stigstrombergsson

En rubrik med de orden kan vara dramatisk och livsödesavgörande när en nykter alkoholist eller drogfri narkoman tar ett återfall i missbruk. För min del var det senaste helgen inget sådant, inget ens i närheten. Med tog ett återfall menar jag bara att jag ritade i Familjegudstjänsten, inget annat.

Så gjorde jag på 80-talet – för jämnan. På förkunnelsens plats i familjegudstjänsten ritade när jag pratade med, helst inte till, barnen. Att jag först försökte mig på saken hade nog att göra med minnet av en gudstjänst i kyrksalen på Burströmska Gärdan i Luleå någon gång i gymnasieåldern. Där blev jag åsyna och åhörda vittne när komminister Morén ritade och pratade med ett gäng ungar. På blädderblocket hade han skissat ett träd – ett mullbärsfikon-sådant enligt 1917 års Bibelöversättning – och på en kvist placerat den lille Sackeus, han som numera heter Sackaios. En liten pilt ställde sig upp, pekade, talade och sade med avgrundsdjup stämma: Titta! En fågel!

Skratt hördes.

Med sådant i kyrkoerfarenhetsbagaget blädderblocksteckningsexperimenterade jag som nybliven präst redan i den första familjegudstjänsten jag fick förtroende att agera i. Jag fann att det fungerade hyfsat och fortsatte, lät riteriet bli min nisch och utvecklade en egen enkel stil. Ondska, djävul och annat slikt skissades i svart. Till Gud, Jesus, det maximalt goda brukades röd färg och de blå och  gröna vajtbårdpennorna användes för mer neutrala saker som hus, folk, lärjungar, åsnor och annat jox.

I ett kyrkrum stort som helgedomen i Älvsbyn är blädderblock naturligtvis alldeles för pyttefnuttigt. För de ofta fler än 100 personer som på 80-talet var familjegudstjänstfirare blev blocket som ett frimärke längst fram i koret. I församlingsgården fanns då en stor hjulförsedd vajtbårdtavle-ställning som aldrig användes. Den kånkade jag och en kollega olovandes med möda och besvär upp till kyrkan för att därstädes bruka som pedagogiskt tillhygge. När och varför möbeln sedan någon gång på 90-talet släpades tillbaka till församlingsgården vet jag inte bestämt.*

När det är familjegudstjänst brukar barnen trängas runt ett bord längst fram. Ofta har ansvarig ledare gett dem någon bild att färglägga. När jag frågade om det fanns något sådant för Söndagen före Domsöndagen svarade ledaren Nej! Men du kan väl rita själv – som förr i världen.

Tanken slog klorna i mig. Hur skulle det kunna se ut?

En testklottring gav den tavla bilden visar, klicka på den blir den större. Bilden med den preliminära numreringen blev de facto mitt ”manus”. Tavlan kånkades därför till kyrkan och kom att användas i pratet med barnen.

Efter Inledning och Lovsång lästes första årgångens evangelium – Matteus kapitel 25 verserna 1-13 – på arabiska, tigrinja och svenska. I samtal med barnen växte sedan bilden och budskapet fram enligt dessa punkter – som inte stämmer exakt med siffrorna på bilden. Punkterna visar också att det efter ”barnpratet” också kom ett par ”vuxnas minuter”.

Vad ritar jag?

1. Ett hus. Med fest – hur ritar man fest? [noter]

2. Till huset – en väg.

Vad ritar jag nu?

3. En flicka/kvinna. Med en lampa/ljusstake. [bladet bort]

4. Hur många flickor nu?

5. Hur ska jag rita att det är mörkt/natt? [→ stjärnor, måne]

6. Flickorna väntar med ljus → rita lågor.

7. Vad behövs för att det skall brinna? Olja. Fyll hälften!

8. Väntar på någon som skall komma – en man → rita.

9. Kommer inte → somnar.

10. Snart kommer han! → Vaknar. Tänder.

11. En del utan → går för att hämta

12. Han kommer → 5 går in till festen, 5 var inte beredda.

Jesus berättar den här berättelsen. Vad tror ni han menar? […]

Vi vuxna förstår saken. En liknelse/gåta. Att fundera kring.

1. Huset och festen = himlen.

2. Mannen = Jesus.

3. Flickorna = vi.

4. Lampan = dopet.

5. Olja = tro.

6. När han kommer = den sista dagen. Världens eller vår egen.

Vara beredda! Med dop och tro.

Och så Trosbekännelse (den Apostoliska) bön med möjlighet till ljuständning, förbön, Fader Vår, Välsignelsen och plättar i församlingsgården. 75 personer totalt.

*  Jag vet inte men någon gång hörde jag det sägas att det berodde på att man inför en visitation fann att den inte var där församlingsgårdens inventarieförteckning sa att den skulle vara. Den fanns 60 meter därifrån, vilket givetvis var tvunget att rättas. Verkligheten måste ju stämma med kartan – typ. Men om det verkligen var så vet jag inte.