stigstrombergsson

Varning! Ett ganska långt blogginlägg.

Tidigare har jag berättat om dagen då våra fyra vuxna barn som present till sin 70-åriga mor tömde vinden på allsköns bråte – deras och annat. Det kvarvarande resultatet av aktiviteten är ett antal lådor med allt framför allt böcker och annat som Primärhustrun och jag för sådär ett drygt kvartsekel sedan gallrade ut från våra bokhyllor. Volymerna packades då i banankartonger som baxades uppför stegen till kallförvaring men som nu tack vare ätteläggens insats är på markplan i garaget.

Jag började titta så smått i lådorna och har nu läst ett par böcker jag läst tidigare. Först skall då sägas att rubrikens lätt nedsättande ord klantarsel inte på villkors vis syftar på författarna. Absolut inte! Tvärtom var både Rune Klingert och Per-Olof Sjögren seriösa kyrkliga tänkare både i sin tid såväl som för deras framtid – som är nu.

Malmbergsprosten Klingerts lilla bok En levande församling på knappt 80 sidor är ett intressant tidsdokument från början av 1980-talet. Egentligen går den tillbaka på och är en bearbetning av en tidigare upplaga från mitten av 1950-talet. För mig är det intressanta att jag minns diskussionerna och debatterna som också boken blev en del av.

Klingert hade en vision – som titeln anger. Han räknades som så kallat högkyrklig och sökte förverkliga den visionen på platser där han fick vara något av en pionjär i församlingsbyggande – Surahammar, Vuollerim och Malmberget. Det gemensamma för sammanhangen var att orterna var relativt nya och befolkningen därmed nyinflyttad, relativt ung, ganska politiskt vänsterinriktad och tämligen sekulariserad. Att då Klingert för ett resonemang om att Sverige inte längre är ett ”kristet land” – om det någonsin varit det – är naturligt. Utifrån det synsättet blev frågan om församlingsbyggande, evangelisation och doppraxis levande.

Jag minns diskussionerna i början av 80-talet. Att man i Malmberget införde dopsamtal och la dopen i det ordinarie gudstjänsterna eller samlade ett par tre dop till gemensam dopgudstjänst gav många traditionalistiska folkkyrkopräster akut skrämselhicka. Det är väl just minnet av debatterna på konvent och prästmöten som gör boken till ett intressant tidsdokument. Att dessutom idéerna bakom – men inte en del utanverk kring – vad man skulle kunna kalla det högkyrkliga programmet i stort slopats är tragiskt och har försenat nögvändigt kyrkligt reformarbete med flera årtionden.

Per-Olof Sjögren var domprost i Göteborg och har skrivit en massa böcker – och annat. Han räknades också till de högkyrkliga men allt hans skrivande präglas inte nämnvärt av den saken. Boken Bekänna sin tro är en studiebok på 130 sidor som rör sig på det svenskkyrkliga allmänteologiska fältet i sin genomgång de två Trosbekännelser som används – och i än högre grad skulle kunna varieras – i gudstjänsterna.

På titelsidan står med min handstil: Använd som material i två studiecirklar arbetsåret 86-87. Sammankomstutkast mm finns sparade. Boken är användbar men inte lysande! Med den texten ringande i ögonen botaniserade jag i de tre pärmar jag har fyllda med sånt som hör till Bibelstudier och liknande från främst tiden 1983-1993. Där hittar jag just sammankomstutkast för de två grupper om ca 15 deltagare i varje som då arbetade med Bekänna sin tro. Jag blir imponerad av mig själv – faktiskt. Skryt luktar illa men nu får du faktiskt, noble Bloggläsius, stå ut med lite odör.

