snånazzar grymtar
I morse när Lokala Världsbladet* plockades upp ur brevlådan befanns den ha sällskap med ett flygblad i A5-format med en del text. Textmassans slutknorr var:
För nationell socialism och ett enat Norden! Våga ta striden!
Svenska motståndsrörelsen heter organisationen bakom papperslappen. Att döma av dess hemsida (som jag väljer att inte aktivt länka till) handlar det om någon sorts naziströrelse med det typ av förvridna idéer som sådana rörelser brukar ha. Såhär grymtas det till exempel i webb-stian:
Motståndsrörelsen kämpar för det svenska folkets frihet och överlevnad. Vi förkastar det rådande systemet som sålt ut Sveriges framtid, som svikit alla folkliga, nationella och rasliga ideal och som endast tjänar Sion, Mammon, materialismen och kortsiktigheten.
En elev som flytt till Sverige från Irak och som också fått en lapp visade den för mig och undrade om det var något som bara invandrare fått, alltså en kampanj speciellt riktat mot invandrare. När jag nämnde att nassarna grisat också i vår brevlåda – och i andra lärares – blev det på ett förvänt sätt en tröst mitt i galenskaperna. Smånassarna grymtar generellt, skriker inte speciellt.
Ändå är det riktigt trist att det finns folk som likt tryffelsvin bökat upp idéer och tankar som hör hemma på historiens soptipp. Riktigt trist.
* Alltså Piteå-Tidningen.
(själv)mordhot?
Lite spridda tankar att denna kväll dela med bloggläsarna finns med anledning av notiser, artiklar och annat i lokalsamhället. Måndag morgon publicerades nämnligen följande text på ett internetforum:"Älvsby kommun, nu dör eran rektor snart. Tog med min kniv idag.. Sen dödar jag mig själv. Hejdå".
Detta rapporterades i tisdagens nummer av Lokala Världsbladet och idag rapporterar samma tidning att rektorerna är på jobbet men har uppmärksamma poliser kring sig samt att ingen misstänkt är gripen. Dessutom filosoferas hur internet kan spela roll och påverka.
Nu är det så att lokalsamhället är litet och därför sprids både information och rykten snabbt. Enligt uppgift kom det hela från en dator på gymnasieskolan vilket eventuellt kan ge en ledtråd till vilken av rektorerna det gäller.
Nu gör polisen naturligtvis sitt jobb, bearbetar tips och frågar vilket är OK. Klandervärt är dock att viss oprofessionell privatspaning också verkar ha förekommit. Ett exempel på sådant är den paranoida telefonförfrågan från en kommunskolemänniska till min arbetsplats – alltså folkhögskolan – om var en viss folkhögskoleelev (som inte går på gymnasiet och inte har tillgång till gymnasieskolans datorer och inte brukar kallas vid den signatur som hotet var försett med) befann sig på måndag förmiddag när hotet publicerades. Eleven befann sig städad och flitig på avsedd lektion och misstänkliggjordes helt i onödan. Jag hoppas innerligt att den paranoide privatspanaren har vett att skämmas och ryggrad att be om ursäkt - men tror faktiskt inte det.
En annan sak i ärendet som stör mig är fokuseringen i Lokalbladet och annorstädes på det eventuella hotet mot någon av rektorerna samtidigt som man helt förbigår att meddelande faktiskt också – kanske till och med framför allt – innehåller ett självmordshot. Läs om det fettextade ovan så ser du det själv!
Jag tycker det är oerhört allvarligt att en tonåring kopplad till någon av kommunens skolor mår så dåligt på och/eller av skolan att han/hon hotar att ta sitt eget liv – och rektorn med sig i svepet. Och jag blir beklämd när tidningen och alla fokuserar på rektorn, alltså den vuxne, som jämfört med en illamående tonåring äger hart när all makt i himmel och på jord. Jag hoppas verkligen att journalistiska spadar tas fram och man gör en nödvändig och sannolikt intressant granskning av elevers – inte bara vuxnas – psykosociala arbetsmiljö på kommunens högstadier och gymnasieskola.
Detta om detta!!
Nu är det 23 minuter kvar till denna kvälls avsnitt av LOST.
jägarnas byte
Inte vassaste kniven i lådan.
