stigstrombergsson

Stigs kommentar:
Detta verkar vara resebrev 4. Ett oläsbart brev kom den 13 juli och skapade bara att datorn Outlook - alltså e-post-programmet - hängde sig. Den 15:e kom en läsbar variant som återges här. Madde skriver:

---

Hej igen!

Det verkar som om många av er har haft problem med att läsa mitt senaste nyhetsbrev. Därför sänder jag det en gång till inklistrat i ett mail. Jag vill också ta tillfället i akt och berätta att jag mår bra. I Betlehem märker vi inte så mycket av det hemska som händer på Gaza och i norra Israel/Libanon. Dock kan vi notera en ökad militär närvaro samt en noggrannare säkerhets-kontroll vid checkpointen och på vägen till Jerusalem. Naturligtvis är emellertid alla människor vi möter väldigt oroliga och det är inte enkelt att vara sänd till att sprida hopp i en sådan här deprimerande situation.

 I tro på Ljuset som en gång besegrade mörkret

"De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår, men när det var som svårast sade barnmorskan till henne: "Var lugn, också denna gång får du en son." Hon var nu döende, och när livet höll på att fly gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. Så dog Rakel och blev begravd vid vägen till Efrata, det nuvarande Betlehem. Jakob reste en sten över hennes grav; denna Rakels gravsten står där än i dag." (1 Mos 35:16-20)
Rakels grav har i alla tider ansetts vara en helig plats för såväl muslimer, kristna, som judar, då Rakel betraktas som en viktig förmoder för dem alla. Därför har graven fram till den senaste intifadan varit öppen för människor som tillhör samtliga dessa tre monoteistiska religioner. Företrädare för judendomen anser emellertid att det judiska folket har en särskild relation till Rakel, då hon var gift med Jakob, som senare fick namnet Israel.

Annektering av Betlehemkvarter till Jerusalem

Idag är Rakels grav omringad av en 1,3 km lång och 12 meter hög betongmur i ett led att annektera hela området till Jerusalem. När den andra intifadan startade 2001 stängde den israeliska försvarsmakten av huvudvägen mellan Jerusalem och Betlehem och ockuperade ett flertal byggnader runt Rakels grav. En militäranläggning byggdes kring graven och endast judar och turister tillåts idag besöka den.
Juliette Bannoura, som arbetar på ARIJ (Applied Research Institute Jerusalem) berättar att planer på att bygga en religiös judisk skola på området har funnits redan sedan 2002. Projektet finansieras av amerikanska judar. Dess ledare Miriam Adani antydde i februari 2005, i en artikel i Jerusalem Post, att segregationsplanen i norra Betlehem var "det första steget mot grundandet av en judisk församling runt Rakels grav."
Annekterandet av Rakels grav till Jerusalem är en del av den israeliska regeringens plan, "the Jerusalem envelope", som går ut på att på palestinsk mark runt Jerusalem utöka bosättningen Har Adar så att den omsluter bosättningarna Giv?at Ze?ev och Ma?ale Adumim och sedan sträcker sig söderut på Västbanken mot bosättningen Gush Etzion.

Familjs hotell blev vakttorn

Redan 1996 tog den israeliska militären över den strategiskt högst byggnaden i området kring Rakels grav, nämligen familjen Nassars åtta våningar höga hotell. Fram till år 2000 kunde de driva restaurangen, "men vem vill komma och äta i ett hus ockuperat av den israeliska militären?", säger den fd restaurangchefen George Nassar uppgivet.
Idag är restaurangen i det närmaste sönderslagen. På de få borden står halvtomma spritflaskor och jag förmodar krasst att den andra halvan befinner sig i soldaternas magar. George och hans mamma Carmen bor fortfarande kvar i huset, men Carmens andra barn samt barnbarn har tvingats flytta. "Soldaterna gör allt för att vi ska försvinna härifrån", berättar Carmen. "Ofta kommer de in i lägenheten mitt i natten och slår oss eller skjuter omkring sig. Var ska vi leva och vad ska vi leva av? Allting har tagits ifrån oss." Familjen Nassar tvingas dessutom att betala för den el- och det vatten som soldaterna förbrukar.

