cykla nära kanten
För många år sedan var jag på ett tonårsläger på vad som dåförtiden hette Pitedalens folkhögskola*. Gissningsvis var jag i 16-17-årsåldern vilket innebär att sedan dess har vatten rullat och tågen flutit under broarna i 40 år. Under ett kvällsprogram - vilka mestadels var av underhållande art - gjordes plats för inslaget Frågelådan. Lappar med anonyma frågor kring kristligt ditt och datt skulle tas fram ur den Frågelåde-märkta skokartongen, läsas upp och besvaras av en panel ledare.
Jag minns nu inte frågorna exakt men i ett av svaren byggdes ungefär följande resonemang:
Flera av frågorna ni ställt - också denhär (vilken det nu var) - har det gemensamt att de handlar om hur långt man kan gå, hur mycket man kan avlägsna sig från säg Bibeln, och ändå vara rätt. Ibland kan det påminna om tävling i att cykla nära en kajkant. Hur nära kanten kan jag cykla utan att drulla i? Kan vara en farlig lek. Riskfylld tävlan. Är det inte bättre att hålla sig på avstånd från kanten? I säker zon? Typ?**
Då något år tidigare i hemstaden Luleå ett par grabbar tävlat just i kajkantsnärhetscykling och en av dem då fallit i och drunknat, kom tankegången i ledarkommentaren kännas viktigt. Kanske kändes den också bra för den blyge och hämmade fegis som jag då var och kanske alltfort är. Det jag vet är att tanken inte är så tokig vad det gäller kajkanter - och teologi.
Hur långt kan man frigöra sig från kristen lära och praxis och fortfarande vara rätt?
Den frågan tycker jag är viktig. Givetvis menar jag inte att man för säkerhets skull alltid skall bevara och hålla fast vid det gamla eller att inget kan eller får förändras! Bort det! Men jag funderar ändå kring saken. Och...
Jag tycker att förändringar, reformer, måste kunna motiveras väl. Mycket väl.
Jag tycker att de som önskar förändringarna då har bevisbördan.
Jag tycker att förändrarna då måste visa att det är teologisk möjlig och pastoralt nödvändig.
Jag tycker att om nyheter ska görast till obligatorier måste det visas vara teologisk tvingande.
Jag tycker dessutom att allt detta måste man göra med argument - inte maktspråk.Annars cyklar farligt nära kanten. I alla fall min kant.
* Det är samma anläggning som numera heter Älvsby folkhögskola och är min arbetsplats.
** Typ sa han givetvis inte. Det är ett modernt språkförfallsuttryck jag stundom själv brukar.
Det viktigaste av allt är nog endå att Gud älskar oss alla!
Har inte så mycket med att göra hur många ggr vi besöker kyrkan, läser bibeln eller dyl.
hade svenska kyrkan de sista årtiondena handlat i enlighet med dina 5 "jag tycker..." så hade mycket idag sett annorlunda ut.
Mycket bra blogginlägg! Gör den till en insändare och se vilka som tar in den.
Nu är det väl ingen som läser inlägg längre ner i listan. Jag gör ändå en reflektion. Jag tror att du har alldeles rätt i din serie "jag tycker". Den som vill förändra bär ett stort ansvar att motivera osv.
Men nånstans måste det också finnas ett ansvar hos den som inte vill förändring, att lika mycket motivera och grubbla över konsekvenser av olika ställningstaganden. Annars blir det lite tokigt. Ett exempel:I mina sammanhang finns det folk som avfärdar resonemanget kring samkönade äktenskap som helt ointressant och onödigt - homosexualitet är ju en synd. Jag grubblar då över nästa steg. Med ett sådant resonemang - Vad gör vi isåfall av dem som är homosexuella? Struntar i dem? Försöker omvända dem? Stöter ut dem? Hänvisar dem till Gehenna? För man kan väl i konsekvensens namn inte acceptera fenomenet?
Jag har svårt att förstå hur man kan avfärda vissa fenomen och företeelser, t ex genom att hänvisa till t ex bibeltexter, men inte vara beredd att i samma utsträckning tydligt berätta hur man då ska hantera dessa fenomen.
Där önskar jag att "bevararna" ska vara lika beredda som "förändrarna" att berätta vad de olika slutsatserna får för konsekvenser. I praktiken.
Jag vet inte varför man inbillar sig, att man måste göra sig av homosexuella.Det är ett uruselt argument, att ens försöka slänga fram.
