stigstrombergsson

Innan du, noble Bloggläsius, ger dig i kast med att läsa detta blogginlägg kan det vara på sin plats att du läser 100 års lögner som jag publicerade den 19 augusti 2016 – klicka här. En av de böcker jag fick när jag fyllde år i år är från samma författares tangentbord som den jag berättade om för snart 7 år sedan. Ämnet är snarlikt.

Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia skriven av Ingmar Karlsson, tidigare diplomat i Mellanöstern, ger för den vetgirige en god men inte fullständig repetition av den tidigare boken men framför allt en uppdatering fram till våren 2023 av det tjyv-å-rackarspel som fortsatt kring situationen Israel-Palestina. Den konflikten är just nu visserligen inte den största på planeten och har tyvärr helt hamnat i både diplomatisk, politisk och medial skugga av Rysslands illegala ockupation av icke-ryskt territorium, dess anspråk på stora landområden och dess totala underkännande av Ukraina som land, nation och folk. Att Putins attityd och agerande är en karbonkopia av hur israeliska toppolitiker resonerat och resonerar och vad de gjort och icke-gjort, gör och icke-gör, orkar USA och EU inte se – och om man ser det väljer man att inte bry sig.

Efter att ha läst boken är jag än mer övertygad om att det sätt vi i Europa och inte minst i en del förment ”kristliga” sammanhang, sett och fortfarande ser på konflikten har varit och är falskt, partiskt, nykolonialt och inte så lite rasistiskt. Håller man fast vid min jämförelse kan man säga att många godtroget valt och väljer att ”heja på ett Ryssland”, stöder ockupation, annekteringar och folkfördrivning.

Baksidestexten lyder:

"Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? ... Vi har tagit deras land."

Så sade David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, redan 1919. Två år tidigare hade den brittiska regeringen lovat ett nationellt hem åt det judiska folket i Palestina, trots att befolkningen till 93 procent utgjordes av araber.

Det hävdades då, och än idag, att Palestina var "ett land utan folk för ett folk utan land". Palestiniernas motstånd mot koloniseringspolitiken kunde därmed avfärdas som terrorism, trots att man insåg hur situationen skulle komma att utvecklas.

I ”Folket som inte fick finnas” skildrar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson den mer än hundra år gamla konflikten ur ett palestinskt perspektiv. Han berättar om en sedan länge bortglömd del av den palestinska och israeliska historien och bidrar därmed till att förklara de nutida motsättningarna mellanlandets befolkningsgrupper.

Jag uppmanar alla, inte minst var och en som av politiska eller skumma ”teologiska” skäl klassar sig som såkallade Israel-vänner, att våga utmana sina etablerade uppfattningar.Läs Folket som inte fick finnas som avslöjar segrarnas och andras tjyv-å-rackarspel.

Böcker är ett bekymmer. Hur skall de förvaras? I hyllor, travar, högar? I lådor på vinden? Digitalt i läsplattor och på hårddiskar?

Hemma hos oss finns alla dessa lagringsformer. Några böcker – främst Bibelvetenskapliga – finns dessutom i form av illegala kopior satta i pärm. Vilken form magasineringen än tar komposteras böcker sakta. De bara förblir och med undantag för någon bok som lånats ut och inte hittat tillbaka samlas fler och fler. I några av bokhyllorna står de nu i dubbla rader, något som gör att jag tappat överblicken över vad som faktiskt finns. På samma sätt är det med innehållet i lådorna jag bar upp på vinden för 30 år sedan. Hur som helst gör hela situationen att jag nu blivit rejält återhållsam vad gäller nya bokköp.

Men så fyller man år…

En tid innan min födelsedag var vi i Luleå för att handla presenter till barnbarnet Lisa som fyllde 6 år två veckor innan jag som hennes morfar skulle fylla mina 70. Givetvis går då en del av shoppingturen även till Akademibokhandeln där man då tittar på både ditt och datt. Förvissad om att också min födelsedag närmade sig visade jag då för Primärhustrun tre titlar jag tyckte verkade intressanta. Hon fotade av dem och – vad det visades – förmedlade bilderna till den av hennes bröder som fått eller tagit ansvaret att å hela den Lundhska klanen ge mig en uppvaktning. Svågern lade till en fjärde bok. Paketet anlände på min födelsedag vilket i sig är en märklighet. Just han har genom åren utvecklat konstarten försenade presenter till ren normalitet. Julklappar ville komma i januari – typ. Att det nu kom en försändelse på dagen är värt att notera.

Nu är två av de fådda volymerna lästa. Anfallskrigens argument – konsten att rättfärdiga våld skriven av Ove Bring är den ena. Enligt Wikipedia är han professor emeritus i internationell rätt och har tidigare arbetat som sakkunnig, departementsråd och folkrättsrådgivare på Utrikes-departementet och som professor i folkrätt vid Uppsala universitet, Stockholms universitet och Försvarshögskolan. Mellan 1999 och 2017 var han ledamot av Permanenta skiljedomstolen i Haag. Uppenbarligen en informerad man.

Boken är färsk och skriven efter att Ryssland för snart 500 dagar sedan angrep Ukraina. Delar av baksidestexten lyder:

Det är en konst att få anfall att se ut som försvar. Sällan har den strategin fått så hög relevans som den 24 februari 2022, då Ryssland under Vladimir Putins ledning invaderade Ukraina.

Fenomenet är inte nytt, historien är full av exempel på falska förevändningar och svepskäl som klassiska drag i det säkerhetspolitiska och diplomatiska spelet. Stater som vill starta krig söker skäl som kan rättfärdiga deras handlingar. Det gäller att övertyga den egna nationen, eller en skeptisk omvärld, om det rimliga i ett väpnat agerande eller ett hot om våld i den situation som uppstått.

