stigstrombergsson

Igår gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var på en begravning. Naturligtvis är det inte en ny erfarenhet. Som präst har jag ju varit inkopplad på många men nu gällde det en person jag kände, inte att vara så kallad officiant där kopplingen – om man får använda det ordet – oftast är att i ett tjänsteuppdrag bistå en familj/släkt vid ett för dem svårt tillfälle. Att söka göra det vettigt och bra är viktigt – tro inte jag tänker annorlunda – men den personliga kopplingen präst-sorgehus är oftast låg.

Begravningen var i Skellefteå, närmare bestämt S:t Maria Katolska Kyrka som tidigare var distriktskyrkan Sjungande dalen i Svenska kyrkan. Den som begravdes var en tidigare Älvsby-präst jag var arbetskamrat med under 1980-talet, Sture Lundberg. Han – hans fru Gunilla var också präst – flyttade till Skellefteåområdet för en massa år sedan. För 17 år sedan fick han en stroke av den valören att han blev permobiliserad och inte längre kunde inneha tjänst. Också hon hade, om jag fattat saken rätt, vacklande hälsa. Kontakten via telefon blev dock mer och mer sporadisk, de senaste åren ingen alls. Men när han nu dog ville jag fara på begravningen.

Bägge två kom med tiden att konvertera till katolska kyrkan. Därför var begravningen i Romersk-katolsk ordning som skiljer sig något från det jag är van. Inte på något allvarligt sätt men tydligt. Det som sjöngs – katolska sångboken 485, 420 och 404 – kunde jag utantill.* Böner påminde om sådant jag är van. Den märkbara skillnaden var dock att officianten, Fader Per, predikade i stället för att hålla vad vi kallar ett griftetal.**

Det blev en klangskillnad – typ. Våra och mina griftetal är ofta mer lik-riktade om ordvitsen godtas. De innehåller oftast en levnadsbeskrivning och ett tilltal till de närvarande och ibland kan själva det kristna budskapet om Jesus uppståndelse mm hamna i bakgrunden. Jag vet naturligtvis vad jag brukat säga. Jag har alltid haft med vad jag menar vara centrala kristna tankar som att Gud genom att bli människan Jesus ställde sig på människors sida i kampen mot döden och allt annat ont och att Jesus efter sin uppståndelse står vid människors sida med stöd, tröst, förlåtelse. Sådant har jag alltid haft med oberoende av om den döde och hans/hennes anförvanter tror eller inte. För mig är det naturligt i en kyrklig begravning.

I den katolska begravningsgudstjänsten ordades oerhört lite om honom vi begravde. Predikan kom att handla om Jesus. Stures namn och anhöriga nämndes i stället flitigt i böner. Det blev personligt med en annan klang. Inte en opersonligt men tydligare Krist-riktat om man så vill. Jag tyckte det var ett bra sätt att göra rätt utan att jag för den skull tycker att det Svensk-kyrkliga sättet är fel. Väl hemma berättade jag för en granne dessa mina intryck och funderingar. Han är från Polen men har bott i Sverige flera år och alltså mött bägge de aspekter jag nu nämnt. Det ni gör är bättre, sa han.

Vila i frid, Sture Lundberg, till uppståndelsens morgon.

* I Svenska kyrkans Psalmbok är det 303, 201 och 188.

** Också Fader Per är en gammal bekanting. Vi gick samtidigt i Uppsala och den 11:e juni 1978 prästvigdes han och jag och sex andra i Luleå Domkyrka. För honom kom dock livet att gå konverteringens väg följt av en prästvigning i Katolska kyrkan.