stigstrombergsson

Detta är tredje inlägget - och ett långt sådant - apropå det här med olika slags ekumeniska manifestationer - sammandraget ekumanifestationer. I två tidigare inlägg försedda med samma pingstikon har jag redogjort för ett par inre kyrkliga faktorer som kan medföra att kyrkligt anställda - typ jag själv - inte får igång den stora entusiasmen när det gäller manifesterande ekumenik. Jag har framfört tanken att hos mig som kyrkling finns känslan av att redan vara placerad på torget både genom vad jag kallat hårdvara - byggnader mm - och mjukvara - de många kontakter och tillfällen som näst intill automatiskt ges till att förkunna Jesus för människor.

Utifrån kommentarer och reaktioner skrev jag ett mellan(in)lägg där jag underströk att även om man av olika skäl tänder av när det gäller ekumenik anser jag att den avtändningen inte skall få råda. Ekumenisk är en plikt som ska fullföljas även om man inte känner sig inspirerad - typ.

Till detta vill jag också säga att ingen må tro att jag anser den plats som Svenska kyrkans lokaler och verksamhet faktiskt har som tillräcklig och att allt är frid och fröjd bara man har kyrkan mitt i byn och folk kommer till dop och begravningar samt en och annan gudstjänst. Naturligtvis behöver man utifrån dessa faktorer arbeta vidare, skapa nya kontakter och nya arbetsfält liksom fördjupa de kontakter man redan har.

Som sagt: Hitintills har jag rört mig på trygga gatan eftersom jag framfört tankar jag bygger på någon form av inre svenskkyrkliga faktorer. I detta tredje inlägg lämnar jag denna trygghet och styr ut min tankeskuta på betydligt mer minerade vatten där både ömma tår och brevlådor att fastna med skägget i kan finnas. En tredje ekumenikavtändade faktor är nämligen ekumeniska erfarenheter jag tidigare gjort. Eller kanske är det formerna för den ekumenik jag oftast mött.

Ekumeniska satsningar på en ort innebär ofta att de olika samfunden har gudstjänster eller serier av gudstjänster tillsammans. Samt tar gemensamt ansvar för vissa saker. Och att pastorer, präster och liknande möts. Så var det i alla fall när jag var församlingspräst i Älvsbyn.

I sammanslutningen Älvsby evangeliska predikantförbund träffades ungefär en gång i kvartalet två pingstpastorer, en baptistpastor, en missionspastor, två predikanter/pastorer inom EFS och fyra kyrkpräster. Vi samtalade, bad, fikade, skämtade, böt erfarenheter, planerade och hade det gott. Ytterst sällan ställdes vi mot varandra men den matematikbenägne kan av det ovanstående räkna ut att tre frikyrkoförsamlingar var lika manstarka som Svenska kyrkan och så fanns där två EFSare som vågmästare - om det skulle ha hettat till - vilket det (nästan) aldrig gjorde.

I predikantförbundet fördelades ansvaret för andakter och gudstjänster på olika ålderdomshem, pensionärsboenden och långvården. Problemfritt. Etablerad praxis var att kyrk-prästerna tog ungefär hälften av betinget och de andra delade på andra halvan. No problems!

Då och då slöjdade vi ihop någon form av gemensam satsning. Det var 1980-tal så det kunde röra sig om kampanjer med inrest talare, allt i akt och mening att nå några man kallade onådda. Eller så satsade man på evangeliska böneveckan på så sätt att man onsdag kväll till söndag kväll böt predikstolar utifrån ett speciellt cirkulationsschema jag nu inte i detalj kommer ihåg. Tanken var dock den att när den ekumeniska gudstjänsten var i en kyrka var det förkunnaren i den kyrkan som ledde mötet, predikanten kom från en annan av kyrkorna och sångarna från en tredje. Lördagskvällarna var på EFS och söndagarna i Älvsby kyrka - det minns jag.

