stigstrombergsson

Det var redan i lördags vi kom hem men det har inte blivit av att blogga. Flera saker att eventuellt beblogga har vispat runt i sinnet men som det ofta blir jag har många tankar så uttrycker jag inte en enda. Om detta är något bra eller dåligt håller jag osagt men i relation till andra som ofta och flitigt uttrycker sig men vad det verkar inte har speciellt djupa tankar blir mitt val det jag väljer.

Till Hemavan hade jag med fyra böcker – Bibel och tre till. Det var för säkerhets skull om vår vecka där skulle bli storm och skitväder. Till detta hittade jag biografin jag skrev om i förra blogginlägget. Min slutsats är att jag aldrig verkar lära mig att lämna volymen volymer hemma. Två av de tre medtagna öppnade jag inte under fjällveckan. På grund av väder var jag alldeles för medtagen för det. De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen av Ove Bring läste jag dock nästan ut. Bara ca 60 sidor återstod att tugga i sig sedan vi kom hem från hemavan.

Jag hade gett mig i kast med volymen tidigare. I tredjedelsläst skick har den funnits några år. Då jag håller icke färdiglästa böcker som ett irritationsämne började jag om i den för några veckor sedan. Nu är jag inte längre är irriterad och de drygt 650 sidorna är nu lästa. All information som getts i De mänskliga rättigheternas väg lever givetvis inte kvar i huvudet, bara de stora intressanta dragen och delvis tidigare obekanta delar.

Författaren börjar hos sumererna i nuvarande Irak för runt 5000 år sedan och följer utvecklingen fram till december 2010 – förordet är daterat då – både i litteratur, regelverk, politiskt agerande och utomstatliga organisationer. 2010 var Barak Obama fortfarande president, Krim var inte annekterat och IS hade inte riktigt kommit igång. Att de sista 12 åren saknas är en brist boken lämnar men fram till dess är allt helt OK, ganska torrt tråkigt men mycket intressant.

Jag sökte på nätet och fann den nu bara som e-bok men det skall väl inte hindra den vetgirige och läslystne i nämnvärd grad. Billigare blir det också så jämfört med ett och ettkvarts kilo pappersbunt. Till sist saxar jag lite ur baksidestexten:

Boken beskriver de mänskliga rättigheternas utveckling genom historien, från forntida kulturer i Orienten via antikens Grekland och Rom till upplysningen och liberalismen i Västerlandet och vidare in i vår egen tid med FN-dokument, internationella domstolar och frivilligorganisationer. Det är en resa genom den politiska idéhistorien, och delvis också genom skönlitteraturen, nämligen när författare förmedlat människorättsliga värderingar och reagerat mot orättvisor och förtryck. Det är en berättelse som visar att alla kulturer, inte enbart den västerländska, har lämnat sina bidrag. Den visar också att kvinnliga författare, aktivister och förhandlare har spelat en inte oväsentlig roll. (...)

I modern tid har rättsutvecklingen varit betydande, men kulturrelativism, Muhammedteckningar och terroristbekämpning har lett till spänningar mellan Nord och Syd och mellan statssuveränitet och medborgerlig frihet. (…)

I den hylla med smågamla böcker som finns i stugan vi får bo i hittade jag en biografi över författaren John Bunyan (1628-1688). Jag skrev i slutet av förra månaden i inlägget bunyan som mentor om honom och en bok jag då livligt rekommenderade. Biografi John Bunyan – förkunnare och författare som jag fann i hyllan skrevs 1978 av den finländske baptistpastorn (med mera) Alfons Sundqvist. Googla hans namn och ta del av vad Wikipedia har att berätta.

Naturligtvis var det min nyläsning av Bunyans Det heliga kriget som gjorde att jag gav mig in i den ungefär 200 sidor långa biografin. Jag erkänner villigt att jag hastläste den men också det gav inblick i den tid Bunyan levde och det politiska och religiöst röriga England under andra halvan av 1600-talet. Jag mötte utan tvekan ett mycket intressant livsöde. Som ung var han en hädande vildbatting som med tiden mer och mer började brottas med frågan om vart hans liv egentligen var på väg – typ till helvetet. Han kommer till en frigörande tro påverkad av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar och börjar predika på nätterna och i lönn. Han skriver också en hel del. Omkastningar och växlingar i det politiskt-religiösa kaoset gör att han döms till fängelse i 12 år för brott mot den anglikanska statskyrkans monopolanspråk men friges när regimen blir mer tolerant (i akt och mening för att släppa fram katoliker) men får ändå göra en kortare volta när man senare slår till mot de frikyrkliga. Bland dessa är han om än påverkad av Luther främst baptist men av ett lite slappare snitt. Han menar till exempel att dopet inte är värsta grejen att hänga upp sig på – typ.

Det är i fängelset – den långa vistelsen – som han skriver den bok han är mest känd för – Kristens resa i två delar. Det är den första delen som är mest känd och som blivit en klassiker långt utanför den frikyrkliga värld Bunyan vistades i. Hos alla möjliga protestantiska riktningar och bland katoliker är den uppskattad och har översatts till en massa språk. Naturligtvis har jag läst den men det var många år sedan. Naturligtvis skall jag läsa om den.

Den andra delen – Kristinnas resa – är jag också ägare till och läste åravis tillbaka. Den skall jag nu också läsa om. Det är till och med möjligt att Det heliga kriget får sig ett varv till. Jag antar att jag kommer att se mer i de böckerna nu när jag ögnat genom biografin.

Bunyans böcker ges hela tiden ut i nya upplagor. Jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att införskaffa dem och läsa. Med runt 350 år på nacken är de förvånandsvärt aktuella.

Olika språk stavar på olika sätt. Förr i världen stafvade man också äljest på swensko. Nu är det mer ordning förutom i frågan om huruvida de som subjekt och dem som objekt skall summeras till ett intetsägande dom.

1906 gjordes efter påtryckningar från lärarhåll en stafningsreform – Wikipedia berättar mångordigt – och jag tror det var i den vevan kombinationen ph blev f i alla svenska ord utom aphus och sophink. En massa andra ting ändrades också då och senare under första kvarten av 1900-talet. Givetvis gillade och gillar inte alla allt som förändras. Att i skrift upphäva skillnaden mellan jag/du/han/hon är i ental och vi/ni/de äro i flertal menade en del vara en vulgär bolsjevikisering av modersmålet. I talat språk hade formen är funkat i alla lägen, både singular och plural.

Vad är detta för värdelöst hvetande? Varför öda skriv- och lästid på dylika ting som stafning?

Dessa frågor, noble Bloggläsius, anser jag vara berättigade. Ändå är det sådant jag fördriver tid med och låter infallen skena iväg till. Allt kom sig av att jag hittade en bok som inte alls har med stavning att göra.

När jag avslutade min tjänst som församlingspräst bar jag inte omedelbums hem alla privata böcker och pinaler från det arbetsrum jag hade tilldelats. Det fanns en hel del där flyttat från folkhögskolan där jag vistats i 16 år. Räknar man och matematiserar en smula kommer man fram till att flytten till skolan av mina teologiböcker sammanföll med att de fyra barnen kommit i något mer utrymmeskrävande ålder. Pappan fick därför flytta ut sitt skrivbord och sina böcker till sin dåvarande arbetsplats och följa med vid tjänstebytet för tio år sedan.