Det är levernet som är en synd inför GUD, människa är lika mycket värd inför Gud, oavsett om vi är homo eller heterosexuell. Problemet är som med allt annat, ingen frågar bibelns Gud (som ändå måste vara det vi tror på)annars är vi hycklare av stora mått. Vad lär bibeln om hur vi ska leva, inte är det väl meningen att vi så länge vi går här på jorden, skall ägna all tid åt att ligga i sänghalmen och tillfredställa våra begär.
Nä! gå ut i hela världen o gören alla människor till mina lärjungar osv...
LTD - vilkens blogg jag inte begriper hur man skall kommentera på - har givetvis som alltid sina poänger. Det är klart att de som inte till exempel ville öppna prästämbetet för kvinnor, inte vill ersätta rktigt vin med något annat i nattvarden och som inte vill ändra äktenskapsbegreppet måste ha skäl för sina uppfattningar.
Men - och det är vad jag menar - det är viktigt att de som vill ändra tar på sig bevisbördan utifrån den stegsystem jag efterlyser och inte BARA förlitar sig på hur saker känns (nattvarden) eller att "vi är fler" och "vi lever i en ny tid" (ämbetet och äktenskapet). Att jag efterlyser sådant beror på att jag är ganska öppen för sakliga argument och beredd att ompröva hållningar om det finns bibliska och teologiska skäl till det. Om argumenten "vi är fler" eller "folk anser" är det enda jag möts av påminner det för mycket om när X som var 7 år drev sin vilja igenom mot mig som var 9 med argumentet "min brorsa - Y som var 12 - är starkare än din brorsa". Osmakligt effektivt eftersom Y var en erkänt duktig fighter och jag dessutom saknade storebror - alltså maktposition i lekkamraternas hackordning.
Viktigt inlägg Stig!
Den intellektuella nivån hos kyrkoledningen kanske inte räcker till för att föra en diskussion med sakargument alternativt är rädslan för den allmänna opinionen så stor att meningsutbytet slopas och ersätts med "min brorsa är starkare än din".
LTD efterlyser såvitt jag kan förstå pastorala handlingsmönster. När det gäller homosexuella blir rådet till dem liksom till andra ogifta att leva i avhållsamhet.
Jag gillar inte heller argumentation som bygger på känsla, mängd eller styrka. Styrkeargumentet är fegt (även om jag själv genom åren klarat mig fint på att vara just storebror, dessutom med glasögon...) och mängdargumentet ofta överdrivet.
Om kyrkoledningens intellektuella kapacitet avstår jag att uttala mig, men instämmer i att sakargument ofta är för få.
Mitt inlägg kanske handlade om pastorala handlingsmönster. Men i så fall konsekventa sådana. Den som rekommenderar homosexuella avhållsamhet har ju i sin teologi utrymme för att homosexuella kan finnas, och då kan ju rekommendationen vara rimlig. Men det finns sammanhang där frågor avvisas med en huvudskakning. Typ "homosexuella har ingen plats i kyrkan" eller "man kan inte vara kristen och sambo". I sådana sammanhang blir det pastorala handlingsmönstret ofta inkonsekvent - man vill inte dra de fulla slutsatserna av sitt tänkesätt. EFtersom så passmycket händer så pass fort i vårt samhälle, tycker jag allt att man bör motivera sin egen "bevarande"-hållning innan man kritiserar "förändrarna".
Intressant tankebyte dethär. Synd det är så långt ner bland inläggen. Klämmer in en ny-notis för att hänvisa ner hit.
LTD - vilkens blogg jag inte begriper hur man skall kommentera på - har någotsånär rätt men kräver för mycket när det gäller konsekvenser av pastoralt handlande. Det mariga med pastorala handlingsmönster är ju just att de inte låter sig genomföras konsekvent vilken eller vilka teologier man än har i botten. Teologier, läror, uppfattningar, teser, dogmer kan vara mer konsekventa men det pastorala handlandet innebär alltid att man hamnar i praktiska jämkninglägen - annars är det inte pastoralt. "Livet", varken mitt eller andras, når aldrig "lärans" ideal och när man med huvudskakningar avvisar folk blir det - som LTD säger - fel. Men lika fel blir det när man söker göra "livet" till "läran", alltså gör praxis till sanningen (för dagen). Det kan verka pastoralt men blir ofta ett annat sätt att ta bort den oundvikliga spänningen mellan det som tros och vad man upplever vara omgivningens önskan.
Nja, jag tycker inte riktigt att jag begär för mycket. Att pastoraler inte är helt igenom konsekventa behöver väl inte betyda att konsekvens helt ska saknas? Det måste finnas någon sorts linje mellan teologi och pastoral, annars blir det svårt att begripa sig på både teologi och pastoral. Men kanske hamnade vi för fort i pastoralerna. Det behöver finnas en linje i teologin också, visst var det där nånstans vi började...?
