stigstrombergsson

Först: Den följande texten skrevs på kvällen den 20 juni innan omröstningen i Riksdagen den 21:a fällde regeringen.

Vad är mest spännande? Regeringen eller fotbollen?

Givetvis menar jag inte själva kulan man sparkar på. Själva systemet med kul-sparkande är det som är spännande. EM i fotboll, alltså.

Jag menar inte heller regeringen som sådan utan den regeringskris vi kanske står inför. Fälls styret av att V kräver att punkt 44 ska lyftas ur januariöverenskommelsen eller av att C och L (i den mån L finns) kräver att den skall vara kvar? Det är vad som är spännande.

Vad tycker då jag?

Vänstern har passivt stöttat S med Mp och deras deal med C och L. Det kan inte råda något tvivel om att de inte på något sätt belönats för sitt stöd. De säger själva att de fått backa.

Sossarna säger också att de fått ge avkall på sin vilja i och med januariavtalet och fått genomföra sådant de inte riktigt velat. De berättar också om reträtter.

Centern bröstar sig hela tiden över hur mycket de fått sin vilja igenom. Ingenstans kan jag uppfatta att de pekar på punkter de fått ge upp något i sin samverkan med andra.

Liberalerna låter som C men lägre i tonfal och är tydligt med att mer januari blir det inte innan nästa val – om de, fast L inte själva säger så, finns kvar då.

Vad tycker då jag?

Släpp frågan om fria hyror i nybyggnationen. För gott? Nää! Det är val nästa år och inför det får ju alla driva sitt. Visst skulle en strykning av punkt 44 det innebära (en tillfällig) reträtt för C och L men handen på hjärtat: Vore det inte nyttigt för C att få backa på en punkt och att bevisa att de också kan samverkan med ödmjukhet? Vore det inte moraliskt på sin plats att ge Vänstern något att kunna kvittera ut som en vinst av att ha stöttat S med flera?

Då M och KD lierat sig åt en ytterkant och L aviserat att följa efter – om de finns kvar efter nästa val – torde det vara dax för stureplansliberalen Annie Lööv att dämpa sin centerextremism och prata också med V i stället för att bunta ihop sin egen politiks passiva stödparti med knasbollarna i SD.

Nu är det måndag.

Omröstningen har skett. Vänsterfoten har avgjort matchen och jag förstår – men jublar nog inte – över att klacken i alla fall sattes i backen. Att känna att de som räknar med en ändå inte bryr sig om att räkna med en är i det långa loppet tärande för den som upplever sig oräknad. Det är så i politiken, i arbetslag, familjer och alla möjliga konstellationer. När frustration uppkommer och görs synlig hos den eller dem man inte bryr sig om men ändå utnyttjar behöver de som valt att inte se upphöra med att blunda och söka undvika saken. De behöver visa respekt och vilja hantera läget så att den eller de utanförställda får någon form av upprättelse. Utifrån rent personliga erfarenheter för snart 10 år sedan förstår jag helt och fullt hur V känner och känner näst intill avsmak för stelbentheten hos Centerextremisterna.

Gammalt är det – men kul: https://m.youtube.com/watch?v=bnySn0zixdY.