Det var i detta jag gjorde mina ekumeniska erfarenheter - förutom dem jag hade med mig från gymnasietiden i Luleå. Och min erfarenhet blev att all ekumenik fick frikyrkostil. Alla gudstjänsterna följde mönstret välkommen, kanske en gemensam sång, sångarna sjöng tre-fyra sånger, inledande Bibelläsning med kort kommentar och fri bön, en gemensam sång med kollekt, en gäng sångarsånger till, predikan, ett par sånger, avslutningsord. Och det var en så självklar ordning!! Ett så givet ritual för alla gudstjänsterna. Även när man var i Svenska kyrkan. Frikyrkostuk hela tiden.

De flesta gånger fanns faktiskt inte ens Fader Vår med*. På förslag från mig (mötesledare i kyrkan) att predikanten (frikyrklig) skulle landa predikan i Trosbekännelsen ville han inte det då den för frikyrkofolk skulle kännas främmande. Att den var vanlig där han just då var gäst räknades inte**. När en prästkollega en annan gång skulle avsluta - också i kyrkan - och valde att göra det så att han klädd i alba och stola gick inför altaret för att där be vänd mot detsamma, hörde jag en man i bänken framför mig med försmädlig röst säga till ett annat frikyrkotrossyskon som satt bredvid: Jaha! Nu blir det altarexercis!*** Kanske är jag känslig och gör mig märkvärdig men jag kände mig då faktiskt dissad. Ledsen. Och fundersam. Och började tycka att ekumenik kändes jobbigt.

Det jag nu flera år senare menar med dessa exempel är givetvis inte att just de exemplen är viktiga i sig utan mer att de visar på något av ett mönster. Och det mönstret är att jag som kyrkling upplever att de ekumeniska satsningarna till sin form nästan undantagslöst blir frikyrkliga. Och att den ritualen inte kan eller får kompletteras. Och när det nu är så måste jag vara ärlig och säga att det sänker min lust att ekumanifestera.

Lysande undantag finns dock!

I samband med OAS-rörelsens sommarmöten i Älvsbyn 2007 och 2008 upplevde jag en ekumenisk mångfald. Människor från flera samfund firade flera gudstjänster tillsammans. Där fanns gudstjänster som till sin form var icke liturgiska - det som är vanligast i frikyrko-sammanhang men också vanliga i Svenska kyrkans samlade gudstjänstliv. Men där fanns också de liturgiska gudstjänsterna med sina gemensamma böner, sin kompakta volym Bibelanspelningar, altare, koreografi och framför allt mässa. OAS-sammanhanget, som till sin grund är Svenskkyrkligt, upplevde jag ekumeniskt trovärdigt. Och inspirerande****.

Till sist: Av de tre inläggen manifestera Jesus tror jag det går att förstå att jag - kanske också andra kyrklingar - inte alltid kan ta fram viljan till ekumanifestationer ur lusten till ekumenik. Viktigt blir då att inte nöja sig med det utan i stället ur den ekumeniska plikten plocka fram viljan att konkret arbeta för att det skall bli en hjord och en herde - om man nu får citera Jesus såhär på slutet.

---

* I Älvsby kyrka såg vi dock till att Fader Vår alltid bads - skam annars!

** Jag brydde mig inte om detta utan valde att när jag till avslutning skulle leda i bön mana de samlade att stå upp och bekänna den kristna tron. Kyrkfolk och EFSare tackade mig efteråt.

*** 28 år gammal  var jag varken frimodig eller kvicktänkt nog att fråga de 60-åriga farbröderna vilket öppet ekumeniskt sinnelag som låg bakom den attityden. Tyvärr.

**** Kring OAS kan man ha andra funderingar med bäring in mot det ekumeniska. Praxis i ämbetsfrågan är en sådan men det ändrar inte att man i Älvsbtn lyckades manifestera en god ekumenisk mångfald.