Boken ger på sina knappt 200 sidor först en grov genomgång av hur man sett på krig från 800-talet före Kristus till idag. Att kungar krigade sågs gammalt tillbaka som naturligt och ifrågasattes inte. Den som hade makt hade rätt. Att kristendomen blev dominerande på 300-talet efter Kristus tog inte bort krigen i sig men införde i diskussionen en problematisering om rättmätiga och orättfärdiga krig. Att angripa var fel men försvar var legitimt. I och med Westfaliska freden 1648 börjar ett embryo till folkrätt dyka upp och det blev fult att anfalla.

Efter den tillbakablicken berättar boken om en serie tjyv-å-rackarspel inom internationell politik. Det blir summa 18 exempel från bland annat trettioåriga kriget, de båda världskrigen, finska vinterkriget, sexdagarskriget, Kuwaitkriget och kriget i Georgien innan slutknorren med nuläget Ryssland-Ukraina.

Läsvärd!

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.

Vi har vädrat garderober. Det betyder inte att vi släpat ut skåpen i sig, bara det som finns på hyllorna och vad som hänger på galgar. Det som då uppdagades var i och för sig ingen nyhet men det blev så manifest: Jag har en ansenlig hög med tröjor. Både T-skirtar och andra. En del – måste vara favoriterna – visade sig vara mer nötta än andra och ett par var inte ens framtagna ur sina plastförpackningar.

En avmina tröjor har texten Bättre överviktig än skitviktig. När jag burit den, inte som undertröja utan med texten synlig, har folk kommenterat saken med Du är ju både ock! Jag tror att en del kan uppfatta skitviktighet när jag ibland framför åsikter och tankegångar och som då upplever mig som något av en sten i skon.

När den yngre kollegan predikade igår i gudstjänsten pratade han om tjädrar och deras matvanor. Hur det riktigt hängde ihop med att det var Den gode herdens söndag kom väl fram vad det led. De fågelfakta han presenterade var i alla fall intressanta.

Tjädrar äter tallbarr! Huvudsakligt näringsintag under vintern. Du anar, noble Bloggläsius, att det blir inte pippin fet av. Barr är svårsmälta. För att mala och få ut näringssaften ur dem käkar fågeln småsten. Det behövs grus i maskineriet för att det skall funka – typ. Det tillämpade kollegan på att när allt är enkelt, välsmort, tillrättalagt och trevligt är det inte alltid idealet. Det behövs folk som upplevs strö grus i maskineriet. Den gode herden, alltså Jesus, är en sådan som samtiden nog upplevde – med mina ord – som en skitviktig typ.

Från och till och lite grand i vågor funderar och samtalar men om sekulariseringen i Sverige. Med det åsyftas enkelt uttryckt att inflytande från kyrka och kristen tro minskat. Att fattigvård och skola slutade ha kyrkan som huvudman utan blev kommunala angelägenheter är ett par exempel på sekularisering. Att färre och färre deltar i gudstjänster och kyrklig verksamhet är också sekularisering liksom att färre och färre bekänner sig som troende. Att antalet kyrkotillhöriga sjunker är ännu en aspekt.

Hur ser sekulariseringen ut? och Vad beror den på? är återkommande funderingar i så kallat ”kristen” press med kommentarsflöden till exempel på Facebook, på bloggar och i andra sammanhang. Jag har själv rotat i saken till exempel i blogginläggen gubbblickandet och gubbblickandet 2. Min bardoms-, ungdoms-, livs- och bloggkompis tobbe lindahl har också rotat i saken, läst och summerat viss litteratur. På hans blogg har jag i kommentarer angett om inte helt avvikande så i alla fall en del korrigerande och kompletterande funderingar – måhända skitviktigt.

Sekularisering tror jag är en sammansatt historia. En del ”debattörer” – dock inte tobbe! – i till exempel tidningarna Dagen och Världen Idag bedömer saken näst intill uteslutande efter den i andra sammanhang vanliga politiska höger-vänster-skalan och lägger skulden helt och ensamt på det svenska Socialdemokratiska Arbetar-Partiet SAP. För att få en kompletterande bild av sakerna beslöt jag, efter ett boktips på en annan blogg*, att läsa om hur det är någon annanstans än i vårt lokala konungarike.

Promenaden gick alltså till lokala bibblan som från Högskolan i Kalmar lånade mig The Death of Christian Britain skriven av Callum G. Brown. I den beskrivs på 200 sidor sekulariseringen i England och Skottland. Min fundering var att om de förenade konungarikena, som ju rimligen ligger utanför den aktionsgrad svenska sossar kan tänkas ha, genomgått samma eller liknande sekularisering av folk, seder, bruk och tro som hos oss beror nog saken på något annat än en förenklad politisk höger-vänster-bild.

Jag skall inte referera boken i detalj men likheterna mellan Sverige och England-Skottland är slående. Utvecklingen – eller avvecklingen – är densamma men tidsförskjutet på så sätt att det började tidigare på andra sidan Nordsjön. Industrialisering och betydande urbanisering startade där redan i början av 1800-talet sisådär 50-70-90 år före oss. Den på landsbygden förankrade statskyrkan synlig i många avsnitt av Morden i Midsomer hängde inte med men fria samfund rotade sig i bruks- och industrisamhällena och höll uppe tro och kyrkoliv. Labour-partiet var inte ens bildat.