Hissen går inte ända upp.
Alla getter inte i kätten.
Inte många indianer i kanoten.
Nallta lengrädde.
Knappast Nobelpristagare.
Inte riktigt hundra.
Branå kleinskruve.
Inte alla spjälor i staketet.
Lindrigt dubbad.
Detta var tio snabba synonyma begrepp* jag tycker kan beskriva råneriet från igår samt den fortsatta utvecklingen av dramat. Det gick verkligen kvickt att få fast personer att misstänka då man redan på kvällskvisten själva rånardagen plockade in ytterligare två misstänkta skogsdrullar som inte verkade gjort någonting rätt.
Jag menar:
Hur smart är det att söka gå under jorden och hålla sig gömd ute i skogen den tid på året då tassemarkerna formligen kryllar av jägare med blicken fäst i nyfallen spårsnö? Och vid mötet med bössgubbarna dilla om att man är fågelskådare från Göteborg? I lågskor?
Snacka om pippi så ända in i hissingen och ingen förare i spårvagnen!
För underbar mångartiklad rapportering - kolla t ex detta i Världsbladet.
* Jag upplever ett behov av att utöka mina språkliga resurser för att beskriva dumskalleri i olika former och mottar gärna fler kärnfyllda uttryck med liknande innebörd.
älvsbyn, norrbotten
När jag hör ordet Älvsbyn på Radio eller TV tittar jag alltid ut genom fönstret. för att kolla vädret alltså. Och detta av den uppenbara anledningen att i de sammanhangen är ortnamet vanligast förekommande.Nattens lägsta temperatur minus 32 grader uppmättes i Älvsbyn, Norrbotten är december-januari-februari-meddelandet minst en gång varje år.
Dagens högsta temperatur plus 32 grader kommer från Älvsbyn, Norrbotten hör man någon gång varje sommar.
Mest avigt var meddelandet för några år sedan i januari när det sades: Högsta temperaturen i landet idag var plus 7 grader i Älvsbyn, Norrbotten.
Idag har orten nämnts både i TV och på Radio men inte utifrån vädret utan något betydligt mer ovanligt: bankrån! Det var gissningsvis ett ganska så jätteklantigt sådant helt annorlunda än vad man annars förknippar med rån och förbrytelser. TV lär oss hur det brukar går till: rånarluvade personer går in genom den öppna bankens svängdörrar, pekar med sina automatvapen mot skärrade och skälvande bankanställda och kunder, får segeldukssäckarr fyllda med pluringar, tilltvingar sig kanske tillträde till valvet och bakar sedan ut ur lokalen med bössorna skjutklara för att till sist försvinna i bil – eller på senaste tid i helikopter.*
Hur var det här i byn – om man får tro världsbladet?
Jo – rånarna slog till innan banken öppnade. Bara det är udda.
De klättrade in genom fönstret på baksidan som om de glömt nyckeln till entrén.
De blev mol allena i lokalen då personalen som fått sin fikarast avbruten kutat ut på framsidan.
Vad de kom över vet jag inte men bilfärden gick i rasande fart ut ur samhället.
En ortsbo bedömde hastigheten till ca 150 knyck och blev, enligt Nordnytt, lite sur över framfarten och beslöt sig för att med sin bil ta upp jakten – dock lika fruktlöst som omdömeslöst.
Och så torskar en av dem man misstänker lite senare i världsmetropolen Jörn.
Om tonläget verkar lätt raljant så vill jag peka på att det är rånarna jag raljerar över. Bankpersonalen har min odelade sympati och jag hoppas de inte blivit alltför skrämda. Dock är rånet, mina läsande vänner, dagens mest bebloggansvärda händelse i Älvsbyn, Norrbotten.
* Detta är alltså rånarvarianten. Det mer nattligt stillsamma inbrottet brukar TV och film gestalta som ivrigt tunnelgrävande avslutat med stressigt hopplockande av juveler samt flykt i snabb bil.
våra negrer
Att använda ordet n-r är inte korrekt, sägs det. Då det genom år och sekler i Afrika, Europa och Amerika använts nedlåtande om människor från Afrika har ordets belastats. Och jag har en oerhörd respekt för detta.