En tid in i pensionärstillvaron tog jag hem det mesta av mitt från Församlingsgården. En kartong ovanpå en hylla blev kvar liksom en del papper och annat. Då hyllor och utrymme behövdes för annat placerades det som funnits i ”min hylla” högvis på ett bord tillsammans med saker från ett par andra tidigare anställdas hylla. I den blandningen fann jag boken på bilden som stavar Efesos med ph. Jag hade inte sett den förr men insåg direkt att en tidigare arbetskamrat köpt den när vi var där med konfirmander och sedan lämnat kvar den när han flyttade – troligen i tanken att innehållet skulle användas vid fortsatta resor med ungdomar till Samos mm. Den tanken var god men utvecklingen tog annan väg – till avveckling.

Jag har nu läst boken som noga och detaljerat beskriver vad jag sett de 7-8-9 gånger jag vandrat genom platsen – plus en massa annat jag inte riktigt sett utan bara anat skulle finnas där. Tokintressant!

Till detta kom naturligtvis även en rejäl dos medelhavslängtan och ovanpå det också både sorg och kritik för att man inte återupptagit arbetsformen efter pandemin – typ. De ord som förklarar mina tankar kring de sakerna ryms dock inte i detta inlägg. Kanske bör de inte publiceras alls.

Visserligen är jag alldeles nybloggad – förra inlägget är bara runt en timme gammalt – men jag fortsätter mitt skrivande. Primärhustrun, den yngre sonen, den yngre av döttrarna och hennes man har dragit söderut för att idag, just nu, åka Öppet spår i Vasaloppet. Lilla Lisa följde med och är hos sin farfar och farmor i Järvsö. Jag är alltså gräsänkling och d åkan jag ju pränta en del tankar. Vem vet – det kanske kommer ännu mer idag och imorgon.

för någon dag sedan tog jag fram en post-it-lapp, skrev en text och satte den som bokmärke i en pocket jag av och till brottats med efter nyår. På lappen står: Här, på sidan 378, ger jag den 24:e februari 2023 upp läsningen. Obegripligheten är total... /Stig/

Just det! De 120 sista sidorna får vara. Nästan 380 finstilta resonemang får mig inte att känna mig totalkorkad men jag måste ge det tråkiga beskedet att jag inte hänger med. Alltså i betydelsen Jag fattar inte. Ibland säger man att man inte hänger med och menar då att man inte håller med. Det är en helt annan sak. Jag håller nog (kanske) med om det som står i boken som ju egentligen är förödande intressant men det blir som kortslutning i skallen när allt – hela tillvaron, hjärnans funktioner, kvarkar, atomer, mörk materia, lika mörk energi och den onde och hans moster – är en matematik. Och jag menarär en matte, inte bara att saker kan beskrivas matematiskt.

Max Tegmark har kallats världens smartaste svensk. Om han är absolut smartast vet jag inte men klipsk verkar han i alla fall vara. Är man professor i fysik vid MIT – googla! – är det nog för att tanken är skärpt och att man inte bara har huvudet som ett stativ för mössan. Dessutom är han bra på att berätta och förklara. Pedagogisk. Men han blir extra till totalt svår att följa när han kommer in på tankar om Multiuniversumnivå IV och liknande. Ändå rekommenderar jag hans bok Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten och den resa han tar en med på ut i universum och bakåt i tiden såväl som in i kvantfysik med bosoner och allt. Det är spännade att få reda på sånt man inte ännu vet men det var när allt skulle matematiseras som det gick en säkring för mig. Egentligen inte en säkring, snarare hela proppskåpet. Och lappen med det tråkiga beskedet blev skriven.

Jag rekommenderar boken.

läsa om sin gamla bok

gör en lite mera klok

De två radernas poesi diktade jag nyss. De två raderna vittnar klent om snille och smak och kommer näppeligen att ge mig en plats i Svenska Akademin. Men de är i alla fall sanna.

Den vänstra halvan av bilden som pryder denna bloggpost är försättsbladet i en bok jag ett par gånger läst tidigare. Mitt ex är en gammal variant i en tredje upplaga och tryckt 1873. Om jag ärvt den efter någon avliden släkting på mammas sida eller om jag innan hennes död fick den av en moster som i sin tur ärvt den skall jag hålla osagt. I bägge fallen är det flera år sedan. Jag har tiigare läst den på dess gamla svenska och med det typsnitt som på lokal dialekt kallas krussebokstävern men det måste ha skett innan jag började blogga om böcker jag tar mig igenom (helt eller delvis). Kategorin om böcker – Predikaren 12:12 – fick sin första postning den 30 september 2007 efter att jag bloggat om annat ditt och datt i drygt två år. Efter det datumet finns sedan drygt 200 postningar i den nämnda kategorin men ingenstans har jag skrivit någonting om något kopplat till författaren John Bunyan (1628-1688). Googla gärna honom! Hans mest berömda bok är Kristens resa men han har också skrivit annat – däribland Det Heliga Kriget.*

I min gamla bok finns en notering: T Östlund född den 10/10 54 är ägare af denna bok. Klutmark den 2/1 84. Om måndagen denna vecka ringde jag upp en kusin för att undra om T kunde betyda Tobias och gälla vår farfar/morfar eller om det kunde vara ett P och syfta på någon en generation tidigare. Vi löste inte saken helt men då hans pappas och min mammas pappa Tobias dog i aktiv ålder på 1930-talet gissar jag på den äldre lösningen.

Gammal svenska och gotiskt typsnitt är tungläst. Ett ögonblick började jag umgås med tanken att själv försöka mening för mening skriva om den till mer lättläst svenska men insåg kvickt att det skulle vara ett självskadebeteende av sällan skådat slag. Jag kollade i stället via nätet om någon eller några andra gett ut den efter 1873. Jag blev bönhörd över hövan. Den högra delen av bilden – som blir större om man klickar på den – visar ISBN 9789189023000 som är en nyöversättning gjord av Mikael Mosesson och kom av trycket 2019 med denna baksidestext:

Staden Människosjäl, danad efter sin skapare Shaddai, angrips av den bedräglige och ondskefulle jätten Diabolus. Efter att ha fått tillträde genom falska förespeglingar, bryter han ned stadens motstånd inifrån. Han lovar att göra den större, utöka dess självständighet och skänka invånarna dittills okänd kunskap. De utser honom därför till sin furste. När Shaddais generaler tillskyndar och belägrar staden utbryter emellertid hårda strider, samtidigt som ett inbördeskrig rasar inom dess murar. Diabolus och hans demoner besegras till slut av Shaddais son, Emanuel. Men i avgrundshålan, dit han har förvisats, planerar Diabolus ett sista anfall för att återta Människosjäl...

Det heliga kriget är ett av alla tiders främsta verk i den allegoriska genren. John Bunyan har här använt hela sin kännedom om människan och skapat en mästerlig berättelse, som kanske till och med överträffar Kristens resa.

Googla ordet allegori! Enkelt sagt är det att genom en påhittad berättelse försöka säga något djupare eller mer bakomliggande. John Bunyan vill allegoriskt med Det heliga kriget skildra brottningar och strider mellan gott och ont, kampen mellan Gud och djävul, inuti en männska. Kanske – fast det är i så fall en bisak – kan den berätta också om motsvarande kamp i en grupp troende, i en församling och i en kyrka.

Boken var billig! Samma pris på adlibris och bokus – 177 slantar i pappersformat, 99 som e-bok.