Två världskrig och en imperiehistoria är signifikanta skillnader men man kan säga att fram till 1950-talet var ”det kyrkliga” hyfsat stabilt i bägge länderna. Moderniteten – fortfarande i bägge länderna – gav på 50-och 60-talen bättre boenden, bilar i varje hushåll, starkare ekonomi, 5-dagarsvecka med mer fritid, TV och mycket annat. Det fattig-England (liksom lort-Sverige) man så lämnade för nya vanor och tankar innebar att man bröt upp också från det kyrkliga – som förknippades med och ofta uppattades ville hålla fast vid det förgångna. Det är motorn för sekulariseringen i hela Västeuropa.

Att se hur det är i en annan ankdamm än den egna ger ibland tydligare bild av den egna pölen. The Death of Christian Britain fick den effekten på mig när det gäller att fatta det krångliga.

* Jag anger inte vilken blogg det gäller. Kompisen tobbe hänvisade till den för några år sedan vilket blev en del av ammunitionen mot honom när han för sitt bloggande anmäldes till Luleå Domkapitel – som friade honom.

Det var redan i lördags vi kom hem men det har inte blivit av att blogga. Flera saker att eventuellt beblogga har vispat runt i sinnet men som det ofta blir jag har många tankar så uttrycker jag inte en enda. Om detta är något bra eller dåligt håller jag osagt men i relation till andra som ofta och flitigt uttrycker sig men vad det verkar inte har speciellt djupa tankar blir mitt val det jag väljer.

Till Hemavan hade jag med fyra böcker – Bibel och tre till. Det var för säkerhets skull om vår vecka där skulle bli storm och skitväder. Till detta hittade jag biografin jag skrev om i förra blogginlägget. Min slutsats är att jag aldrig verkar lära mig att lämna volymen volymer hemma. Två av de tre medtagna öppnade jag inte under fjällveckan. På grund av väder var jag alldeles för medtagen för det. De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen av Ove Bring läste jag dock nästan ut. Bara ca 60 sidor återstod att tugga i sig sedan vi kom hem från hemavan.

Jag hade gett mig i kast med volymen tidigare. I tredjedelsläst skick har den funnits några år. Då jag håller icke färdiglästa böcker som ett irritationsämne började jag om i den för några veckor sedan. Nu är jag inte längre är irriterad och de drygt 650 sidorna är nu lästa. All information som getts i De mänskliga rättigheternas väg lever givetvis inte kvar i huvudet, bara de stora intressanta dragen och delvis tidigare obekanta delar.

Författaren börjar hos sumererna i nuvarande Irak för runt 5000 år sedan och följer utvecklingen fram till december 2010 – förordet är daterat då – både i litteratur, regelverk, politiskt agerande och utomstatliga organisationer. 2010 var Barak Obama fortfarande president, Krim var inte annekterat och IS hade inte riktigt kommit igång. Att de sista 12 åren saknas är en brist boken lämnar men fram till dess är allt helt OK, ganska torrt tråkigt men mycket intressant.

Jag sökte på nätet och fann den nu bara som e-bok men det skall väl inte hindra den vetgirige och läslystne i nämnvärd grad. Billigare blir det också så jämfört med ett och ettkvarts kilo pappersbunt. Till sist saxar jag lite ur baksidestexten:

Boken beskriver de mänskliga rättigheternas utveckling genom historien, från forntida kulturer i Orienten via antikens Grekland och Rom till upplysningen och liberalismen i Västerlandet och vidare in i vår egen tid med FN-dokument, internationella domstolar och frivilligorganisationer. Det är en resa genom den politiska idéhistorien, och delvis också genom skönlitteraturen, nämligen när författare förmedlat människorättsliga värderingar och reagerat mot orättvisor och förtryck. Det är en berättelse som visar att alla kulturer, inte enbart den västerländska, har lämnat sina bidrag. Den visar också att kvinnliga författare, aktivister och förhandlare har spelat en inte oväsentlig roll. (...)

I modern tid har rättsutvecklingen varit betydande, men kulturrelativism, Muhammedteckningar och terroristbekämpning har lett till spänningar mellan Nord och Syd och mellan statssuveränitet och medborgerlig frihet. (…)

I den hylla med smågamla böcker som finns i stugan vi får bo i hittade jag en biografi över författaren John Bunyan (1628-1688). Jag skrev i slutet av förra månaden i inlägget bunyan som mentor om honom och en bok jag då livligt rekommenderade. Biografi John Bunyan – förkunnare och författare som jag fann i hyllan skrevs 1978 av den finländske baptistpastorn (med mera) Alfons Sundqvist. Googla hans namn och ta del av vad Wikipedia har att berätta.

Naturligtvis var det min nyläsning av Bunyans Det heliga kriget som gjorde att jag gav mig in i den ungefär 200 sidor långa biografin. Jag erkänner villigt att jag hastläste den men också det gav inblick i den tid Bunyan levde och det politiska och religiöst röriga England under andra halvan av 1600-talet. Jag mötte utan tvekan ett mycket intressant livsöde. Som ung var han en hädande vildbatting som med tiden mer och mer började brottas med frågan om vart hans liv egentligen var på väg – typ till helvetet. Han kommer till en frigörande tro påverkad av Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar och börjar predika på nätterna och i lönn. Han skriver också en hel del. Omkastningar och växlingar i det politiskt-religiösa kaoset gör att han döms till fängelse i 12 år för brott mot den anglikanska statskyrkans monopolanspråk men friges när regimen blir mer tolerant (i akt och mening för att släppa fram katoliker) men får ändå göra en kortare volta när man senare slår till mot de frikyrkliga. Bland dessa är han om än påverkad av Luther främst baptist men av ett lite slappare snitt. Han menar till exempel att dopet inte är värsta grejen att hänga upp sig på – typ.