Men det var med värme och entusiasm jag skrev ordet i rubriken på detta inlägg. I glädje, stor glädje, över det halligalli som idag gick av stapeln på kyrkmalmen - alltså stora öppna gröna plätten mellan Älvsby kyrka och kyrkstugorna.
Nya vänner, alltså nya svenskar och hopp-om-att-bli-svenskar, från näst intill dussinet länder stod för både mat-prov-smakning och program vid en internationell dag. När vi* kom upp mot området såg vi att många och många och en massa människor mött upp. Och väl framme fick man för 50 slantars avgift äta av 11 internationella menyer samt kaffe. Hur kul som helst!
Någon - faktiskt kommunalrådet - sade till mig: Nog är vi svenska ganska bleka i jämförelse! Och då menade han inte hudfärg utan kläder, stil, smak på mat osv. Och störtbra var att så många ursvenskar typ jag själv mött upp för att mingla, prata, umgås med de nya människor som för arbete och i många fall för skydd sökt sig till vår lilla avkrok av skapelsen. Fast gratulerande handslag till personer som just fått uppehållstillstånd är det kul att ge.
Att höra hur ungdomar som för svenskaträning vistats på folkhögskolan nu går vidare till vanliga gymnasieskolan med läkar- eller advokatutbildningar som mål är också kul. Och flickornas motiveringar för att vilja bli till exempel läkare är tänkvärd: Jag vill hjälpa andra människor! Inte det man kan vänta sig och hör från många svenska trygga ungdomar: Jag vill bli nåt så jag tjänar mycket pengar! Det vore kanske mer väntat av människor som tvingats lämna allt och flytt över halva världen. Men de motiv de ger är alltså:
Jag vill hjälpa andra människor!
Jag är glad över invandrarna - dem jag här vågade kalla våra negrer.
Jag tycker de berikar vårt samhälle och bidrar till vår gemensamma kultur med sina kompetenser, sin värme, sitt vetande, sina erfarenheter, sin tro - och som bilden visar sin dans.
Jag tycker att Sverigedemokraterna kan slänga sig i väggen!
Tillägg Måndag 17 augusti:
* Vi är alltså promenadmadammen och jag. Senare anslöt dotter med båjfränd.
det ryker i ruinerna
Jag gick lite tidigare från jobbet idag. Hade ett planerat ärende på byn. Och ett till.
Det ärende jag redan under helgen tänkte bestämt mig för att göra var att gå på biblioteket. Böcker skulle återställas. Om de böckerna har jag skrivit ett inlägg som jag kommer att publicera kanske redan ikväll. Tillsammans med inlägget om filmen vi såg.
Det ärende som inte var planerat i god tid var att i lugn och ro beskåda ruinerna av den brunna skolan. På ren svenska ser det för taskigt ut. Som en krigszon. Typ Gaza. Men bara ett hus. Utan döda.
Orsaken till branden är i vart fall klarlagd: Ungdomligt oförstånd.
I vart fall är det vad vi vet. Om det finns uppsåt att bränna ner skolan eller om tanken "bara" var att elda en soptunna vet vi inte än. Polisen vet nog. Eller anar. Men allmänheten vet inte. Däremot är det många som tror sig veta. Samhället Älvsbyn är litet och många "vet" mycket mer än vad som går att veta. Om många saker. Ingen rök utan eld - om ordstävet ursäktas - brukar de säga som trivs och gottar sig i de obekräftade uppgifternas atmosfär. Inget kan vara mer falskt. Det finns pratsamma rökmaskiner som puffar utan någon som helst eld. I smärre samhällen som Älvsbyn.
Kollar man den "debatt" man kan läsa i anslutning till reportagen på lokaltidningens webb ser man ett antal puff-maskiner som vet exakt vad det hela beror på: föräldraslapphet. Någon enstaka puffar i riktning mot skolan - alltså inte den nedbrunna utan skolan i allmänhet - som en normlöshetens orsak till händelser av denna typ. De flesta andas dock bara vemod, många uttrycker empati med både elever och personal men också med tonåringen som tände på - eller tonåringarna. Fängelse- och skadeståndsskrikare finns givetvis och de är den sort som gör mig mest illa till mods. Nu tänker jag inte på en 7-åring som i sorg över sin skola och alla arbeten hon gjort yrkar på fängelse. Det kan jag ta. Men vuxna som kemiskt rena från empati bara vill nita syndabockar i allmänhet och de aktuella eldarna i synnerhet gör mig rejält illamående. De sticker värre i näsan än den rök som likt en dimma täcker samhället.
