the end of Israel
Först av allt: Rubriken uttrycker INTE ett önskemål från min sida.
Vad den handlar om är en bok med titeln The end of Israel – dispatches from a path to catastrophe vars innehåll är skrivet av Bradley Burston. Boken är sammansatt efter Hamas vettlösa angrepp den 7:e oktober förra året men har inte fått med det senaste halvåret då Israel med försvar som argument systematiskt ödelagt Gaza och nu dödat upp mot 40.000 personer – varav vart fjärde är barn. Bokens titel uttrycker i alla fall varken i sig eller hos mig en önskan. Den är dock kanske något av en prognos.
Bradley Burston som står för som författare är USA-född jude som i unga år flyttade till Israel för att leva där. I tidningen Haaretz* har han under flera år skrivit artiklar och krönikor. Det är 75 sådana från 2006 till 2023 som grupperats under olika teman, inte kronologiskt. Sammantaget har det landat på 370 sidor.
Om man skulle ordna ett led efter hur folk ställer sig till den israeliske premiärministern Nethanyahu och ställa de positiva längst fram skulle Bradley Burston hamna mycket långt bak. Det märks i hans artiklar och krönikor. Flera av dem förstår jag inte alla detaljer i då de anspelar på både utrikes- och inrikespolitiska händelser och detaljer jag inte har på mina fem fingrar. Huvudspåret är dock tydligt. Högervridningen av israeliska regeringar och Nethanyahus motiv och roll i det ger författaren klart farhågan om att Nethanyahu (med flera) kan innebära the end of Israel som en demokratisk stat där alla som bor i det man kontrollerar – Israel i sig invid en palestinsk stat eller ett stor-Israel from the river to the sea – lever rättvist med samma rättigheter och skyldigheter.
En mycket läsvärd bok – om än inte enkel. Kan beställas på bokus.se.
* Tidningen Haaretz är en oppositionstidning, inte ett regeringsorgan. När jag fick vara med på en studieresa till Palestina och Israel liknade en av våra svenska guider tidningen vid Dagens Nyheter här hemma – liberal, socialt medveten, en smula åt vänster. Blaskan Jerusalem Post sa han politiskt motsvarade ungefär Svenska Dagbladet, alltså mer åt höger. Skillnaden var att i Sverige var/är DN större än SvD, i Israel är JP större än Haaretz.
Under hela min medvetna livstid har jag aldrig uppfattat världsläget som så kritiskt som nu, svart att inte tappa hoppet...
Efter att ha knegat på DN några år, om än längst ner i näringskedjan, tycker jag den bästa beskrivning tidningen fått är uppnäst. Vänster har jag inte hört den kallas förut.
Varför benämner du Jerusalem Post som "blaskan"? På samma sätt kallade du för en tid sedan tidningen Världen idag för Sionist-nånting (blaskan?) Den typen av nedvärderande känslouttryck ökar tyvärr inte din trovärdighet utan ger intrycket att du själv smittats av dem du avser kritisera.
Att märka ord är mitt varumärke. Visa ett gammalt blogginlägg där du kallat "lokala världsbladet" (Piteåtidningen) eller israeliska tidningen Ha'aretz (hur det nu stavas) för blaska så ska jag ge mig.
Jag ids inte gå igenom alla inlägg för att se vad jag genom året kallat Piteå-Tidningen. Hur som helst kommer den blaskan i brevlådan sex dagar av sju och dagens har jag redan läst - vilket gick snabbt.
Intressant att du inte har någon kommentar angående mitt påstående att tidningen Världen Idag (med borgerliga stödtrupper) har tydliga krist-sionistiska tendenser. Visst kan man ha märka ord som varumärke men man bör nog betänka att även tystnad märks.
Visst märks tystnad. Du kommenterade inte min inbjudan att kalla Haaretz för "blaska". Jag tror faktiskt inte du skulle göra det.
När jag läser Världen idag är det inte för dess krist-sionism. Utan för att den understundom har lite skarpare (än Dagen) bevakning när det gäller kristnas sakta men tydligt ökande utsatthet i vårt samhälle.
Igår, innan Tobbe ordmärkares nattinlägg, skrev jag en kommentar här. Den kom inte in - anledning okänd. Jag skrev en gång till. Kom inte heller in. Varför?
Därför blir det senare idag ett nytt blogginlägg som anknyter till denna dialog.
