ost-kamp på coop
Vi är nu i tiden före Påsk. I år som så många tidigare år pågår i Svenska kyrkan den så kallade Faste-kampanjen. Den har väl aldrig – i vart fall under den tid jag som 63 år ung kan överblicka – haft till syfte att man skall just fasta eller så. Fokus har varit ett annat: Internationellt bistånd.
Tidigare hade sådant Lutherhjälpen som affischnamn och den vägen samlade man in pengar för katastrofinsatser, sjukvård och så kallad u-hjälp. Andra tider av året organiserade Svenska Kyrkans Mission andra insamlingskampanjer för kyrkoutveckling, församlingsbildning och liknande i främst Afrika och Asien. I församlingarna var det ofta samma människor som var aktiva vid bägge årorna men det kunde också hända att det fanns rivaliteter mellan folk som lite ensidigt engagerade sig för kroppens överlevnad och dem som mer betonade vikten av själarnas frälsning – typ.
Då Jesus både botade sjuka och förlät syndare blir en sådan uppdelning riktigt korkad. Detta och att situationen förändrats i samhällen och kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika har lett till ett helhetsperspektiv kring Svenska kyrkans internationella arbete när man fortsätter att engagera sig till förmån för våra medmänniskor utomlands. Faste-kampanjen har alltså bestått. Detta år syftar alltsammans till att stödja landsbygdsutveckling främst i Afrika. Bra!
I den vevan kom en idé som andra tillämpat före oss: Vi präster skulle i de lokala livsmedelshandelsbodarna lansera prästost. Kunde vara en kul grej. I vevan skulle vi tillhandahålla informationsmaterial om det där landsbygdsutvecklingsarbetet och möjlighet att ge ett bidrag. Butikerna skulle också kunna ge bidrag till kampanjen.
I förrgår – onsdag – stod två av prällarna ett par timmar på ICA och lanserade ost och information. Jag och kollegan Jakob var på COOP igår. Och det var kul. Det blev många man pratar med och flera som prackades på en extra ostbit. 27 ostar om dryga ½-kilot räknade ICA-prällaterna till innan de gjorde sina egna stödköp. Det angav alltså ribban för oss på COOP torsdag kl 15. Klockan 17 hade vi pådyvlat folk 35 bitar och kunde därmed kora oss till guldmedaljörer i detta lokala ost-OS.
Som medel att få in mycket pengar kanske det inte är jätteeffektivt att agera så som vi gjorde. För mig spelar det mindre roll. Jag tycker faktiskt inte kyrkan skall tigga pengar i så stor utsträckning. Det rimmar lite illa när folk i media ser att kyrkligt folk – andra än vi – rumlar om och rullar slantar. Jag ogillar också en del attityder som absolut inte driver men ibland kan följa med kampanjer av detta slag – attityden Skänk en slant! Det är ju behjärtansvärt. De har det ju så hemskt. Dels är det inte alltid sant men framför allt är den drivfjädern fel. Människor skall stödja varandra av rättviseskäl, inte på grund av gråtmildhet.
Men att kränga präst-ost var en kul grej. Särskilt Norrmejeriers som ju innebär producerat i vår egen region. Vi kan göra det fler gånger om så bara för snackstunderna med folk i vårt mindre samhälle där kanske inte alla känner alla men många i alla fall känner flera.
Ett par från ungdomsgruppen anslöt. Det var inte alls planerat men de valde att vara med sina KU-ledare in emot en timme och ägnade sig ivrigt åt att piska folk de kände till vårt bord. För det skall Sofia och Hilda ha ett stort tack!