Det är i fängelset – den långa vistelsen – som han skriver den bok han är mest känd för – Kristens resa i två delar. Det är den första delen som är mest känd och som blivit en klassiker långt utanför den frikyrkliga värld Bunyan vistades i. Hos alla möjliga protestantiska riktningar och bland katoliker är den uppskattad och har översatts till en massa språk. Naturligtvis har jag läst den men det var många år sedan. Naturligtvis skall jag läsa om den.

Den andra delen – Kristinnas resa – är jag också ägare till och läste åravis tillbaka. Den skall jag nu också läsa om. Det är till och med möjligt att Det heliga kriget får sig ett varv till. Jag antar att jag kommer att se mer i de böckerna nu när jag ögnat genom biografin.

Bunyans böcker ges hela tiden ut i nya upplagor. Jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att införskaffa dem och läsa. Med runt 350 år på nacken är de förvånandsvärt aktuella.

Olika språk stavar på olika sätt. Förr i världen stafvade man också äljest på swensko. Nu är det mer ordning förutom i frågan om huruvida de som subjekt och dem som objekt skall summeras till ett intetsägande dom.

1906 gjordes efter påtryckningar från lärarhåll en stafningsreform – Wikipedia berättar mångordigt – och jag tror det var i den vevan kombinationen ph blev f i alla svenska ord utom aphus och sophink. En massa andra ting ändrades också då och senare under första kvarten av 1900-talet. Givetvis gillade och gillar inte alla allt som förändras. Att i skrift upphäva skillnaden mellan jag/du/han/hon är i ental och vi/ni/de äro i flertal menade en del vara en vulgär bolsjevikisering av modersmålet. I talat språk hade formen är funkat i alla lägen, både singular och plural.

Vad är detta för värdelöst hvetande? Varför öda skriv- och lästid på dylika ting som stafning?

Dessa frågor, noble Bloggläsius, anser jag vara berättigade. Ändå är det sådant jag fördriver tid med och låter infallen skena iväg till. Allt kom sig av att jag hittade en bok som inte alls har med stavning att göra.

När jag avslutade min tjänst som församlingspräst bar jag inte omedelbums hem alla privata böcker och pinaler från det arbetsrum jag hade tilldelats. Det fanns en hel del där flyttat från folkhögskolan där jag vistats i 16 år. Räknar man och matematiserar en smula kommer man fram till att flytten till skolan av mina teologiböcker sammanföll med att de fyra barnen kommit i något mer utrymmeskrävande ålder. Pappan fick därför flytta ut sitt skrivbord och sina böcker till sin dåvarande arbetsplats och följa med vid tjänstebytet för tio år sedan.

En tid in i pensionärstillvaron tog jag hem det mesta av mitt från Församlingsgården. En kartong ovanpå en hylla blev kvar liksom en del papper och annat. Då hyllor och utrymme behövdes för annat placerades det som funnits i ”min hylla” högvis på ett bord tillsammans med saker från ett par andra tidigare anställdas hylla. I den blandningen fann jag boken på bilden som stavar Efesos med ph. Jag hade inte sett den förr men insåg direkt att en tidigare arbetskamrat köpt den när vi var där med konfirmander och sedan lämnat kvar den när han flyttade – troligen i tanken att innehållet skulle användas vid fortsatta resor med ungdomar till Samos mm. Den tanken var god men utvecklingen tog annan väg – till avveckling.

Jag har nu läst boken som noga och detaljerat beskriver vad jag sett de 7-8-9 gånger jag vandrat genom platsen – plus en massa annat jag inte riktigt sett utan bara anat skulle finnas där. Tokintressant!

Till detta kom naturligtvis även en rejäl dos medelhavslängtan och ovanpå det också både sorg och kritik för att man inte återupptagit arbetsformen efter pandemin – typ. De ord som förklarar mina tankar kring de sakerna ryms dock inte i detta inlägg. Kanske bör de inte publiceras alls.

Visserligen är jag alldeles nybloggad – förra inlägget är bara runt en timme gammalt – men jag fortsätter mitt skrivande. Primärhustrun, den yngre sonen, den yngre av döttrarna och hennes man har dragit söderut för att idag, just nu, åka Öppet spår i Vasaloppet. Lilla Lisa följde med och är hos sin farfar och farmor i Järvsö. Jag är alltså gräsänkling och d åkan jag ju pränta en del tankar. Vem vet – det kanske kommer ännu mer idag och imorgon.

för någon dag sedan tog jag fram en post-it-lapp, skrev en text och satte den som bokmärke i en pocket jag av och till brottats med efter nyår. På lappen står: Här, på sidan 378, ger jag den 24:e februari 2023 upp läsningen. Obegripligheten är total... /Stig/

Just det! De 120 sista sidorna får vara. Nästan 380 finstilta resonemang får mig inte att känna mig totalkorkad men jag måste ge det tråkiga beskedet att jag inte hänger med. Alltså i betydelsen Jag fattar inte. Ibland säger man att man inte hänger med och menar då att man inte håller med. Det är en helt annan sak. Jag håller nog (kanske) med om det som står i boken som ju egentligen är förödande intressant men det blir som kortslutning i skallen när allt – hela tillvaron, hjärnans funktioner, kvarkar, atomer, mörk materia, lika mörk energi och den onde och hans moster – är en matematik. Och jag menarär en matte, inte bara att saker kan beskrivas matematiskt.

