltkråkan, Karlsson, Ronja och allt möjligt mer under avsevärd tid. Det är åtta år mellan den äldsta och den yngste. Repliker, tonfall, stämningar formligen nöttes in. Till leda.
Nu är det tredje varvet man får höra Tjorven upplysa klant-Melker om orsaken till att han inte får igång sin båtmotor: Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!
Men jag har min knyck kvar!
Baby-sövar-knycken.
Bilden är bevis. Klicka på den blir den större.
Lilla Lisa som i morgon fyller fyra veckor sov så lugnt, tungt och länge hos sin morfar. Men först hade vi pratat. Och dansat. Och diskuterat Brexit som hon kinkade en hel del om. Liksom att hon trumpet trumpetade en del om Trump.
Men sedan, sedan somnade hon. Men inte jag. Vi satt ju på kökssoffan. Hade vi varit i en fåtölj hade jag också domnat bort – som på Katarinas, Johannas, Jonatans, Daniels och sedan Tyra och Adrians babytider.
Mysigt var det!