Med detta kvällsinlägg sluter jag dagen vad gäller Leken-branden.
Bilderna togs - med telefonen - under promenaden hem.det luktar rök
Under det horisontella strecket finns inlägget jag skrev i natt om skolbranden.
Morgonpromenaden till arbetet går förbi platsen och tidigare när pojkarna var små brukade vi följas åt på vägen. Bilderna togs strax före åtta i morse när solen inte ens hade gått upp.
Förstämning råder i samhället. Minusgraderna har lagt luftväxlingslock på den gryta samhället ligger i och röklukten känns överallt. Jag är bara - liksom många så vemodig. Och samtidigt tacksam för att det bara blivit materiella skador. Och sörjer å den 15-årings vägnar som att döma förorsakade detta.
I detta vemod publiceras inte idag de andra två runt midnatt skrivna inläggen.
Lekenskolan brinner!
Barnens gamla låg- och mellanstadieskola brinner just när detta skriv strax före 12slaget natten mot måndag. Sammantaget tillbringade familjemedlemmarna 22 skolår i lokalerna (3+6+6+7). Tidningar och andra media berättar om händelsen i sig - alltså branden - så här blir närmast tillfälle till midnattliga nostalgiska reflexioner.
Det var/är en bra skola! Hängiven personal och en trygg miljö.
Dessutom osedvanligt - jämfört framför allt med det senare högstadiet - öppen för föräldrars engagemang och inflytande. När det skulle bildas så kallade brukarråd var Leken på bettet och blev den enda skolan i centralorten som fick till saken. I ett brukarråd fanns valda representanter för personal och föräldrar - ibland också barnen - som gemensamt dryftade olika saker och när möjligheten gavs att konvertera brukarråd till föräldrastyrelse med ett faktiskt mått av självförvaltning och formell föräldramakt hakade Leken på det tåget. Själv fick jag förmånen att vara med som en av föräldrarna och jag tror att vi faktiskt bidrog med en och annan god idé.
Tack och lov brann skolan på helgtid då den - förhoppningsvis - var tom på folk. Givetvis blir de materiella förlusterna stora och en massa krångel uppstår kring hur verksamheten skall fortsätta. Men personskador förskonades vi från - vad som går att veta ikväll. De regelbundna brandövningar man ordnar - i alla fall ordnade förr - behövde inte prövas i ett skarpt läge*.
Stor förlust ändå! Med hög nostalgifaktor!
* Vid en träff med föräldrastyrelsen de år det begav sig rapporterade rektorn från en brandövning med ungefär följande ord, suckandes och skakandes på huvudet: Det är för hopplöst det här! Kurirlarmkedjan som skall gå genom skolan hakar alltid upp sig någonstans och hur vi än övar och övar är det alltid en klass som brinner inne.
översåteriet fortsätter - people addicted to power
Under Påsklovet skrev jag ett inlägg om huruvida ord som innerst inne inte finns egentligen säger något. Inlägget, med rubriken påsklovsonsdag skrevs den 26:e mars och innehöll ordvändningar som Kombinal Fusklingutböldning, Påssisalförvaltning, Skålförvaltning och Holkflugskola. Jag hypotesade att både Fusklingutböldning och Påssisalförvaltning agerar översåtande och ordergivande mot personer som av olika skäl inte är starka nog att försvara sig själva och hävda sina rättigheter och i samband med det ställde jag frågan om jag egentligen sagt något när jag faktiskt använt ord som inte finns.
Att döma av ett antal kommentarer till inlägget verkar jag sagt något.
Även om jag använt ord som inte finns - egentligen.
Så jag fortsätter att inte säga någonting när jag skriver på min berättelse.