Max Tegmark har kallats världens smartaste svensk. Om han är absolut smartast vet jag inte men klipsk verkar han i alla fall vara. Är man professor i fysik vid MIT – googla! – är det nog för att tanken är skärpt och att man inte bara har huvudet som ett stativ för mössan. Dessutom är han bra på att berätta och förklara. Pedagogisk. Men han blir extra till totalt svår att följa när han kommer in på tankar om Multiuniversumnivå IV och liknande. Ändå rekommenderar jag hans bok Vårt matematiska universum – mitt sökande efter den yttersta verkligheten och den resa han tar en med på ut i universum och bakåt i tiden såväl som in i kvantfysik med bosoner och allt. Det är spännade att få reda på sånt man inte ännu vet men det var när allt skulle matematiseras som det gick en säkring för mig. Egentligen inte en säkring, snarare hela proppskåpet. Och lappen med det tråkiga beskedet blev skriven.

Jag rekommenderar boken.

läsa om sin gamla bok

gör en lite mera klok

De två radernas poesi diktade jag nyss. De två raderna vittnar klent om snille och smak och kommer näppeligen att ge mig en plats i Svenska Akademin. Men de är i alla fall sanna.

Den vänstra halvan av bilden som pryder denna bloggpost är försättsbladet i en bok jag ett par gånger läst tidigare. Mitt ex är en gammal variant i en tredje upplaga och tryckt 1873. Om jag ärvt den efter någon avliden släkting på mammas sida eller om jag innan hennes död fick den av en moster som i sin tur ärvt den skall jag hålla osagt. I bägge fallen är det flera år sedan. Jag har tiigare läst den på dess gamla svenska och med det typsnitt som på lokal dialekt kallas krussebokstävern men det måste ha skett innan jag började blogga om böcker jag tar mig igenom (helt eller delvis). Kategorin om böcker – Predikaren 12:12 – fick sin första postning den 30 september 2007 efter att jag bloggat om annat ditt och datt i drygt två år. Efter det datumet finns sedan drygt 200 postningar i den nämnda kategorin men ingenstans har jag skrivit någonting om något kopplat till författaren John Bunyan (1628-1688). Googla gärna honom! Hans mest berömda bok är Kristens resa men han har också skrivit annat – däribland Det Heliga Kriget.*

I min gamla bok finns en notering: T Östlund född den 10/10 54 är ägare af denna bok. Klutmark den 2/1 84. Om måndagen denna vecka ringde jag upp en kusin för att undra om T kunde betyda Tobias och gälla vår farfar/morfar eller om det kunde vara ett P och syfta på någon en generation tidigare. Vi löste inte saken helt men då hans pappas och min mammas pappa Tobias dog i aktiv ålder på 1930-talet gissar jag på den äldre lösningen.

Gammal svenska och gotiskt typsnitt är tungläst. Ett ögonblick började jag umgås med tanken att själv försöka mening för mening skriva om den till mer lättläst svenska men insåg kvickt att det skulle vara ett självskadebeteende av sällan skådat slag. Jag kollade i stället via nätet om någon eller några andra gett ut den efter 1873. Jag blev bönhörd över hövan. Den högra delen av bilden – som blir större om man klickar på den – visar ISBN 9789189023000 som är en nyöversättning gjord av Mikael Mosesson och kom av trycket 2019 med denna baksidestext:

Staden Människosjäl, danad efter sin skapare Shaddai, angrips av den bedräglige och ondskefulle jätten Diabolus. Efter att ha fått tillträde genom falska förespeglingar, bryter han ned stadens motstånd inifrån. Han lovar att göra den större, utöka dess självständighet och skänka invånarna dittills okänd kunskap. De utser honom därför till sin furste. När Shaddais generaler tillskyndar och belägrar staden utbryter emellertid hårda strider, samtidigt som ett inbördeskrig rasar inom dess murar. Diabolus och hans demoner besegras till slut av Shaddais son, Emanuel. Men i avgrundshålan, dit han har förvisats, planerar Diabolus ett sista anfall för att återta Människosjäl...

Det heliga kriget är ett av alla tiders främsta verk i den allegoriska genren. John Bunyan har här använt hela sin kännedom om människan och skapat en mästerlig berättelse, som kanske till och med överträffar Kristens resa.

Googla ordet allegori! Enkelt sagt är det att genom en påhittad berättelse försöka säga något djupare eller mer bakomliggande. John Bunyan vill allegoriskt med Det heliga kriget skildra brottningar och strider mellan gott och ont, kampen mellan Gud och djävul, inuti en männska. Kanske – fast det är i så fall en bisak – kan den berätta också om motsvarande kamp i en grupp troende, i en församling och i en kyrka.

Boken var billig! Samma pris på adlibris och bokus – 177 slantar i pappersformat, 99 som e-bok.

Jag uppmanar dig som läser min blogg att köpa boken och läsa den. Förutom klokheterna den ger kommer du också att kunna lägga märke till att C.S.Lewis och R.R.Tolkien nog haft bunyan som mentor.

* Ditt-och-datt-bloggandet har givetvis fortsatt. Just det du, noble Bloggläsius, för närvarande ror dig igenom blir mitt tretusentrehundrasextioåttonde inlägg. Om Predikaren 12:12 kan nämnas att litterturen som där avhandlas inte är av den sort som finns i Exe-geten bräker – även om en del kan vara besläktat.

Just om Kristens resa har det sagts mig att den är en av tre böcker man under röriga debatter och burop i brittiska parlamentet kan citerera utan att behöva ange sin källa. De folkvalda där förutsätts vara så allmänbildade att de direkt fattar varifrån citatet kommer. De andra två böckerna är Bibeln – givetvis! – och Alice i underlandet.

