100 dagar
Idag är det 100 dagar kvar till pensioneringen jag skrev om.
Den 23 mars är P minus 100 – typ.*
Det är ju som ett begrepp det där med 100 dagar. Nyvalda amerikanska presidenter brukar vilja göra en massa och ställa till med en del sina första 100 dagar. Andra likaså.
Men just 100 dagar kommer nog inte av en start. Det handlar mer om en sorti med bulle och bång, ett sista ryck. Det var ju såhär:
Franska revolutionen 1789 startade en förvandling av Europa och världen som vi ser effekterna av i den dag som nu är. Efter tumult och bokstavlig av-knoppning av den franske kungen blev så småningom Frankrike i alla fall avrepublikat. Napoleon gjorde sig till kejsare, genomförde nya lagar och förde krig mot dem som inte gillade Frankrikes nya anti-elitistiska idéer – inklusive den svenske kungen Gustav IV Adolf. Han – Napoleon alltså – fick efter att ha dominerat och omformat kontinenten så småningom stryk och förvisades till ön Elba i Medelhavet. Därifrån återvände han till Paris den 20 mars 1815, tog med folkets stöd makten på nytt, samlade krafter men fick stryk vid Waterloo. Reaktionärerna kunde därför den 28 juni 1815 återinsätta det förrevolutionära kungahusets representant Ludvig XVIII. 28 Mars till 28 juni var Napoleons sista ryck i 100 dagar.
Hur blir mina sista 100 dagar som anställd i Älvsby församling?
Något startkaos à la Trump kan det ju inte bli. Tack och lov. Jag startar ju inte.
Vissa dagar kommer jag ju också att vara ledig. Och semester nästan hela juni. Så något Napoleon-ryck blir det väl inte heller.
Eller: Varför inte?
Behövs det inte ryck av både den som har 100 dagar kvar och alla andra? I fler än 100 dagar?
Via en blogg som jag läser (och som en annan som läser den blev anmäld till Domkapitlet för att han gjorde) lotsades jag till en intressant artikel i den brittiska publikationen The Guardian. På engelska kan du läsa den här. Min svenska översättning kommer kanske sen.
Som jag ser saken har det under mina 40 år som präst gått käpprätt åt... – ni vet.
Vad är och vad var min roll i det? Det är en allvarlig fråga.
Fler än jag behöver ställa den. Kanske också andra mer än jag. De som har haft mer ansvar och mer makt i kyrkan. Chefer. Styrelser. Men jag ställer den själv också: Vad är och vad var min roll? Och vad gör jag av de 100 dagar som är kvar?
Det, noble Bloggläsius, återstår att se.
Men som du nog märker är jag rastlös.
* Hur det känns och så skrev jag i förra inlägget och upprepar inte här.