Jag uppmanar dig som läser min blogg att köpa boken och läsa den. Förutom klokheterna den ger kommer du också att kunna lägga märke till att C.S.Lewis och R.R.Tolkien nog haft bunyan som mentor.

* Ditt-och-datt-bloggandet har givetvis fortsatt. Just det du, noble Bloggläsius, för närvarande ror dig igenom blir mitt tretusentrehundrasextioåttonde inlägg. Om Predikaren 12:12 kan nämnas att litterturen som där avhandlas inte är av den sort som finns i Exe-geten bräker – även om en del kan vara besläktat.

Just om Kristens resa har det sagts mig att den är en av tre böcker man under röriga debatter och burop i brittiska parlamentet kan citerera utan att behöva ange sin källa. De folkvalda där förutsätts vara så allmänbildade att de direkt fattar varifrån citatet kommer. De andra två böckerna är Bibeln – givetvis! – och Alice i underlandet.

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick att de som ser att jag bloggat och kanske till och med läst det jag skrivit kommer ihåg aktstyckenas innehåll mer än maximalt 42,3 sekunder. Jag minns ju inte vad jag läst på andra bloggar. Det jag själv skrivit kommer jag ihåg lite bättre. Därför är det en poäng att göra text av sina tankar – faktiskt. Om det sedan är vettiga eller ovettiga saker spelar ingen roll.

Med mitt minne som utgångspunkt letade jag mig bakåt i bloggerihistorien och kom till slutet av förra Kyrkoåret. Då skrev jag den 21:a november lite klagande i blogginlägget böcker på vift om att det finns böcker jag lånat ut och som verkar ha försvunnit. I inlägget kom också dessa ärliga och självrannsakande ord: I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok.

I förra blogginlägget nämnde jag att när jag letade en annan bok och fann den också hittade något helt annat – en bok som inte var min. jag hade ingen aning om att den fanns i en lite bakomställd hylla. Pinsamt. Men nu är den läst, den bok bloggkompisen tobbe lindahl troligen inte vet var han har den.

Som stjärnor i Herrens hand – Perspektiv på ordets ämbete är titeln på Bengt Birgerssons drygt 10 år gamla prästmötesavhandling för vad som kallas Missionsprovinsen. Den är en icke (ännu) av den officiella Svenska kyrkan accepterad skapelse. Man kan googla på saken. Jag nöjer mig med att här och nu beskriva Missionsprovinsen som en teologisk konservativ svensk-kyrklig rörelse som organiserar sig fritt med egna präster och biskopar.

Boken med ISBN-nummer 978-91-7271-060-3 är på knappt 200 sidor och ger en bra genomgång och sammanfattning av ett av den kristna kyrkans grundläggande kännetecken – ämbetet. Jesus gav sina 12 apostlar uppdraget att – med mina ord – fortsätta att vara Honom, att ”vikariera” för Honom tills dess Han kommer tillbaka. Det uppdraget eller ämbetet gav de 12 vidare till typ präster och biskopar. Typ. Hur detta syns i Nya testamentet blir hyfsat bra sammanställt i Som stjärnor i Herrens hand. Alla slutsatser författaren drar behöver man inte helt och fullt hålla med om men kartläggningen av både Nya testamentet och sedan den lutherska trosläran är bra.

Resonemanget om den postkonstantinska utmaningen är också bra, alltså den situation vi lever i nu. Alliansen mellan makten och Kyrkan som på 300-talet infördes av kejsar Konstantin är ju numera upplöst – eller skall åtminstone vara det. Det kallas också sekularisering och innebär att Kyrkan inte skall styra Makten och att Makten vare sig det rör sig om kungar, presidenter, parlament, oligarker eller andra krafter inte skall styra Kyrkan vare sig inifrån eller utifrån.

Som stjärnor i Herrens hand är en tänkvärd bok även om den innehåller en del omtuggningar och kanske en och annan uppfattning man inte delar. Jag ringde i alla fall upp ägaren. Har du den? var hans förvånade rop. Och jag lovade att han skall få tillbaka den.

Av förra inlägget kan man kanske ana en viss uppgivenhet kopplad till en bok jag håller på med. Sanningen att säga fixar jag inte mer än 10-12 sidor innan tröttheten slår till med en effekt som motsvarar en skiftnyckel i skallen. Naturligtvis får det mig inte att ge upp, bara att känna mig uppgiven. Boken skall forceras! Jag kan till nöds – verkligen till nöds! – godta att en bok lämnas efter runt 10 lästa sidor om det visar sig att den var ett ”felval”. Jag kan även acceptera att en bok lämnas halvläst om det bara är delar av innehållet som känns intressant och aktuellt för mina funderingar. Så var det till exempel med den jag berättade om i inlägget jag ger upp! den 12:e januari.

Den tunga lätta pocketbok jag kämpar med, men vars titel jag håller hemlig för dig noble Bloggläsius, är i all sin obegriplighet plöjd till två tredjedelar. Av ett helt annat skäl letade jag dock en annan bok med ett helt annorlunda innehåll. Jag fann den på ett ganska obskyrt och bortglömt ställe där också en annan intressant bara delläst volym befann sig. Pinsamt! Än mer pinsamt är att den inte ens är min! Det är en lånad bok som jag gissar att ägaren glömt att han lånat ut. Käckt och ordningsamt har han dock präntat sin autograf någon sida in. Jag försäkrar att han som också älskar böcker (och tycker sig har för många) skall få den i retur – sedan jag läst den.

Är den begriplig? Japp! Busenkel jämfört med den pocket som nu får vila en och annan dag. Teologi och lärofrågor kopplade till biskops-, präst- och diakoniämbetet är a piece of cake jämfört med vad som är skrivet av han som kallats världens smartaste svensk.

Vilka böcker handlar det om? kanske någon irriterat frågar.

Facebook gav mig en gång den ”diagnos” bilden visar. Då en del av min livsuppgift är att irritera väljer jag att inte besvara frågan nu. Böckerna är ju inte genomplöjda utan bara föremål för varvad läsning.

Hushållet fick/gav fler böcker i julklapp, fler än den jag berättade om i förra inlägget. Tillsammans hade vi beväpnat oss med en varukorg och lullat runt på Akademibokhandeln i Luleå och fyllt korgen. Böcker är bra klappar till barnen, till deras respektive, till barnbarnen och till oss själva. Vem som skulle få vad rådde det sedan viss förvirring kring under paketinslagningen i bostaden. Jag tror vi fick till det någotsånär. Nu har jag i alla fall läst ännu en vi valde tillsammans och som etiketterades som gåva till Primärhustrun från mig.

Redan från förr finns i hyllan ett par volymer av Karin Bojs. Jag har skrivit här om henne och Min europeiska FAMILJ de senaste 54000 åren och om Svenskarna och deras FÄDER. De två böckerna var klappvalda volymer julen 2016. I fjol var det dags för samma författares Europas MÖDRAR de senaste 43000 åren. Den boken har denna baksidestext:

Den moderna DNA-tekniken har revolutionerat arkeologin. Genom DNA-analyser kan forskare se hur människor rört sig under årtusendenas lopp. Det visar sig att vandringsmönstren skiljer sig en hel del mellan Europas fäder och mödrar. Vad säger det om forntidens könsroller och om vårt samhälle idag? När uppstod patriarkatet, och går det rentav att säga varför?