Spökstad runt graven

Ett 40-tal affärer i kvarteren kring Rakels grav har tvingats att slå igen. En del ligger strax utanför muren som omger graven och en del fanns innanför muren. Det som förr var en av Betlehems huvudgator har nu förvandlats till en spökstad. I ett rött litet hus innanför murarna driver Khalil emellertid fortfarande ett café. Det känns absurt att dricka sitt arabiska kaffe, och istället för att blicka ut över den fd pilgrimsvägen från Jerusalem till Betlehem, blicka ut över en grå betongmur.
Förutom jag och min kollega har Khalil en gäst till idag. Liksom vi tog han sig in genom det hål som fortfarande finns i muren. Men hur många dagar till kommer den öppningen att finnas? Palestinska arbetare i desperat behov av bröd på bordet är i full gång med att slutföra det bygge, som innebär ytterligare en förlust av land till Israel.
Ett fåtal familjer bor fortfarande kvar i sina hus som helt har avskärmats av muren. En av dessa är familjen Anastas. Deras hus är omringat av muren på två sidor och en mur på husets tredje sida är under konstruktion. Det är mot samtliga dessa sidor som lägenheten har fönster. "Vi kommer inte att få någon sol. Vi kommer att dö här", säger Claire Anastas. "Det är inte så farligt för mig, jag har levt, men mina barn, de har precis börjat sina liv", fortsätter Claire gråtande. Alla fyra barnen har psykiska problem, men familjen har inte råd att ge dem den hjälp de behöver. "Vi har förlorat allt", berättar Claire, "vår affärsverksamhet på bottenvåningen, vår psykiska hälsa, våra grannar, vår trädgård, vår framtid?" "Vi lever i en grav mamma", sa Claires åttaårige son en dag. "Vad kommer härnäst mamma?"

Besök vid graven

Från Jerusalem går speciella bussar till Rakels grav. Dessa tar sig in i Betlehem genom en särskild port i muren, som endast leder till gravområdet. När jag försöker gå ombord på en av dessa bussar för att med egna ögon kunna se den grav, som orsakat så mycket problem för alla som bor runt kring den, säger en passagerare aggressivt att bussen bara är till för judar. Den muslimske busschauffören försäkrar mig om att så inte är fallet, men råder mig att besöka graven till fots. Så jag bestämmer mig för att ta vägen genom hålet i muren. Kommendören för Rakels gravområde släpper in mig i den synagoga som byggts över graven. Vi har ett långt samtal om nödvändigheten att bygga en mur kring en helig plats och därmed utestänga den för en hel befolkningsgrupp som också håller den för helig. Argumenten är desamma som alltid: säkerhet. "Palestinierna skulle döda oss här annars. Och dessutom?", fortsätter han, "så ger murbygget de fattiga palestinierna arbetstillfällen". Som om muren skulle vara något sorts välgörenhetsprojekt och inte den stöld av land som fallet med Rakels grav tydligt visar att det är?
Vid ingången till graven finns två gamla tvagningsanordningar från ottomansk tid. Några av de arabiska inskriptionerna är överspacklade. Ännu ett tydigt tecken på att det syskon som delar samma fader inte längre får finnas i familjen.
Sorgsen går jag in till kvinnosidan och ber om försoning för en splittrad familj, för syskonkärlek bland Abrahams barn. I mina tårar möter jag Rakels tårar från då. "Rakel gråter över sina barn. Hon låter inte trösta sig, ty hennes barn finns inte mer." (Jer 31:15)
När jag frågar vilka som är Rakels barn, svarar mig mannen med korkskruvslockar och svart kippa att det är bara judar som är Rakels barn. Jag tänker att det är i denna självvalda isolering som segregationen och förtrycket börjar. Då spelar det ingen roll hur högt kristna och muslimer ropar: "Rakel är faktiskt vår mamma också!"
/Madeleine Dahl, ekumenisk följeslagare i Betlehem/