Jag tror naturligtvis inte ett ögonblick att de som ser att jag bloggat och kanske till och med läst det jag skrivit kommer ihåg aktstyckenas innehåll mer än maximalt 42,3 sekunder. Jag minns ju inte vad jag läst på andra bloggar. Det jag själv skrivit kommer jag ihåg lite bättre. Därför är det en poäng att göra text av sina tankar – faktiskt. Om det sedan är vettiga eller ovettiga saker spelar ingen roll.

Med mitt minne som utgångspunkt letade jag mig bakåt i bloggerihistorien och kom till slutet av förra Kyrkoåret. Då skrev jag den 21:a november lite klagande i blogginlägget böcker på vift om att det finns böcker jag lånat ut och som verkar ha försvunnit. I inlägget kom också dessa ärliga och självrannsakande ord: I någon kartong, i någon hylla eller någon annanstans i fastigheten kan det finnas någon enstaka lånad men inte återställd bok.

I förra blogginlägget nämnde jag att när jag letade en annan bok och fann den också hittade något helt annat – en bok som inte var min. jag hade ingen aning om att den fanns i en lite bakomställd hylla. Pinsamt. Men nu är den läst, den bok bloggkompisen tobbe lindahl troligen inte vet var han har den.

Som stjärnor i Herrens hand – Perspektiv på ordets ämbete är titeln på Bengt Birgerssons drygt 10 år gamla prästmötesavhandling för vad som kallas Missionsprovinsen. Den är en icke (ännu) av den officiella Svenska kyrkan accepterad skapelse. Man kan googla på saken. Jag nöjer mig med att här och nu beskriva Missionsprovinsen som en teologisk konservativ svensk-kyrklig rörelse som organiserar sig fritt med egna präster och biskopar.

Boken med ISBN-nummer 978-91-7271-060-3 är på knappt 200 sidor och ger en bra genomgång och sammanfattning av ett av den kristna kyrkans grundläggande kännetecken – ämbetet. Jesus gav sina 12 apostlar uppdraget att – med mina ord – fortsätta att vara Honom, att ”vikariera” för Honom tills dess Han kommer tillbaka. Det uppdraget eller ämbetet gav de 12 vidare till typ präster och biskopar. Typ. Hur detta syns i Nya testamentet blir hyfsat bra sammanställt i Som stjärnor i Herrens hand. Alla slutsatser författaren drar behöver man inte helt och fullt hålla med om men kartläggningen av både Nya testamentet och sedan den lutherska trosläran är bra.

Resonemanget om den postkonstantinska utmaningen är också bra, alltså den situation vi lever i nu. Alliansen mellan makten och Kyrkan som på 300-talet infördes av kejsar Konstantin är ju numera upplöst – eller skall åtminstone vara det. Det kallas också sekularisering och innebär att Kyrkan inte skall styra Makten och att Makten vare sig det rör sig om kungar, presidenter, parlament, oligarker eller andra krafter inte skall styra Kyrkan vare sig inifrån eller utifrån.

Som stjärnor i Herrens hand är en tänkvärd bok även om den innehåller en del omtuggningar och kanske en och annan uppfattning man inte delar. Jag ringde i alla fall upp ägaren. Har du den? var hans förvånade rop. Och jag lovade att han skall få tillbaka den.

Av förra inlägget kan man kanske ana en viss uppgivenhet kopplad till en bok jag håller på med. Sanningen att säga fixar jag inte mer än 10-12 sidor innan tröttheten slår till med en effekt som motsvarar en skiftnyckel i skallen. Naturligtvis får det mig inte att ge upp, bara att känna mig uppgiven. Boken skall forceras! Jag kan till nöds – verkligen till nöds! – godta att en bok lämnas efter runt 10 lästa sidor om det visar sig att den var ett ”felval”. Jag kan även acceptera att en bok lämnas halvläst om det bara är delar av innehållet som känns intressant och aktuellt för mina funderingar. Så var det till exempel med den jag berättade om i inlägget jag ger upp! den 12:e januari.

Den tunga lätta pocketbok jag kämpar med, men vars titel jag håller hemlig för dig noble Bloggläsius, är i all sin obegriplighet plöjd till två tredjedelar. Av ett helt annat skäl letade jag dock en annan bok med ett helt annorlunda innehåll. Jag fann den på ett ganska obskyrt och bortglömt ställe där också en annan intressant bara delläst volym befann sig. Pinsamt! Än mer pinsamt är att den inte ens är min! Det är en lånad bok som jag gissar att ägaren glömt att han lånat ut. Käckt och ordningsamt har han dock präntat sin autograf någon sida in. Jag försäkrar att han som också älskar böcker (och tycker sig har för många) skall få den i retur – sedan jag läst den.

Är den begriplig? Japp! Busenkel jämfört med den pocket som nu får vila en och annan dag. Teologi och lärofrågor kopplade till biskops-, präst- och diakoniämbetet är a piece of cake jämfört med vad som är skrivet av han som kallats världens smartaste svensk.

Vilka böcker handlar det om? kanske någon irriterat frågar.

Facebook gav mig en gång den ”diagnos” bilden visar. Då en del av min livsuppgift är att irritera väljer jag att inte besvara frågan nu. Böckerna är ju inte genomplöjda utan bara föremål för varvad läsning.

Hushållet fick/gav fler böcker i julklapp, fler än den jag berättade om i förra inlägget. Tillsammans hade vi beväpnat oss med en varukorg och lullat runt på Akademibokhandeln i Luleå och fyllt korgen. Böcker är bra klappar till barnen, till deras respektive, till barnbarnen och till oss själva. Vem som skulle få vad rådde det sedan viss förvirring kring under paketinslagningen i bostaden. Jag tror vi fick till det någotsånär. Nu har jag i alla fall läst ännu en vi valde tillsammans och som etiketterades som gåva till Primärhustrun från mig.