Karin Bojs söker efter svaren på dessa frågor i en berättelse som går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör – via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland.

Med tanke på att det var tredje boken av samma författare blir det på de 265 sidorna en och annan återupprepning av sånt som står i hennes tidigare böcker. Egendomligt skulle det vara om det inte var så. Den var i alla fall lättläst, intressant och klargörande. Ett enkelt sakfel i en helt ovidkommande sak – ett sådant fanns också i boken Prästerna – gjorde mig inte så förfärligt upprörd även om det var av den arten att man kunnat fixa det på korrekturnivå.

Det var najs med bojs i några timmar. Jag rekommenderar boken liksom hennes två tidigare.

I inlägget juljournal nämnde jag den att jag i julklapp fick samma bok i två paket. Det fattar alla är lite i överkant. En var köpt på Akademibokhandeln i Luleå, den andra beställd via nätet. Omständigt och besvärligt att byta – typ. Överflödsproblemet fick dock sin lösning på Annandagen då jag peppade en yngre kollega som köpte av mig den ena volymen. Nu har jag själv läst ut den andra – Prästerna skriven av Gunnar Wetterberg.

Den författaren är minsann en mångsysslare – historiker, tidigare diplomat, panelsvarare i TV-programmet Fråga Lund och en massa annat. Han är dock inte teolog – även solen har fläckar! – men han är kunnig och beläst. I sin bok om präster levererar han på drygt 400 sidor faktiskt en bra och intressant svensk kyrko- och idéhistoria. Han skriver inte för fackmänniskor typ andra akademiker. Inte heller borrar han forskningsmässigt i någon liten detalj. Han målar med breda drag och det blir fullt läsbart för var och en som är något så när historiskt intresserad. Baksidestexten är rättvisande och lyder:

Gud är ofta underskattad i nutida historieskrivning. Tron har färgat människornas göranden och låtanden i alla tider. I mer än tusen har den tolkas och förmedlats av prästerna. De var landets första intellektuella – kungarnas hjälpredor, bildningens män i byarna.

Gunnar Wetterberg följer samspelet mellan församlingarna och deras herdar genom århundradena. Maktspråk varvas med innerlighet, tron formar människornas liv och vardag. Varför slog kristendomen igenom? Hur kunde kyrkan överleva Gustav Vasas plundringar? Vad betydde prästfruarna för kulturspridningen? Och var stod kyrkan i 1900-talets stora strider?

Det var en bra julklapp (som jag valde själv) väl värd att läsa och äga.

Nu har det hänt som sällan händer. Jag tänker inte på Kanelbullens dag, Vodkans dag, Den Helige Franciskus dag eller Heffaklumpens födelsedag fast alla dessa dagar infaller och sammanfaller till den fjärde oktober.

Vaddå Heffaklumpen? Vad? Vem?

Oj! Jag inser att kanske inte alla vet att Heffaklumpen var (och är) smeknamnet som den yngre av våra söner tillika vårt fjärde barn fick när han var liten. Han föddes 4 oktober 1991 och har firats idag av oss föräldrar och närboende syster med familj. Till helgen blir det kalas igen med hela klanen – om alla är friska. Inget unikt utan årligen återkommande evenemang. De särpräglade denna oktoberbörjan är något annat.

Jag har läst en nobelpristagare innan nobelpriset.

Jag kan inte minnas att det hänt förr. En och annan litteraturpristagare har jag nog kanske konsumerat – Primärhustrun är i det avseendet flitigare – men det har i så fall varit i efterskott, inte före.

Den 10 juli 2015 skrev jag ett blogginlägg med rubriken obegriplig bok. Jag repriserar inte det nu utan låter dig, noble Bloggläsius, läsa det inlägget här. Nu har Svante Pääbo fått Nobelpriset i medicin och fysiologi. Bara att en svensk blir nobellad är sällsynt i sig. Att jag läst alster innan nobelpriset är dubbelt enastående.

Läs det gamla inlägget.

Ganska sällan, i alla fall glesare än förr, smäller det till och blir skrivet något på denna min blogg som enligt presentation skall vara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Att skrivande glesnat betyder dock inte nödvändigtvis att tankar som skulle kunna skrivas om helt ramlat bort. Det är själva skrivklådan som inte vill infinna sig. Vad det beror på kan man fundera kring även om sådan tankeverksamhet inte leder så långt. Rejäl input utifrån kan vara en anledning. Att inte längre vara aktivt yrkesverksam innebär ju också avsaknad av sammanhang att tycka, tänka och till och med självcensurera kring. Och något som ens till ett minimum skulle kunna beskrivas som ett ”författarprojekt” har jag inte på gång.

Men så händer det!

Den ganska motvilliga datorn tas fram och det blir något.

För en stund sedan kom blogginlägget roande historia? – med frågetecken. Nu kommer mer roande historia om helt andra saker. Det rör sig om en bok kring många ting.

Norrbotten 2018-2019 köpte jag för något år sedan. Den har ISBN-nummer 978-91-86333-17-1 men jag hittar den inte på nätet varken i handeln eller i bibliotek. Spännande var den i alla fall, utgiven gemensamt av så upphetsande sammanhang som Norrbottens hembygdsförbynd, Norrbottens museum och Region Norrbotten. En gemensam årsbok kring arkeologi i länet. Drygt 300 sidor med 16 artiklar i olika ämnen. Den första tredjedelen rodde jag igenom ganska strax efter köpet men sedan blev den liggande då medeltiden i all sin ära och glans inte triggat mig alls i samma utsträckning som stenåldern med sina jägar-och samlarsamhällen. Då halvlästa böcker är en styggelse har jag nu i alla fall tuggat mig igenom resten och naturligtvis funnit det mesta övermåttan intressant.

Så...Vad innehåller boken?

• Aarevaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten.
• De mesolitiska människorna och deras bytesdjur i området för nuvarande Norrbottens län.
• Stenteknologi och råmaterialval under stenåldern i norra Norrland.
• Fynd i Norrbottens museums samlingar.
• På återbesök bland boplatsvallarna o Norrbottens kustland.
• Öberget – boplatsgropar i klapper.
• Bronsålder i Norrbottens kustland.

• Järn i Norr – tidig järnhantering i jakt- och fångstmiljö under den äldre järnåldern.
• Arktisk järnframställning – ett nutida försök.
• Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder ochmedeltid.
• Ekonomiska och sociala förändringar i samenas samhälle under yngre järnålder ochmedeltid.
• Birkarlar – handelsmän med förtroendeuppdrag.
• Nya resultat från Eskil Olssons Rounalagrävning 1915.
• Silbojokk. Förödande intressant!
• Härdar och barktäkter kring Aitik.
• Norrbotten och det maritima kulturlandskapet.

Det finns andra tankar som kan bli till skrift om icke av historiskt värde.

• En är att och hur lokalförsamlingen vill att jag fast jag är pensionär detta verksamhetsår skall figurera i en och annan gudstjänst på söndagar och i inemot var annan Veckomässa – med efterföljande såkallade ”Pratkvällar” veckor med jämna nummer. Sådant får mig att fundera kring studieverksamhet och evangelisation – typ. Liksom vilken eller vilka roller frivilliginsatser ska och kan ha.
• En annan är den likhet och de skillnader som finns mellan den förkunnelse i söndags som kompisen tobbe lindahl redovisar här och vad jag själv sa när jag hanterade samma tema och samma texter. I sak väldigt lika men i upplägg helt annars.
• En tredje är en minnesteckning men den återkommer jag till efter begravningen.

