ihjälfrusen kyla?
Vad det verkar verkar det vara så. SMHI och andra väderorakel säger i alla fall så. Vid 14.30-tiden den 7:e januari när jag skrev detta i tellefånen sa en app i den att det var minus 21 i Älvsbyn men just hos oss ned mot älven var det fortfarande 27 grader kallt.
Det har varit en kall vecka sedan jag den 2:a skjutsade Primärhustrun i mitt liv till Sunderbyn för hennes livsomställande kirurgi. Det har faktiskt varit så förnicklat kallt – inklusive dagen då vi var ström- och telefonlösa – att någon icke alldeles nödvändig sjukbesöksresa gjorts. Visst hade det känts bra för mig och kanske också för henne att mötas men man måste ju vara förståndig också. Hon har ju efter omständigheterna haft det varmt och gott och varit trygg i vården och mig har det inte heller gått någon nöd på i min av kylan färgade passivitet – förutom att det varit ganska trist.
Imorgon kommer kylan att helt ha släppt – sägs det.
Då blir det Luleåresa och faktiskt då för hemhämtning av den då utskrivna.
Väderomslaget ger i alla fall lite konstiga siffror. Text-TV-titt gav temperaturen klockan 10 i förmiddags och visade kallhålen Katterjåkk och Nikkaluokta som varmast i landet. Orten jag bebor var fortfarande kyligt pålitlig. Värmeböljan från nordväst hade inte ännu hunnit hit när jag skrev men nu vid 21-tiden när jag publicerar det hela är det faktiskt bara 16 minus på vårtermometer. Appen i telefonen säger 3 grader. Det kryper uppåt.
Funderingar på annat än familj, släkt och kyla har denna vecka hamnat i bakgrunden. Vad gäller kyrkliga ting händer ingenting som fångar min uppmärksamhet. Situationen i Mellanöstern tuffar på men ingen, inte ens jag, går igång på saken. Vår tjära regering flyter trögt, lika trögt som andra Israel-sympatiserare typ tidningarna Dagen och Världen Idag, när det gäller att markera mot svält- och utrotningskriget i Gaza. Sånt brukar jag blogga om men det har inte blivit av. De böcker jag fick i julklapp ligger också stadigt i olästa högen.
