stigstrombergsson

 

I förmiddags när jag började skriva detta blogginlägg sov den tvåårige sonsonen utmattningens tunga sömn. Igår ramlade han på dagis och slog ut en mjölktand. Glugg vid tidiga år. Under min tillsyn och vårdnad tumlade han idag över soffans ryggstöd pang ned i parketten. Landade på läppen. Hoppas att det var därifrån blodet flöt och inte skadat en tand till. Händelsen gjorde honom trött och farfars näsduk blodig.

Storasyster fyra år knoppde också in men det är hemkommen till Älvsbyn som jag skriver färdigt vad jag tycker är en manifestation jag tror gläder Jesus och himmelens änglar.

 

 

 

Onsdag den 7 maj fanns i Lokala Väldsbladet ett helt uppslag om att en familj som i sju år befunnit sig i Sverige och Älvsbyn förpassats tillbaka till det numera säkra och stabila Irak. Jag hoppas läsaren fattar ironin i orden säkra och stabila. Det är precis så säkert och stabilt att svenska Utrikesdepartementet uppmanar svenskar som jag själv att inte fara dit. Samtidigt verkar andra statliga myndigheter anse att det är ett vettigt resmål med enkel biljett för barn och ungdom av icke-svensk härkomst.

 

Artikeln kom ungefär en vecka efter avvisningen. Tydligen ansågs det viktigt att lyfta ut dem just då. Den 5 maj hade en tidsgräns nåtts så att deras ärende kunnat öppnas på nytt så vid månadsskiftet kom i arla morgonväkten 15 poliser för att verkställa transporten.

 

Många Älvsbybor blev bestörta. De utvisades klass-, förenings- och lagkamrater blev förtvivlade, besvikna och arga. Personer de lärt sig älska var bara borta.

En mamma till en sorgsen flicka tog initiativ till en manifestation. Hon kontaktade en lärare som hakade på och tillsammans hakade de två på Kyrkan. De två äldre av de utvisade barnen brukade – fast de är muslimer – vara med på onsdagskvällarna när Kyrkans Unga träffas i Johannesgården. Så jag och en av diakonerna lät oss påhakas – som privatpersoner och som representanter för arbetslaget.

 

Ungefär 150 personer mötte upp till manifestationen i Lomtjärnsparken.

Inte bara ungdomar. Också mindre barn fanns där. Klasskamrater till familjens lilla flicka som näppeligen har ens en enda minnesbild av Bagdad. En klasskamrat med Downs syndrom sa med bestämd röst till mig att hon ville att hennes kompis skulle komma tillbaka igen. Och det brukar bli som jag vill! om jag hörde rätt.

 

Jag som tillbringat hela mitt vuxna liv bakom en mikrofon och inte är rädd att prata inför folk blev ombedd att leda det hela och säga något vettigt. Jag ledde. Som en konferencier ungefär. Varvade sångtjejernas insats med telefonkontakt med familjen i Irak och eget prat då jag försökte säga vad jag hörde andra skulle vilja säga om de vågat stå framför folk – och en del eget.

 

En egen sak jag berättade var att jag på Kyrkans Unga drygt en vecka innan utvisningen pratat med en av grabbarna och då frågat honom vad han tyckte Frihet var. Många svenska ungdomar brukar då svara ungefär Att få göra som man vill, att slippa skolan, att kunna resa, att ha pengar. Efter lite eftertanke svarade han ungefär: Trygghet. Som här. Att man inte behöver vara rädd fast man är olika, ser olika ut, har olika tro. Som här.

Nu är han otrygg i Bagdad.

 

Jag försökte också säga något om sorg, ilska, besvikelse och hur vi framöver ska använda sådana känslor. Jag sa ungefär att den nu aktuella familjen är viktig och det finns all anledning och goda möjligheter via telefon och internet att hålla kontakten och bevara vänskapen med dem. Sedan finns det flera familjen Anwor – typ. Det finns flera Taha, Nabaa och Hassan. Flera som fruktar för sin framtid och av humanitära skäl skulle få stanna – tycker jag.

 

Att vara arg på polisen är ingen idé. Det är inte alls säkert de gillar den här sortens jobb.

Att vara arg på enskilda handläggare på Migrationsverket är inte heller riktigt någon poäng även om det nog ibland kan vara på sin plats.

Att vara arg på regelverket finns det all anledning att vara – det kan man förändra.

 

Och med det sagt uppmanade jag alla att skaffa sig fler vänner, att fördjupa vänskap med dem man redan har. Och att i organisationer, lag, Röda Korset, kyrkor eller på annat sätt arbeta för att vi ska bli mer humana än vi redan är. Och att de lyssnare som i höst har rösträtt skall använda den – det är ju Riksdagen som skapar regelverken. Och att de som inte ännu har rösträtt inför valet går på de familjemedlemmar som har. Det är vägar för att vi skall bli bättre människor, i ett bättre samhälle, i en bättre värld.

 

Några tjejer sjöng – det har jag nämnt. Sista låten var We are the world och då gick en massa Älvsbyungdomar upp på scen för att delta – och visa familjen som var med på Skype att vi var många som manifesterade med anledning av att de utvisats.

 

Jag är stolt över Älvsbyungdomarna!

Jag är tacksam för att jag fick förtroendet att vara med när de saknade sina kamrater.

Och jag tycker att fast Jesus inte ens nämndes var det en manifestation i hans anda – till förmån för den i Bibeln ofta nämnda trippeln invandraren, den faderlöse och änkan.

 

Piteå-Tidningen har liknande avgiftspolicy som tidningen Dagen – är man inte prenumerant kan man inte läsa hela tidningen på nätet. På alvsbynews kan man här läsa mer om manifestationen och se på fler bilder. Bilden i detta inlägg på ungdomarna tog jag själv, den av tidningssidorna snodde jag från en Facebookvän alias den kontaktade, engagerade och förmedlande läraren.