Senast jag klippte gräset ville jag vara lite valjd-and-kräjsi och göra det på annat vis än vanligt. Gården på husets baksida är ren prydlig rektangulär historia med buskar och annat här och var och normalt förs då klipparen fram och tillbaka i linjer hyfsat parallella med tomtgränsen. Det funkar och har funkat varje sommar sedan 1982 och blir samma fyrkantiga historia varje gång. Senaste gången blev det eljest. Jag inledde då med att köra rakt fram men snett på diagonalen. Den sträckningen skapade en hypotenusa gemensam för två trianglar och med den som utgångslinje kunde jag sedan åt två håll bearbeta resten av det oklippta gräset. Gräset blev klippt så också resultatet av detta tänkande utanför lådan fungerade.

När det gäller att läsa böcker råder också ett fyrkantssystem i två riktningar. Den ena linjen är olika slags Bibelvetenskaplig och annan teologisk litteratur. Historia dominerar den andra. Ytterst sällan gör jag något på snedden av detta med typ skönlitteratur eller faktaböcker i andra ämnen men sådana undantag finns. För ett par tre år sedan köpte jag Sápmi i ord och bild i två band. Volym ett berättade jag om här sedan jag läst ut den. Volym två har det blivit lite si och så och pö om pö med.

I bokens ca 770 sidor finns 56 uppsatser under dessa teman:

• Musik: sång, jojk, nåjdens trumma, opera, rap. – 7 stycken.
• Om rasbiologi – 4.
• Samer i konsten och samiska konstnärer – 15.
• Samer i litteraturen och samernas litteratur – de övriga sorteradet i ett antal underrubriker.

Om man har sinne för norrbottniskt sätt att uttrycka sig blir omdömet inte nämnvärt intressant en bra beskrivning. Med det menar jag alltså inte att innehållet skulle vara onödigt. Långt därifrån! Det är helt OK med fakta och genomgångar av speciella saker, till exempel en hel hop olika samiska artister, konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter. Efter att bland annat ha läst en uppsats på sidorna 90-104 om ung artist som blandar rap och jojk på enare-samiska, ett språk som talas av bara runt 350 personer, tänkte jag dock: Detta är smalt! Och ofantligt nördigt! Rentav i överkant!

Men jag fortsatte läsa. Tog mig vidare till och genom den enligt mitt tycke mest intressanta delen om rasbiologin på sidorna 120-170 och sedan med nya tag friska tag vidare!

På sidan 238 gav jag upp. Säkert är resten också värdefullt men jag väljer i alla fall att avbryta min snedresa. I bokhyllan står nu Sápmi i ord och bild II i pinsamt halvläst skick.

Ovanstående text skrev jag för några dagar sedan men publiceringsverktyget har tjafsat. Denna tisdag verkar det funka och i väntan på semifinalen i fotboll vill jag nämna en snedresa men av annat slag som många gör, i dagarna släktingarna på Primärhustruns sida. De flesta i klanen Lundh med inhopp och avkomlingar avser fira min ena svågers 70-års-jubileum och göra det med en sammandragning i Björkliden här uppe i Norrbotten. För oss som bor här blir resorna enkla med bil och/eller tåg men för folk i Dalarna, Uppland och kungliga hufvudstaden blir det mer råddigt. Lördag morgon i förra veckan började sammanskottet med att SJ levererade 6 dalmasar på pausbesök hos oss. De for i morse. Primärhustrun, jag och barnbarnen Tyra och Adrian kör upp i morgon plus torsdag och mot veckoslutet kommer resten i spridda skurar med tåg, bil, flyg och buss. Har jag räknat rätt blir vi 26 stycken i tre generationer – 4+3 ”gamlingar”, 10+3 kusiner och 6 tremänningar i åldrarna 12-4. I sånt sällskap kan det bli sioch så med bloggningar mer än vanligt.

Nu hoppas de svenska damerna inte gör en snedresa ikväll.

Om det finns en fördold vits i rubriken håller jag osagt. Jag låter dig,noble Bloggläsius, bedöma den saken. Jag nämner bara att om dokument och resonemang av olika slag säger man ibland att de är skrivbordsprodukter. Troligen sant. Det är ju vid skrivbord skrivningar skrivs. I och för sig skulle tangentbordsprodukt också kunna förekomma men det är inte lika vanligt. Än.

Rubrikens ritbordsprodukt kan luras så man tror att det nu gäller något arkitektiskt eller annat skissigt kring något som skall byggas eller så. Icke! Jag valde bara ordet som en dålig och krystad dålig vits kring boken Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit skriven av Martin Modéus. Jag antydde lite om den för ett par veckor sedan i inlägget ny ärkebiskop. Nu är boken läst och skall kommenteras men först ett par utvikningar.

På den statliga tiden innan år 2000 då Svenska kyrkan och staten fick andra relationer fanns en regel att det i ett stift minst vart sjätte år skulle hållas vad jag tror kallades lagtima prästmöte. På biskopens kallelse skulle då alla präster samlas till ett sammansatt pep-talk och avstämning. Biskopens ämbetsberättelse skulle läggas fram, en prästmötesavhandling skulle genomtröskas, en oration hållas och annat högtidligt äga rum. Pampigt värre.* Om präsmötesavhandlingarna gällde ungefär – om jag minns rätt – att de skulle hålla akademisk kvalitet men inte akademiskt omfång. Vilket blaj som helst dög alltså inte. Det skulle märkas och krävas att prällaterna hade universitet i ryggen. Med tiden blev det si och så med detta – say no more! – och nu är företeelsen väck åtminstone i Luleå stift.

Martin Modéus bok Mänsklig gudstjänst var prästmötesavhandling för Stockholms stift 2005. Han var då Stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i det stiftet och hade tidigare doktorerat kring något som har med riter och deras funktion att göra.** Ingångsvinkeln rit, riter och ritforskning använder han när han söker analysera och förstå Högmässan i Svenska kyrkan strax efter millenieskiftet.

Det angreppssättet är inte det enda man kan använda. I andra böcker jag har och läst betraktar man samma sak men ur andra vinklar – dogmatiskt, liturgihistorisk, psykologiskt, sociologiskt och ho vet allt. Därför behövs flera böcker. Ingen skall lastas för att inte rymma allt eller höjas till skyarna som the final solution. Vinkeln rit blir med detta sagt EN viktig vinkling värd att beakta.

I nådens år 2007 var Martin Modéus på turne i norr. Exakt varför och i vilken omfattning minns jag inte men Älvsby folkhögskola var värd för en fortbildningssammankomst där han agerade. Jag köpte då boken och fick den dedicerad av författaren. Ungefär 100 av de 400 sidorna blev lästa i närtid men inte resten. Jag var ju då skolpräst och lärare med bara få arbetsuppgifter av Högmässo-karaktär. Nu har jag som pensionär åxå få men har i alla fall i dessa yttersta tider försent omsider läst ut boken.

