stigstrombergsson

Detta inlägg har några dagar på nacken. Jag skrev det i min tellefån innan helgen och partiledardebatten i TV4 med tillhörande utspel. Kanske är det därför inte helt aktuellt men jag väljer ändå att publicera aktstycket. Den politiska röran kan upplösas idag men själva grundsaken – smyga eller skräna – finns kvar. Detta skrev jag:

Missnäje kan ta sig olika uttryck. En del bara tiger och uteblir från olika saker. Några talar förtroligt med någon om någon annan eller något annat. Andra framför kritik sakligt och rentav fränt där den hör hemma. Vissa kastar sig bildligt talat på golvet och vrålar. En del bara tjafsar för att få uppmärksamhet.

Den nuvarande kanske uppseglande regeringskrisen med SD:s misstroendevotum mot justitieministern är ett exempel på det sistnämnda. Varför en del andra borgerliga partier bölar med tre månader innan valet mitt i ett känsligt utrikespolitiskt läge är en gåta. Att pang-pang-Ebba med ambitionen att leda SD för tjejer skulle bjäbba med höll jag i och för sig för troligt men jag väntade mig, måhända naivt, att Uffe Gruff som brukar smickra sig med att vara den vuxne i rummet skulle hålla sig för god för saken. Läbbiralerna trodde jag också mer om. Nu vilar allt på en politisk vilde.

Nu kanske någon frågar: Men Morgan Johansson? Tycker du han är bra?

Det är inte vad saken gäller! Jag vet bara att ministrar, departement och annat styr vissa saker men inte allt. Verktyg som behövs för att stoppa skjutningar mellan ligor och gäng fixas inte på ett ögonblick och ministerstyre har vi inte. Jag anser dessutom att när folk som ena dagen kräver kollektiv bestraffning och att familjer ska utvisas och att invandrares bostäder skall förstöras med schaktmaskiner skränar att en minister ska avgå så löser det inte något problem – förutom att ge lite mediautrymme när opinionssiffrorna dalat.

Till sist i denna sak: Centern tokälskar inte den nuvarande justitieministern men menar att en misstroendeförklaring mot regeringen NU är att missbruka det parlamentariska vapnet. Det är lite märkligt och ovant att tycka att Centern med Annie Lööf i spetsen är de seriösa – men allt är ju relativt.

Med detta har jag berört ena delen av rubriken smyga och skräna – skränet. I de lokala och tämligen kyrkliga sammanhang jag i decennier befunnit mig skränas det lite eller inte alls. Beror det på att allt är frid och freud, att alla är nöjda och ingen är kritisk? Eller på att man väljer att ta smygandets vägar? Och i så fall Varför?

Skränar man och jag rentav för lite? Jag inte bara gissar utan vet att det smygs en del i tassemarkerna. Jag är själv en smygare och vet om en och annan annan som inte heller vill eller åtminstone drar sig för att ”formulera kritik” kring saker och personer. Den situationen är delikat. Balansen är svår och jag och andra kan ha både bra och dåliga skäl till att hålla och ha hållit igen. Klart man inte ska skräna som SD med flera gör i rikspolitiken men ska man av hänsyn och/eller självcensur tiga eller smyga? Jag brukar nog för egen del tänka att jag genom åren och sammanhangen valt att hålla igen och orsakerna till detta är givetvis olika från läge till läge. Att inte framstå som personligen kvirrig på gräns till hämndlysten och bitter finns där. Hänsyn till andra personer eller sammanhang i övrigt finns också – och har funnits. Utan att fördjupa saken kan jag nu flera år efteråt nämna att jag här på min blogg valde smygandets väg kring ord, ageranden och icke-ageranden från ”maktmänniskor” i samband med att jag slutade uppträda som lokalt kyrkligt förtroendevald för S. Det är ett exempel Samma smygval gjorde jag kring den räcka händelser och icke-åtgärder som för ca 10 år sedan gjorde att jag lämnade mitt uppdrag som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det är ett annat.

Nu nog! Allt har sin tid säger Predikaren i Gamla testamentet. Det gäller också – fast han inte uttrycker det exakt så rubrikens att smyga och skräna.