stigstrombergsson

Så visade det sig att det var. Dock inte i munnen men i alla fall fanns glugg i raden – som jag inte ens hade koll på. Nu har jag koll och gluggen är provisoriskt fylld.

Vi, Primärhustrun och jag själv, for till Piteå tidigare i veckan. Bland annat skulle vi besöka en firma som renoverar kök och titta oss omkring där. Till nämnda annat kom i mitt fall besök i bokhandeln Duvan. Den har nischat in sig på vad många skulle kalla ”kristna böcker”. Vad ”kristna böcker” egentligen är och var gränserna går till sådant som inte är det vet jag inte. Hur som helst har butiken böcker från många förlag som går in för att ge ut litteratur kopplad till Bibel, kyrka och kristen tro. En del är fantasifullt skräp, annat är gediget och bra. Jag köpte två böcker. Av dem har jag läst den ena – och med det sett en glugg i raden.

Jag har ganska många böcker i genren vetenskapliga Bibelkommentarer. En lång ojämn rad, inköpt vid olika tillfällen, på olika språk och från olika förlag. Som exempel kan jag nämna en svensk kommentar på 300 sidor till Efesierbrevets 6 kapitel och två engelska på 500 och 200 sidor till samma brev. Ett annat exempel är en svensk på 200 sidor till Filipperbrevets bara 4 kapitel. Tjockare verk och tunnare om fler Bibelböcker finns naturligtvis.

I bokhandeln såg jag, utgiven på ett seriöst förlag, den lilla boken Den sunda läran har sin källa i liturgin – om apostolisk tradition i Pastoralbreven. Sådana titlar får saliven att rinna. Författaren Biörn – han stavar så! – Fjärstedt är pensionerad biskop i Svenska kyrkan. Till sin akademiska inriktning var och är han Bibelforskare. Riktigt förtjust i honom blev jag när han för en del år sedan dissade förförförre ärkebiskopen K-G Hammars Bibeltolkning som ”teologiskt nattstånden”. Fjärstedt som är äldre än Hammar hade varit hans lärare under studietiden och menade att Hammar fastnat. Han hade inte gått vidare och tillägnat sig en mer vaken Bibelforsknings senare resultat efter tysken Rudolf Bultman – ungefär.*

Väl hemma började jag läsa men reste mig snart ur fåtöljen och undrade stilla: Vad har jag om Pastoralbreven? – alltså de två brev Paulus skrev till Timotheos samt brevet till Titus, summa 13 kapitel i Nya testamentet. Vid bokhyllan mötta jag glugg i raden. Inte så att det fanns utrymme att pressa in fler volymer just på det hyllplanet men pinsamt nog såg jag att jag saknade kommentarer till dessa tre brev. Om jag haft sådana av samma halt som annat jag har hade det rört sig om runt 1000 sidor – men icke. Och på bordet vid läsfåtöljen låg Fjärstedts bok på bara 125 sidor.

De där böckerna med många sidor tröskar väldigt mycket fakta om språk, kultur, tänkbara betydelser när Bibeltexterna skrevs och lästes ochmycket annat. Sådant ryms givetvis inte på de blygsamma sidorna i Fjärstedts bok – men finns under ytan. Många Bibelforskare vill, om jag tar en liknelse, beskriva hela isberg och flera som läser dem känner sig som Titanic. Den sunda läran... visar bara en isbergstopp men seglingsvan som jag är i dylika farvatten anar jag glaciären under ytan. För mig har den inte tagit bort bokhyllans glugg i raden men som provisorisk lagning och utfyllnad funkar den. En bra bok! Rekommenderas!

Baksidestexten lyder:

Mot slutet av sitt liv skrev aposteln Paulus några brev till sina mest betrodda medarbetare, tydligen efter häktningstiden i Rom i början av 60-talet. Två till Timoteus, ett till Titus. Den förste ansvarig i Efesos och den andre på Kreta.

Breven har kommit att kallas Pastoralbreven och innehåller råd och förmaningar om ordningen i gudstjänsterna och förhållningsregler för de ansvariga, biskopar och presbyterer, diakoner och församlingsänkor. Det finns flera likheter med föreskrifterna i första brevet till kyrkan i Korinth.

Breven är högt aktade i bysantinsk och orientalisk kyrkotradition och även i den latinska som äkta apostoliskt arv. Sämre är det på protestantisk mark särskilt efter bibelkritiken och den tyska liberalteologin. Där är det vanligt att förneka paulinskt författarskap.

Nytt i breven är betoningen på den sunda läran, sund tro, sunda ord och att det sunda, friska återfinns i den liturgiska traditionen. Motsatsen är det tomprat som förekom i gudstjänstens fria undervisningsdel. Liturgiska citat är inlagda till stöd för det apostoliska resonemanget. Breven är också tänkta att föreläsas i gudstjänsten.

* Den här utläggningen kan nog en del tycka vara nördig i överkant. Om så är fallet håller jag med. Ändå är det sant. Bultman var på sin tid banbrytande men redan när jag läste i Uppsala diagnostiserades han lite slarvigt som en död tysk. I Lund där det också fanns ”teologer” var han inte ännu ute och det var där KG hade snappat upp det som fanns att snappa. Med tiden blev det fason också på Lund.