Boken är bra! Kanske är 100 av de 400 sidorna lite onödiga. Kanske. Han upprepar sig en del och skulle kunnat vara mer stringent och komprimerad. Samtidigt är ju tjatet insiktens moder så det är nog bra att det titt och ofta nämns bland annat att strukturproblem typ framåt-bakåt, ledare-mottagare, makt-maktlöshet och liknande finns i gudstjänsten och skadar den och dess mänskliga relationer. Och visst är det ensidigt att betraktelsevinkeln är just relation och rit men just den ensidigheten är bra då särskilt präster ofta joggar i fältet dogmatik, historia, nostalgi och tycke och smak. Man blir inte dummare av Modéus bok!

Fast jag inte har hans teoretiska apparat fann jag att han resonerar väldigt mycket som jag tänker när det gäller till exempel närhet, barns plats och roll, prästen som EN i församlingen och mycket annat just i Högmässan – centrum i en församlings liv.

Man kan beställa boken på Verbum. Jag tycker att präster och musiker skall idas ta sig igenom den och diskutera den. Jag tycker så men anar samtidigt, med tanke på hur lite fötjusning jag upplever att många känner när det kommer till avancerade tankegångar, att flera skulle både sucka och säcka ihop av den akademiska tonen han använder i sin ritbordsprodukt om riten.

* Mellan sådana tjolahopp förekom extra eller urtima prästmöten med mer karaktär av fortbildning för hela eller delar av stiftet. De var inte lika högtidliga men bra på annat vis.

** Avhandlingen som jag inte läst eller tänker läsa heter Sacrifice and symbol: biblical Šělāmîm in a ritual perspective och rör sig i fältet Bibelvetenskap, Gamla testamentet. Gissningsvis använder han där rön från forskning kring hur riter generellt fungerar bland oss människor.

Putin leder Ryssland och nästan alla ogillar det han gör – kriget i Ukraina. Jag är en av ogillarna, inget snack om den saken. Har ingen förståelse alls för tilltaget att angripa ett annat land.

Att ha förståelse för en sak och att förstå en sak är inte riktigt samma sak. Till förståelse kopplas ofta om inte ren sympati så i alla fall lite ursäktande attityder. Det sker inte alltid men är lätt hänt. Att förstå en sak och förstå den bättre är friare från den attitydsmittan. Jag kan förstå i betydelsen begripa utan att ha förståelse i meningen sympati. Detta gäller i många sammanhang och är viktigt för kloka samtal, demokratiska debatter och riktiga beslut – vad det än gäller.

Nu förstår jag bättre än innan men naturligtvis inte helt vad jag kallar putinistisk logik, alltså det tänkande och den uppfattning som de sista tre månaderna inneburit öppet krig i Europa. Jag förstår mer eftersom jag läst en bok skriven av Martin Kragh som bland annat är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Boken jag nu tuggat i mig är på ca 300 sidor och har titeln Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin. Baksidestexten lyder:

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

”Det fallna imperiet” är omistlig läsning för den som vill förstå Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund.

Det är mycket folk med i boken, ungefär som i Tolstojs Krig och fred eller Dostojevskis Idioten. En massa ryssar med olika snarlika namn. Klar reda i alla detaljer har jag inte men stora drag anar och skönjer jag. Jag förstår mer kring putinistisk logik men känner samtidigt ännu mindre förståelse för de nationalistiska, auktoritära och rentav fascistiska hållningar som nu råder i Moskva och på många andra ställen, till och med i svensk valrörelse.

Läs boken! Du blir inte dummare.

I två blogginlägg den senaste tiden – riktigt tråkig bok och en bättre bok – har jag jämrat mig över hur i vissa sammanhang ofta vettiga och förståndiga människor går till väga när de skall undersöka och värdera olika saker. De arbetsmetoder som används är i och för sig helt vettiga på sin plats inom universitet och akademi och forskningen där så jag sågar dem alltså inte i sig men påstår att för privatläsning i hemmet utan kurs-, seminarie- och tentamenspisk blir det ofta trist. Så också nu.

Det var när jag glodde igenom en av de yngre prästkollegornas bokhylla som ögonen föll på Helgelsens filosofi – om andlig träning i Luthersk tradition skriven av Karin Johannesson. Verkade intressant. Kanske inte filosofi men väl andlig träning som ju ligger i närheten av detta med bildning, förkovran, studier och bildning som i dessa tider sysselsätter mitt tankeliv en del. Då jag tror det var Johannesson som vid en samling för präster innan Corona-begränsningarna höll det bästa föredrag jag hört (men inte minns i detalj) om något kring Luther ökade intresset. Jag lånade alltså boken med denna baksidestext:

I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.

I ”Helgelsens filosofi” undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slagkan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan om hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.

Karin Johannesson är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Det tog 190 sidors diskussion och vridande och vändande enligt den vetenskapsmetod jag jämrar mig över – men som har sin plats – innan boken landar i någon sorts praktisk slutsats som är vettig. Jag kritiserar inte målet, inte helle slutsatserna men vägen dit var förödande jobbig och tung. Om finsk lutherforskning är präglad av den senare Immanuel Kant och annan filosofi kan i och för sig vara intressant för en och annan men blir för mig faktiskt en opraktiskt stenig väg att gå.

Johannesson drar i alla fall på slutet några slutsatser kring detta med andlig träning och fördjupning i Svenska kyrkans församlingar. Kortfattat är dessa – om jag fattat henne rätt:

• Det är viktigt är att vara motvikt mot tidens ohämmade individualism. Man behöver hävda kristen gemenskap och göra genomtänkta saker tillsammans.
• Vardagslivet är det andliga livets främsta arena och kan möjligen varvas med retreater och liknande. Det man tycker kan vara ”kristen koncentration” skall inte ersätta eller övertrumfa livets spring och skubb.
• Att tillägna sig och utveckla sig i det religiösa språket, i klartext bönens och gudstjänstens språk, är viktigt. Det är ju genom Ordet och Bordet som Anden tränar och fördjupar tro och kärlek hos en kristen.

Det är egentligen ganska enkla och självklara slutsatser. Man kan komma fram till samma saker utan filosofibrottning med de senaste 150 årens finska, svenska och tyska Lutherforskning. Vill man gå sådana tankekamper står det en fritt så läs den gärna. Du blir inte dummare men bered dig på en riktig tanketegelsten som gör att du kanske känner dig lite korkad.

* Den ingår i en serie Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle som i sin tur finns i serien Forskning för kyrkan som ges ut under överinseende av Svenska kyrkans enhet för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala. När du, noble Bloggläsius, klickar på senaste länken bjuds du på info om vad allt detta är.

Vad menas med det – en bättre bok? Självklart kan man komparera bra till bättre och bäst men egentligen säger det inte så mycket. På något vis måste man ju definiera vad som är bra och någon fast och för alla gemensam låsning av vad en bra bok är finns inte. OK. Fullt med sakfel, ingen ordning på berättelsen eller fakta, dålig stavning och vissen satsfogning gör en bok dålig i de flestas ögon men det stannar där. Ungefär.

Vad gör då Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin till en, enligt min mening, bättre bok än den förra jag berättade om? Hur fas 1, 2 eller 3 hanteras – se förra inlägget? Att ämnet ligger närmare de verkligheter jag engagerat mig i och brottats med under åren? Något annat?

Sverker Sörlin diskuterar på 200 sidor begrepp som allmänbildning, utbildning, folkbildning och liknande och är minst lika kritisk mot mät-, väg- och statistiktrenden inom NPM-tänket som Jonna Bornemark är. Utan att helt låta bli ägnar han sig dock i mycket mindre utsträckning åt fas 3. Det gör hans bok lättare att tackla. Och inte minst det faktum att han begränsar sig till att skriver om sånt jag hållit på med och engagerat/engagerar mig för gör att boken känns som en bättre bok.