Redan från förr finns i hyllan ett par volymer av Karin Bojs. Jag har skrivit här om henne och Min europeiska FAMILJ de senaste 54000 åren och om Svenskarna och deras FÄDER. De två böckerna var klappvalda volymer julen 2016. I fjol var det dags för samma författares Europas MÖDRAR de senaste 43000 åren. Den boken har denna baksidestext:

Den moderna DNA-tekniken har revolutionerat arkeologin. Genom DNA-analyser kan forskare se hur människor rört sig under årtusendenas lopp. Det visar sig att vandringsmönstren skiljer sig en hel del mellan Europas fäder och mödrar. Vad säger det om forntidens könsroller och om vårt samhälle idag? När uppstod patriarkatet, och går det rentav att säga varför?

Karin Bojs söker efter svaren på dessa frågor i en berättelse som går från regnskogens schimpanser till Nordens sköldmör – via bland annat neandertal-sex, de första hundarna, den första metallen, de första tama hästarna och ett 5000 år gammalt incestfall på Irland.

Med tanke på att det var tredje boken av samma författare blir det på de 265 sidorna en och annan återupprepning av sånt som står i hennes tidigare böcker. Egendomligt skulle det vara om det inte var så. Den var i alla fall lättläst, intressant och klargörande. Ett enkelt sakfel i en helt ovidkommande sak – ett sådant fanns också i boken Prästerna – gjorde mig inte så förfärligt upprörd även om det var av den arten att man kunnat fixa det på korrekturnivå.

Det var najs med bojs i några timmar. Jag rekommenderar boken liksom hennes två tidigare.

I inlägget juljournal nämnde jag den att jag i julklapp fick samma bok i två paket. Det fattar alla är lite i överkant. En var köpt på Akademibokhandeln i Luleå, den andra beställd via nätet. Omständigt och besvärligt att byta – typ. Överflödsproblemet fick dock sin lösning på Annandagen då jag peppade en yngre kollega som köpte av mig den ena volymen. Nu har jag själv läst ut den andra – Prästerna skriven av Gunnar Wetterberg.

Den författaren är minsann en mångsysslare – historiker, tidigare diplomat, panelsvarare i TV-programmet Fråga Lund och en massa annat. Han är dock inte teolog – även solen har fläckar! – men han är kunnig och beläst. I sin bok om präster levererar han på drygt 400 sidor faktiskt en bra och intressant svensk kyrko- och idéhistoria. Han skriver inte för fackmänniskor typ andra akademiker. Inte heller borrar han forskningsmässigt i någon liten detalj. Han målar med breda drag och det blir fullt läsbart för var och en som är något så när historiskt intresserad. Baksidestexten är rättvisande och lyder:

Gud är ofta underskattad i nutida historieskrivning. Tron har färgat människornas göranden och låtanden i alla tider. I mer än tusen har den tolkas och förmedlats av prästerna. De var landets första intellektuella – kungarnas hjälpredor, bildningens män i byarna.

Gunnar Wetterberg följer samspelet mellan församlingarna och deras herdar genom århundradena. Maktspråk varvas med innerlighet, tron formar människornas liv och vardag. Varför slog kristendomen igenom? Hur kunde kyrkan överleva Gustav Vasas plundringar? Vad betydde prästfruarna för kulturspridningen? Och var stod kyrkan i 1900-talets stora strider?

Det var en bra julklapp (som jag valde själv) väl värd att läsa och äga.

Nu har det hänt som sällan händer. Jag tänker inte på Kanelbullens dag, Vodkans dag, Den Helige Franciskus dag eller Heffaklumpens födelsedag fast alla dessa dagar infaller och sammanfaller till den fjärde oktober.

Vaddå Heffaklumpen? Vad? Vem?

Oj! Jag inser att kanske inte alla vet att Heffaklumpen var (och är) smeknamnet som den yngre av våra söner tillika vårt fjärde barn fick när han var liten. Han föddes 4 oktober 1991 och har firats idag av oss föräldrar och närboende syster med familj. Till helgen blir det kalas igen med hela klanen – om alla är friska. Inget unikt utan årligen återkommande evenemang. De särpräglade denna oktoberbörjan är något annat.

Jag har läst en nobelpristagare innan nobelpriset.

Jag kan inte minnas att det hänt förr. En och annan litteraturpristagare har jag nog kanske konsumerat – Primärhustrun är i det avseendet flitigare – men det har i så fall varit i efterskott, inte före.

Den 10 juli 2015 skrev jag ett blogginlägg med rubriken obegriplig bok. Jag repriserar inte det nu utan låter dig, noble Bloggläsius, läsa det inlägget här. Nu har Svante Pääbo fått Nobelpriset i medicin och fysiologi. Bara att en svensk blir nobellad är sällsynt i sig. Att jag läst alster innan nobelpriset är dubbelt enastående.

Läs det gamla inlägget.

Ganska sällan, i alla fall glesare än förr, smäller det till och blir skrivet något på denna min blogg som enligt presentation skall vara en alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Att skrivande glesnat betyder dock inte nödvändigtvis att tankar som skulle kunna skrivas om helt ramlat bort. Det är själva skrivklådan som inte vill infinna sig. Vad det beror på kan man fundera kring även om sådan tankeverksamhet inte leder så långt. Rejäl input utifrån kan vara en anledning. Att inte längre vara aktivt yrkesverksam innebär ju också avsaknad av sammanhang att tycka, tänka och till och med självcensurera kring. Och något som ens till ett minimum skulle kunna beskrivas som ett ”författarprojekt” har jag inte på gång.