När min förste kyrkoherde 1983 lämnade församlingen fick jag (ensam på fyra prästtjänster) ta över att leda den studiecirkel för vuxna han nitiskt prioriterat och värnat om. År ut och år in hade jag sett honom gå till Bibelstudierna till och med när han var ledig. Aldrig hade jag ens fått vikariera i sammanhanget. Det berodde inte på att han misstrodde mig utan bara för att han villa vara i det själv utifrån mantrat: Det ger så mycket att förbereda och leda studiecirklar!

Vi – detta har jag nämnt en och annan gång under mitt nästan 20-åriga bloggande – var ca 15 personer som var annan vecka på kvällstid studerade Bibelboken Apostlagärningarna, vägledda av biskop Bo Giertz´ kommentar. Det tog oss två år innan vi via skeppsbrottet på Malta i kapitel 27 med Paulus kom oss till Rom i kapitel 28. När man under så lång tid läser och resonerar om den Bibelboken driver Lukas-texten en grupp till att fundera kring och längta efter saker som församlingstillväxt och evangelisation – det är oundvikligt.

Arbetsåret efter och utifrån en kanske lätt naivistisk läsning av Första Johannesbrevets kapitel 5 verserna 14-15 valde jag ett material med 50 fristående Bibelstudier – Jesus en av oss – och la upp två olika serier av ca 40 av dem. Jag reserverade också lokal och kvällstid för två gupper. Tanken var att grupperna skulle ha samma material men inte göra exakt samma sak utom vid ett par gemensamma samlingar. I brev med inbjudan till den höstens studiecirkel gav jag uppmaningen Ta med en kompis! Vi blev sammantaget ca 30 personer. När vi på våren 1986 avrundade cirklarna sa en av deltagarna: Till hösten gör vi väl som i höstas och tar med en kompis.

Då blev det runt 60 personer i fyra grupper som var för sig (med en och annan gemensam storträff) möttes var annan vecka. För mig blev det i praktiken att leda Bibelstudium varje måndag och onsdag mellan 19 och 21.

De påföljande åren mattades det hela något. Deltagarnas bekantskapskrets var kanske lätt genomtjatad och en och annan valde att inte fortsätta efter ett eller två första år. I vart fall bibehölls nivån på tre grupper om ca 15 i varje.

Jag nämnde ovan att när jag bläddrade i mina pärmar blev jag imponerad av mig själv. Det skall man inte förstå som att jag skulle anse att det jag planerade och genomförde var speciellt genialiskt eller lysande. Inte alls! Det jag dock ser är att jag var målmedveten i ordets bägge betydelser. Jag var mål-medveten om syftet – för att låna ord från den nutida Kyrkoordningen – att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Jag var nog dessutom målmedveten i betydelsen envis som en röd gris. Jag tror att just denna dubbla målmedvetenhet kan vara en avgörande poäng. Jag är inte skickligare än andra prällar vare sig teologiskt eller pedagogisk – även om jag förvärvat en viss erfarenhet. Det som skedde då är därför något som alla klantarsel kan.

Men nu då? I höst?

På grund av vakanser och annat fick har jag för en tid fått tillbaka stafettpinnen för studieverksamhet med vuxna. Därför blir det som brukligt en Bibelgrupp i Älvsby församlingsgård tisdagar med udda veckonummer kl 18.30. Den skall under hösten gripa tag i den äldsta skrivna berättelsen om Jesus – Markusevangeliet. Passar bra för både nybörjare och veteraner. Skulle vi bli många kan gruppen delas i två. På onsdagarna oftast jämna veckor efter de Veckomässor klockan 18.30 som jag betros leda (och kanske oftare) är det tillfälle för öppna samtal kring vad de som är där (eller ansluter ca 19.15) har lust att resonera om just då. Arbetsnamnet på detta är Ovangelie-träffar – med och för dem som känner sig ovana. Kanske kan just temat Att bekänna sin tro, dock utan den boken, på ett eller annat sätt bli aktuellt till våren. 2025 fyller nämligen den längre av våra trosbekännelser 1300 år.

Jag känner mig fortfarande målmedveten på bägge sätten.