Baksidestexten lyder: Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin - men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Inspirerad av boken telefonerade jag till en så kallad ”vän” på Facebook, en person av min egen generation som också härjat i och med församling, studieförbund, folkhögskola och liknande. Jag ville testa min känsla att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan och ersatts av (viss) akademisering och fokus på de anställdas arbetstider och uppgifter, att ”folkkyrkan” blivit allt mer ofolklig och visserligen räknar folk – men inte med folk.

Det var som att ta tappen ur tunnan på oss bägge som snart tillsammans blir 140 år. Kanske skulle man kunna avfärda oss som en gormig gubbe och gnällig kärring som pratade med varandra men det vore att stoppa huvudet i garderoben. Folkkyrkan i betydelsen en folklig kyrka med och byggd på och av kyrkligt folk har farit och far oerhört illa. Nu råder på många håll en NPM-attityd av producent-konsument. Producenterna är de anställda arbetslagen styrda av partinominerade politiker – bägge kategorierna avstår ofta från att leva kyrkans liv kring Ordet och Bordet. Konsumenterna är alla vi andra som inbjuds att infinna sig till aktiviteter och programpunkter – inte för den skull dåliga – som producenterna hittat på och vill genomföra – mest på dagtid.

Är jag gormig gubbe? Troligen.

Ligger det nåt i det jag skriver? Troligen.

Vill producenter och styre se detta? Knappast.

För den som vill få sina cirklar lite rubbade och impuls att tänka utanför lådan rekommenderar jag boken. Den kostar 69 kronor och kan beställas här.

Missförstå mig rätt! Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde skriven av Jonna Bornemark var en bra bok som jag hade på gång och läste i innan vi for till Hemavan. Med en snutt på sisådär 25 olästa sidor kvar fick den bli kvar hemma. Ingen idé att ta mé! är min slogan i sådana lägen. Nu, sedan vi kom hem har den blivit färdigläst och får omdömet riktigt tråkig bok.

Det var i julas den hamnade i läshögen. Svärsonen tyckte att jag skulle få en intressant beskrivning och resonemang om tidsanda, värderingskultur, organisation, verksamhet, administration, byråkrati med mera. Bra tanke. Sådant är viktigt. Att peka på att det matematik-fundamentalistiska management-tänkandet som infekterar allt möjligt faktiskt lämnar hål och tomhet vad gäller vissa saker är helt befogat.

Återigen: Missförstå mig rätt! Naturligtvis skall de verktyg av mått och matte som används i fysik, medicin, teknik och annat användas – där de hör hemma. Problemet är att sådana analys- och arbetsverktyg blir trubbiga och missvisande i andra sammanhang som psykologi, pedagogik, historia eller annat man brukar kalla humaniora. Det som ofta kallas New Public Management (NPM) får också administrationer som skall vara till tjänst för verksamheter av olika slag att växa till byråkratier som kämpar för att pedantiskt mäta och hålla reda på de delar av verksamheter som kansle går att mattemäta och jämföra samtidigt som man då missar annat.

Vad gör boken tråkig? Svar: Metoden. Hon är vetenskapsmänniska den där Bornemark, säkert smart som få. Ingen kritik där! Hon använder sig av en (troligen) oftast vettig tre-bens-metod vanlig inom olika vetenskapliga fält: 1. Ställ frågor och formulera en hypotes. 2. Undersök material och samla fakta. 3. Diskutera resultatet i relation till någon teori eller annans tidigare resultat. Det är det tredjeledet som ofta ökar trist- och seghetsgraden. Att med hjälp av tre sedan århundraden tillbaka avlidna mer eller mindre okända filosofer analysera dagens statistik-och tidsstudiemätning inom till exempel äldrevården trubbar av en uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Visserligen blir det (säkert?) tankeskarpt men klangen uppgörelse drunknar i ratio och intelectus grubbel kring vadheter – som jag tror är ett annat ord för fakta.

Jag blev inte dummare av att läsa bokens knappa 300 sidor – tror jag. Men kände mig ibland dum. Nu ska man inte såga något man inte begriper bara för att man inte begriper det. Alltså ratar jag inte filosofen Bornemark och hennes tankar. Tvärtom. Läs gärna boken, noble Bloggläsus, men bered dig på tuggmotstånd i huvudet.

Alla djur är jämlika

men vissa djur är mer jämlika än andra

Detta är vidomsord! Välkända visdomsord. Kanske är inte formuleringen exakt samma som i de tidigare svenska översättningarna av Djurfarmen av George Orwell men innebörden är i alla fall samma i den nya översättningen som gavs ut i fjol.

Boken – liten sak om 125 sidor ungefär – stod i hyllan för Nyheter rakt fram när jag om fredagsförmiddagen kom in på Kommunbiblioteket här på orten. Lite annorlunda titel dock. Djurens gård heter den nu. Det är en bra förändring anpassad till att vad ord betyder förändras lite över tid. Höns-, får-, mink- och kycklingfarmer är anläggningar för uppfödning och produktion av djur för människans mer eller mindre inbillade behov. Bokens miljö är inte tänkt vara en sådan farm – även om den blir det med andra svin än människor som styre. Djurens gård är en bättre beskrivning av vad man hade för vision.

Boken är en så kallad allegori, en sagoformad berättelse som i stora drag och små detaljer berättar om något mer än vad som står på raderna. I ett gediget efterord ges uppgifter om vad i Sovjetuniunens tidiga historia Orwell syftar på med både smått och gott. Det är historiskt intressant men inte avgörande – egentligen. Djurens gård är en tänkvärd beskrivning av fler sammanhang och fler ledare än Stalin. Den klär av drivfjädrar och later som lätt kommer hos dem som kommer upp sig. Jag har sett sådant både i stora och små sammanhang då visionärer karriäriseras och byråkratiseras och ser till egna procedurer och situationer mer än till det och dem de är satta att verka för.

Läs boken! Läs om boken!

Skit i vilken översättning. Läs!

Det gjorde du i onödan! är en anklagelse eller förebråelse som kan förekomma människor emellan. Med självinsikt kan man också aldeles själv komma fram till att Det var i onödan, alltså utan direkt mening och kanske rentav med negativ effekt. Sedan finns det naturligtvis sånt som bara är lite onödigt men fullständigt harmlöst – som till exempel en intressant bok i smalt ämne.

Jag promenerade då och då i förra veckan och i samband med en spatsertur hamnade jag på lokala biblioteket. Avsikten var att bläddra i en tidskrift jag ibland gluttar i men inte vill öda egna pengar på. Kyrkans Tidning har (tyvärr) inte den kvaliteten. När det var gjort föll blicken på hyllan med nyförvärv och hem gick jag med en bok som kom att avbryta läsningen av en annan jag höll på med. Den hemburna läste jag ut denna helg då lilla Ava med moder fyllde fastigheten. Att sitta i lugn och ro för att på bloggen berätta om boken blev dock inte möjligt innan nu.

Boken jag fick med mig var Legenderna om förbundsarken. Den har denna baksidestext:

Vad hände med den israelitiska förbundsarken som omtalas i Gamla testamentet? Med kistan av akacieträ och stentavlorna med de tio budorden skrivna av Guds eget finger? Denna kista figurerar i Israels tidiga historia men försvinner sedan spårlöst ur historien, vilket givit upphov till en rad judiska, islamiska och kristna legender om dess öden. Till de senare hör att arken förvaras i skattkammaren till Sionskatedralen i Axum, det kristna Etiopiens heliga stad.