Ledargestalten på Hålkflugskolan har - vad jag fattat - varit i kontakt med personer på Påssisal-förvaltningen, Fusklingutböldningen, Skålförvaltningen samt självaste Kombinalroddaren. I dessa kontakter har ledargestalten efter många om och men fått försäkran att påtryckningar på och dragande av lärjungar icke skall ske. Ändå upplever för närvarande en lärjunge sig löpa risk att få ekonomiskt understöd reducerat av Påssisalförvaltningen om inte lärjungen lämnar Hålkflugskolan dit den sänts av Skålförvaltningen för att i stället studera inom ramen för Fusklingsutböldningen.
Min frågor och misstankar blir därför, såhär långt i berättelsen:
Använder Fusklingsutböldningen Påssisalförvaltningen som verktyg för att i brist på lärjungar dra personer från Hålkflugskolan? Eller finns andra ugglor begravna?
Hur tänker sig de kombinala översåtarna att personer i beroendeläge ska reagera på upplevda hot om ekonomiska sanktioner?? Med rädsla för kommande bombningar?
Är översåtar så addicted to power att man utan omsvep mot svaga agerar så som det aldrig skulle vara möjligt att göra mot personer med solid ekonomi?
Och till sist: Om jag skriver med ordförvrängning - har jag egentligen skrivit något?
tyst odebatt
Jag ligger inte sömnlös kring det jag nu skall försöka formulera några rader kring. Dock gnager det i mig när jag ser de människor som anses ha och anser sig ha olika typer av ledande befattningar med tystnad bemöter personer som uppåt i hackordningen vill framföra uppfattningar, ställa frågor etc. Jag tar ett par exempel.Företrädare för Piteå kommun debatterar inte med anonyma insändare.
Flera länkar berör frågan men den här angivna är mest informativ.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=88271&arkiv=False
Saxad ur den läser man...
För att inte hindra läsare att tycka till i Piteå-Tidningen och riskera att viktiga saker blir osagda har vi ordningen med anonyma insändare.
Det demokratiska problemet uppstår då när företrädare för maktutövningen i Piteå kommun inte vill besvara dessa.
Det är ju inte insändarskribenten primärt som ska få ett svar. Det är alla läsare som hamnar i ovisshet om insändare lämnas okommenterade av dem som sitter inne med svaren.
Risken med principen att inte kommentera anonyma insändare är att det blir ännu svårare att få insändareskribenter att skriva under med namn. Varför är det viktigt att veta vem som skrivit insändaren när det är samtliga läsare som ska få ta del av kommentaren?
Värt att begrunda tycker jag. Om vikten av att föra samtalen offentligt. Och att mathavare gitter tala med dem som de är översåtar över. Också när det inte är valrörelse.
Älvsbyfolket svarar inte på insändare alls även om de inte är anonyma.
Älvsby kommun och sossepartiet här är alltså ännu värre då man har en ännu mer sluten praxis än Pite-kollegorna.
I bygdens lokala världsblad skriver en god kamrat ganska ofta insändare som tar upp en maktfullkomlighetsstruktur han tycker sig se i sosse-partiets sätt att agera i Älvsby kommun. Insändarskribenten är inte sosse utan sitter på en oppositionsplats i kommunfullmäktige - och borgare är han inte!!
Han - jag känner honom - berättar i sina insändare om det han anser vara märkligheter, inkonsekvenser och maktfullkomligheter i majoritetens sätt att agera. Han målar upp en självgod sosse-anda som inte talar med någon, inte svarar på frågor, inte bemöter argument utan bara helt tyst ignorerar och kör över personer som har en annan mening. Han skriver om detta för att informera allmänheten, inte för att göra sig märkvärdig eller utkämpa någon sorts personlig kampanj - så stod det i en av hand insändare som svar på ett personangrepp, gissningsvis anonymt...
Hans huvudanklagelse är alltså att maktens personer bara maktar - inte pratar eller svarar. Och alla dem han anklagar - sosseledningen både i parti och kommun - ger ju honom i praktiken rätt!! Eftersom de inte svarar honom. Trots att han skrivit ut sitt namn - eller kanske för att han gjort det...
Jag tycker det är svagt att inte bemöta undertecknade insändare.
Jag tycker det är svagt att inte verka vilja föra debatter i offentlighetens ljus.
Nu har det inte varit något från hans tangentbord på ett par dagar.
I morgon kommer tidningen och jag hoppas det är något då - i vart fall är det nästan det första jag ser efter.
vår beredskap är god ?????
