stigstrombergsson

Så har det blivit ett nytt år.

Vad det ska bära med sig är öppet både positivt och annat.

Bägge aspekterna finns i pajplajn.

Själva nyårsfirandet gick i det fulla husets tecken. Nästan hela klanen – sonhustrun blev hemma – möttes för nyårsmiddag och väntan på tolvslaget. Alla var dock inte övernattare. Sonen och de två äldre kusinerna for vid ettiden och Ava nattade hos kusin Lisa ett drygt diskuskast bort. Det betydde att den äldsta och den yngste av barnen, svärsonen och lille August var kvar i fastigheten. Så framåt Nyårsdagens kväll for de. Jag och Primärhustrun blev själva i kåken.

Nu den 3:e är midvinterkölden hård – runt 38 minus. Jag är nu ensam i huset efter gårdagens resa Älvsbyn-Sunderbyn-Unbyn-Älvsbyn. Idag på förmiddagen opereras Pia. Därför skulle hon vara på plats redan igår för en del prover och övernattning på patienthotell i natt.

Vad vi förstått beräknas operationen ta ca 4 timmar och handlar om ett påtagligt ingrepp med 1,5-2 månaders konvalescens och sedan permanent stomi. Vården beskriver det hela som rutin med förväntat positivt resultat och vi får lita på den samverkande treenigheten vårdens resurser, personalens skicklighet och Guds helande kraft. En cancerdiagnos för 40 år sedan var ofta en dödsdom men nu behöver det inte vara så. Tvärtom! Vetande och resurser är ofantligt mycket större och mer precisa. Fördenskull är det inte kul men i grunden känns det lite oroligt tryggt.

Jag åker inte till Sunderbyn idag – om jag inte måste. I minus 38 är det klokt att avstå icke absolut nödvändiga resor. Madammen i mitt liv är ju i goda händer.

Bilden är från runt 12-slaget mellan december och januari. Den visar våra fyra numera vuxna barn på toppen av den stora snöhög de intensivt grävde i och lekte på som små. Naturligtvis inte exakt samma snöhög utan denna vinters upplaga.