Var det verkligen som den bibliska ursprungshistorien säger? Och om arkens närvaro i Etiopien betvivlas, varifrån kommer då denna tradition, vad betyder den, finns det något föremål i Axum och vad är det i så fall? Det är en vindlande berättelse, ett stort och fascinerande komplex av kultur- och religionshistoria som granskas av Jan Retsö, professor emeritus i arabiska.

Boken är indelad i tre block. Avsnittet Arken i Gamla testamentet var mycket informativt och gav en bra repetition av en del av teologistudiernas verklighet. Och en uppdatering! Också Bibelforskning går framåt med nya rön och avvägningar. Arken i efterbiblisk judisk och kristen tradition gav en massa intressant och för mig ny information, Arken vid Röda havet likaså.

De 224 sidorna är årsbok för Svenska humanistiska förbundet (SHF). Enligt Wikipedia är SHF ”en politiskt och religiöst obunden sammanslutning av lokalförbund som arbetar med humanistisk bildning. Förbundets mål är att hålla de humanistiska idealen från antiken och renässansen levande. Humanism ska enligt förbundet förstås som vidsyn och tolerans, människovärde, tro på bildning som bas för välöverlagda beslut.”

Nu är det viktigt att inte förväxla lort och pannkaka!

Bara för att saker låter nästan lika betyder det inte att de är samma. Wikipediatexten markerar detta och säger ”SHF distanserar sig från den ateistiska betydelse som associeras med förbundet Humanisterna.” som är – fortsatt enligt Wikipedia – ”ett svenskt förbund för främjande av sekulär humanism. Förbundet har en demokratisk, partipolitiskt obunden organisation. Förbundet förespråkar till exempel lagändringar så att ungdomar från 12 års ålder ska ges rätt att utträda ur trossamfund utan vårdnadshavares medgivande, och dessutom under 12 års ålder inte över huvud taget ska kunna anslutas till trossamfund utan eget medgivande. Man kritiserar också vad man uppfattar som kyrkans särställning vid krishantering. Förbundet bildades 1979 under namnet Human-Etiska Förbundet i Sverige men bytte namn till Humanisterna 1999.”

Förväxla inte det humanistiska! Men läs gärna boken som faktiskt tar avstamp i Indiana-Jöns-filmen som fått Lego att göra en modell – första bilden. Lite fakta kring vad Hållyvådd fantiserar kring kan vara på sin plats även om det känns lite som en intressant onöda.

En riktig plattityd är att säga att man tänker på ett språk och att det språk man talar påverkar ens tankar. Som många plattityder är det en självklarhet – egentligen. Tittar man både omkring sig och tillbaka i historien ser man exempel. Man får vackert och kanske bistert konstatera att man själv är ett barn av sin tid, sitt språk, sin kultur och det sätt att tänka som finns där – och att man har svårt att begripa andras tankar också om de översätts till svenska.

Jag har läst färdigt en före-jul-bok till, en jag lånat från biblioteket vid Älvsby folkhögskola.* Nu var det Bysantinsk teologi – historik och Lära av John Meyendorff. Den har en del år på nacken. Översättningen jag läst är från 1995 men adLibris visar att det gjordes ett nytryck 2008 – som nu är tillfälligt slut. På engelska finns den att köpa om man så vill. Jag tycker att redan på svenska – jag vågar inte tänka på hur den är på engelska – var den svår att förstå. Tankarna är rejält olika de kyrkliga och teologiska tankar jag är van vid, västerlänning som jag är. Där kom min fundering om att säga och tänka in och att man kan säga saker ganska olika bara för att man ser saker ur lite olika vinklingar.

När den kristna tron växte kom dess semitiska ursprung med semitiska språks sätt att tänka att modifieras av grekiskan och grekisk sätt att se på saker och ting. I början gjorde det inte så mycket eftersom det var minoriteter i under- och medelklasserna som trodde på Jesus. När kristendomen på 300-talet blev statsreligion och samhällets intellektuella toppar anslöt sig blev det annorlunda. Smartskallarna ville ju med sin tids tänkande försöka förstå och beskriva Gud, det Gud gjort och allt möjligt annat. De verktyg de hade och den världsbild som rådde var grekisk präglad av den kulturens olika filosofer. I öst där grekiskan dominerade blev det mest Platon – googla! – man använde sig av. I väst där latin blev det dominerade teologispråket tog man hjälp av Aristoteles – googla igen! Summan av den kardemumman blev ganska olika sätt att uttrycka och beskriva samma saker.

Jag lever i väst som vare sig det är kyrkligt eller sekulariserat har Aristoteles som någon sorts ”tonart” för sättet att tänka och förstå vare sig man är medveten om det eller inte. När västra delen av Romarriket på 3-400-talen föll för germanerna kollapsade den antika kulturen och dess institutioner med undantaget Kyrkan ledd av påven i Rom. Där förvaltades antikens tankar vidare. Via kyrkan kom de att färga in sig på de nyanlända och nykristna barbarerna från norr. Det katolska Europa som svear och götar med tiden anslöt sig till fick på så vis samma mentala tankekultur – bland bildat folk. Varken reformationen, upplysningstiden eller den moderna tiden har i grunden ändrat detta.

I östra delen av Medelhavet höll systemet från antiken bättre. Det romerska imperiet med kejsare och resten av den antika baletten bestod. Kyrkan blev en vidareförare, inte den ensamma vidareföraren, av den tidigare bildningen. Öst och Väst blev med tiden om inte två helt olika tankevärldar men i alla fall två ”tonarter”. Tar man den bilden kan man säga att musiken är gemensam men tonarterna har blivit olika, inte minst i Kyrka och teologi.

Bokens baksidestext lyder:

I en snabbt föränderlig värld, med en oöverblickbar rörelse av människor och information blir vårt behov av tillförlitlig kunskap och översikt allt viktigare. När det gäller den ortodoxa kyrkan och den bysantinska världen har det varit sparsamt med grundläggande böcker på svenskt språkområde.

Genom översättningen till svenska av John Meyendorffs Bysantinsk Teologi, historik och lära, har en sedan länge känd brist avhjälpts. Denna bok anses världen över som en av de bästa och mest innehållsrika böcker som skrivits om bysantinsk teologi. Med stor lärdom och klar överblick leder oss John Meyendorff in i den värld av teologi och gudstjänst som är en väsentlig och hos oss ofta förbisedd del av den kristna kulturen.

Nu är boken genomläst. Jag är en väst-människa och har inte helt och fullt förstått alla resonemang. Blev nog inte dummare även om jag kände mig ganska korkad här och var i framställningen. Detta är inte farlig att säga och tänka när jag strax med en kort promenat västerut ska nå skolan som skall få tillbaka boken i sitt välsorterade bibliotek.

* Vad gäller teologiska bibliotek torde Norrbotten inte vara överbelamrat. I än högre – eller lägre – grad gäller det Älvsbyn som är en liten kommun på gränsen mellan norra Norrlands kustland och inland. Här torde de teologiska boksamlingarna främst vara i privat ägo hos präster och pastorer – samt på Älvsby folkhögskola. Besök rekommenderas!