Vår beredskap är god
lär Per-Albin Hansson ha sagt när andra värlskriget bröt ut och landet mobiliserade.
Han lär då ha ljugit som en häst travar och att det verkliga förhållandet var det motsatta. Men vi kom totalt sett undan kriget med blotta förskräckelsen.
Idag kom vi också undan med blotta förskräckelsen.
Strax efter ½2 på eftermiddagen fick arbetskamrater via bekanta redan på att det strax utanför Älvsbyn skett en kollision mellan en timmerbil och en buss. Den sortens trafikolycka är något av ett värsta-scenario men lyckligtvis fick just denna olycka inte alls den katastrofala omfattning som den skulle kunna fått - se Piteå-tidnings-länken nedan.
Stämningen på arbetsplatsen blev dock lite speciell. Folkhögskolan har nämnligen vid ett flertal tillfällen, i samarbete med andra aktörer, genomfört krishanteringsutbildningar för lärare och annat skolfolk i Piteå. Många medarbetare har varit involverade i detta och därmed blivit i någon mening känslomässigt ½-övade vad gäller olyckor av detta slag. Vill bloggens läsare förkovra sig mer i krishanteringsutbildningen rekommenderar jag dels inlägget om utbildningsdag på radion från den 19/9 2006 (med länk till radioreportage) samt rubriken "När det hemska händer" på folkhögskolelänken längst ner.
Vad gäller beredskapen för kris och större olyckor i kommunen funderar jag då och då lite grand. När jag för drygt tio år sedan började på folkhögskolan kom jag via den att ingå i ortens POSOM-grupp. POSOM betyder Psykiskt Och Socialt OMhändertagande och en POSOM-grupp är tänkt skall kunna aktiveras när vanliga resurser vad gäller räddningstjänst, omhändertagande osv inte bedöms räcka till. Vi ett par tillfäller övades POSOM-gruppen och vid nått av de tillfällena handlade övningen faktiskt om en bussolycka.
Min upplevelse blev dock att detta rann ut i sanden - orsaken vet jag ej - och när tsunamin drabbade Phuket för snart tre år sedan var POSOM-organisationen klart i oordning. Listan över vilka personer som skulle kallas samman var inaktuell. Den som stod som samman-kallande hade flyttat från orten mer än ett år tidigare. Jag kom att tillfrågas om jag under ett par tre veckor kunde vara tillförordnad sammankallande om folk skulle måsta dras samman och jag ställde upp på detta. Nu klarade sig Älvsby kommun med blotta förskräckelsen undan tsunamin på så vis att inga ortsbor eller före detta ortsbor fanns bland de omkomna och de rester av POSOM-gruppen som fanns tillgängliga behövde aldrig sammankallas. För fullständighetens skull skall sägas att det dock kom att finnas sörjande Älvsbybor som förlorat släktingar bosatta på annat håll.
Inemot ½-året senare kom jag att fråga socialchefen vem som då var sammankallande och hur krisorganisationen mot bakgrund av tsunami-erfarenheterna såg ut. Jag blev då tillfrågad om jag ville utses till spindel i POSOM-grupps-nätet vilket jag avböjde då jag menar att funktionen måste skötas av folk i en organisation med ständig bemanning - kommun, räddningstjänst, vårdcentral eller församling.
Nu ligger ansvaret att aktivera krisberedskap typ POSOM hos kommunens Individ- och Familjeomsorg och där gissar jag att man nog har tänkt igenom och kanske övat en del stabsfuntioner. Dock vet jag inte om det finns en mer vid POSOM-beredskap bestående av fler än människor knutna till kommunledningen och om den är övad. Det kan finnas något sådant men jag tror faktiskt inte det. Jag är faktiskt egentligen ganska så övertygad att vår beredskap inte alls är så värst god - och att vi apropå bussolyckan än en gång kommit undan med blotta förskräckelsen.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=84397&cat=13&pageIndex=0&arkiv=False
http://www.alvsbyfolkhogskola.nu/kortakursindex.htm
nyhetsparadox
15-åring avled efter våldsam krasch
och Storvinst till Älvsbyn
De två nyheterna från orten står efter varandra på http://www.pitea-tidningen.se idag. Givetvis är den första den viktigaste. Den andra, att någon vunnit drygt 400 000, är intressant i och för sig men griper inte tag i en i nämnvärd mån - något jag tror att också den nyrike tycker.
