stigstrombergsson

Det har gått en vecka sedan bageriet brann ner. Coronan och Coviden trycktes undan som näst främsta samtalsämne bland folk – åtminstone dem jag möter.* Vidden och omfattningen börjar kunna skönjas liksom vissa konturer för framtiden.

I inlägget lätt utschasad nämnde jag att det skiftlag som var på plats i fabriken när det började brinna samlades på eftermiddagen dagen efter till debreifing-samtal. Sedan har viss kontakt skett mellan församling och företag och anställda men jag har inte varit inkopplad. Det man beslutat är dock att även de andra två skifteslagen skall ges tillfälle att mötas för (åtminstone) ett ordnat samtal. Igår blev det då dags igen även för mig. Och i morgon med tredje laget.

Ett välkänt mantra är krisens olika faser – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Förra veckan gällde chock, alltså den förvirring och vanmakt man känner inför en påtaglig förändring. Det, förutom ren fysisk trötthet då det för de flesta varit si och så med sömnen natten mot förra måndagen, märktes tydligt. Igår märktes lika tydligt att chocken om inte helt släppt så i alla fall för de flesta glidit över i reaktion. Orden flödade som champange på en Formel-1-prispall både om vad som hänt och vad som kan tänkas hända.

Givetvis kan det finnas folk som känner panik inombords men allmän uppgivenhet har inte inställt sig. Man – det är golv-folk jag skriver om – har tilltro till sitt företag parat med insikten om att det bara gått en vecka och att det finns många beslut som skall tas och att en uppbyggnad kommer att ta tid. Man är fattade och grundtrygga och vill hjälpas åt.

Statsministern kom igår. Och industriministern. De kan naturligtvis inte heller trolla fram en fabrik eller 250 jobb över en natt, inte ens till vare sig första oktober, november eller december. En del trycker på för att regeringens långbänk vad gäller att starta en dag-brotts-gruva i Laver nu skulle behöva komma till ett beslut (om öppning) men det skulle inte heller betyda något snabbt. Det tar tid att starta gruvor och jag tror att en sådan sak hur som helst bara bli en halv åtgärd. Arbetsstyrkan på Polarbageriet är fifty-fifty vad gäller honor och hannar men gruvisar är enligt mina fördomar mestadels manfolk. Dessutom ogillar jag i grunden tanken på nya stora – nu snackar vi STORA! – miljöfarliga ökenhål i Norrbotten. Bilden som blir större om man klickar på den är från Aitik utanför Gällivare. Den gropen – har jag hört – är lika stor som Stockholm innanför tullarna. Googla Aitik för bilder och kartor får du se.

Som jag ser det löser ett eventuellt och tveksamt Laver inte situationen nu. Utbildningar och andra åtgärder är bättre med trygghet rent ekonomiskt som grundbult. Fast anställd personal har ännu inte permitterats eller sagt upp utan får sina löner. Så bör det förbli. Att sänka A-kasse-nivåer som Centerpartiet tror är världens bästa kur mot allt inklusive fotvårtor hoppas jag verkligen Socialdemokraterna inte går med på i budgetarbetet. Det vore fel. Dessutom politiskt självmord. Bättre är då att säga att ”Januari-samarbetet” Annie-nglöst av-Lööf-ats och utlysa extraval.

* Främsta samtalsämnet är den goda tillgången på blåbär och lingon.