Gripande är i stället att ta kvällspromenaden förbi olycksplatsen, se ljusen, se ungdomar där, hur de söker stöd av varandra, sitter nära runt en eld, håller om varandra, skrivit brev brev, tänt ljus osv. Fint är också att se hur vuxna finns i bakgrunden - folk från högstadiet, sociala, kyrkan. Gripen blir man när man tänker på familjen, släkten, skolklassen och han som körde.
En tråkig nyhet om livets skörhet...
vidsynt och snävsynt
Igår hade lokala världsbladet en artikel jag fann intressant (länk nedan). I all korthet går den ut på att ett medborgarförslag om inrättande av en kommunal hembesökartjänst avstyrkts av kommunen med motiveringen att kyrkan gör ett bra jobb. Det är väldigt vidsynt att socialchefen säger så. Dessutom är det sant. Även om jag tror att ännu fler hembesök för att bryta isoleringen för ensamma och behövande skulle kunna kramas ur den befintliga lokala kyrkliga organisationen - en fråga om målsättningar, prioriteringar och flexibilitet - så gillar jag socialchefens erkännande. Det är så vidsynt. Det är så sant.
Snävsyntheten kommer i den kommunala motiveringen om att det finns ingen anledning till att en parallell verksamhet ska inrättas i kommunens regi och det inte är kommunens sak att organisera nämnda besöksfunktion. Visserligen noteras att det kanske skulle behövas ett icke-kristet komplement och därför välkomnas fler ideella initiativ i frågan men jag undrar om inte kommunen borde vidga vyerna lite i alla fall och ta ett ansvar. Det ansvar man på ett förträffligt sätt tar är när människor behöver ett fysiskt bistånd av ett eller annat slag. Hemtjänstens röda bilar pilar omkring till äldre, sjuka och handikappade och den insatsen - erfarenheter från mamma och pappas sista år - är helt suveräna exempel på detta. Men även om man är fysiskt eller psykiskt friskt kan man ju ha det jobbigt ändå. Ensamhet, sorg, vemod kan ju i alla fall drabba en och en besökare skulle kunna vara välkommen psykosocialt och mentalhygieniskt.
Jag vet inte säkert om en tjänst egentligen behövs - men jag kan ändå ana det. Och jag kan ana att behovet kommer att växa. Med en tilltagande sekularisering och religiös mångfald på grund av invandringen tror jag att det behövs något av en religiöst neutral diakoni som komplement till den kyrkliga. Visserligen riktar kyrkan sin diakoni till alla oavsett tro men det kan finnas dem som ändå känner det bekvämare om "diakonen" inte var kyrklig. Och det är ett kommunalt ansvarsområde.
Det är vidsynt att socialchefen och kommunstyrelsen visar kyrkan förtroende.
Det är lite snävsynt att inte ha en organisation för fysiskt friska människors icke fysiska behov.
http://www.pitea-tidningen.se/artikel.aspx?artid=64969&arkiv=False
älvsbybor mot våld - möte 18april
Ikväll möttes samordningsgruppen vad gäller aktionen "Älvsbybor mot våld". Vi konstaterade att drygt 47000 kronor samlats in och att det kanske blir svårt att hålla liv i engagemanget.
Vi beslöt att förmedla drygt 36000 till kvinnojouren i Älvsbyn, 30000 som anslag, drygt 6000 specifikt för en dator.
Många aktörer finns - jouren, Blåslampan osv - och det gäller att inte ta vind ur varandras segel utan i stället att söka samverkan. Innan sommaren planerar inte Älvsbybor mot våld något speciellt men till hösten finns ett par ideer: Panelsamtal med representanter för olika sammanhang t ex lagidrotten, Älvsbyhus, Gymnasieskolan, Jägarförbundet m fl kring vad de gör i anslutning till kvinnosynsfrågor, machokultur etc. Kanske också en temakväll med t ex Anders Carlberg, Fryshuset. Kanske startar vi också en blogg - vem vet.
Gamla bloggen 18 April, 2005 22:47