Men så händer det!

Den ganska motvilliga datorn tas fram och det blir något.

För en stund sedan kom blogginlägget roande historia? – med frågetecken. Nu kommer mer roande historia om helt andra saker. Det rör sig om en bok kring många ting.

Norrbotten 2018-2019 köpte jag för något år sedan. Den har ISBN-nummer 978-91-86333-17-1 men jag hittar den inte på nätet varken i handeln eller i bibliotek. Spännande var den i alla fall, utgiven gemensamt av så upphetsande sammanhang som Norrbottens hembygdsförbynd, Norrbottens museum och Region Norrbotten. En gemensam årsbok kring arkeologi i länet. Drygt 300 sidor med 16 artiklar i olika ämnen. Den första tredjedelen rodde jag igenom ganska strax efter köpet men sedan blev den liggande då medeltiden i all sin ära och glans inte triggat mig alls i samma utsträckning som stenåldern med sina jägar-och samlarsamhällen. Då halvlästa böcker är en styggelse har jag nu i alla fall tuggat mig igenom resten och naturligtvis funnit det mesta övermåttan intressant.

Så...Vad innehåller boken?

• Aarevaara och pionjärtiden – med utblick över Nordkalotten.
• De mesolitiska människorna och deras bytesdjur i området för nuvarande Norrbottens län.
• Stenteknologi och råmaterialval under stenåldern i norra Norrland.
• Fynd i Norrbottens museums samlingar.
• På återbesök bland boplatsvallarna o Norrbottens kustland.
• Öberget – boplatsgropar i klapper.
• Bronsålder i Norrbottens kustland.

• Järn i Norr – tidig järnhantering i jakt- och fångstmiljö under den äldre järnåldern.
• Arktisk järnframställning – ett nutida försök.
• Gravarna vid Brotjärn och Vajkijaure – två unika gravfynd från yngre järnålder ochmedeltid.
• Ekonomiska och sociala förändringar i samenas samhälle under yngre järnålder ochmedeltid.
• Birkarlar – handelsmän med förtroendeuppdrag.
• Nya resultat från Eskil Olssons Rounalagrävning 1915.
• Silbojokk. Förödande intressant!
• Härdar och barktäkter kring Aitik.
• Norrbotten och det maritima kulturlandskapet.

Det finns andra tankar som kan bli till skrift om icke av historiskt värde.

• En är att och hur lokalförsamlingen vill att jag fast jag är pensionär detta verksamhetsår skall figurera i en och annan gudstjänst på söndagar och i inemot var annan Veckomässa – med efterföljande såkallade ”Pratkvällar” veckor med jämna nummer. Sådant får mig att fundera kring studieverksamhet och evangelisation – typ. Liksom vilken eller vilka roller frivilliginsatser ska och kan ha.
• En annan är den likhet och de skillnader som finns mellan den förkunnelse i söndags som kompisen tobbe lindahl redovisar här och vad jag själv sa när jag hanterade samma tema och samma texter. I sak väldigt lika men i upplägg helt annars.
• En tredje är en minnesteckning men den återkommer jag till efter begravningen.

Senast jag klippte gräset ville jag vara lite valjd-and-kräjsi och göra det på annat vis än vanligt. Gården på husets baksida är ren prydlig rektangulär historia med buskar och annat här och var och normalt förs då klipparen fram och tillbaka i linjer hyfsat parallella med tomtgränsen. Det funkar och har funkat varje sommar sedan 1982 och blir samma fyrkantiga historia varje gång. Senaste gången blev det eljest. Jag inledde då med att köra rakt fram men snett på diagonalen. Den sträckningen skapade en hypotenusa gemensam för två trianglar och med den som utgångslinje kunde jag sedan åt två håll bearbeta resten av det oklippta gräset. Gräset blev klippt så också resultatet av detta tänkande utanför lådan fungerade.

När det gäller att läsa böcker råder också ett fyrkantssystem i två riktningar. Den ena linjen är olika slags Bibelvetenskaplig och annan teologisk litteratur. Historia dominerar den andra. Ytterst sällan gör jag något på snedden av detta med typ skönlitteratur eller faktaböcker i andra ämnen men sådana undantag finns. För ett par tre år sedan köpte jag Sápmi i ord och bild i två band. Volym ett berättade jag om här sedan jag läst ut den. Volym två har det blivit lite si och så och pö om pö med.

I bokens ca 770 sidor finns 56 uppsatser under dessa teman:

• Musik: sång, jojk, nåjdens trumma, opera, rap. – 7 stycken.
• Om rasbiologi – 4.
• Samer i konsten och samiska konstnärer – 15.
• Samer i litteraturen och samernas litteratur – de övriga sorteradet i ett antal underrubriker.

Om man har sinne för norrbottniskt sätt att uttrycka sig blir omdömet inte nämnvärt intressant en bra beskrivning. Med det menar jag alltså inte att innehållet skulle vara onödigt. Långt därifrån! Det är helt OK med fakta och genomgångar av speciella saker, till exempel en hel hop olika samiska artister, konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter. Efter att bland annat ha läst en uppsats på sidorna 90-104 om ung artist som blandar rap och jojk på enare-samiska, ett språk som talas av bara runt 350 personer, tänkte jag dock: Detta är smalt! Och ofantligt nördigt! Rentav i överkant!

Men jag fortsatte läsa. Tog mig vidare till och genom den enligt mitt tycke mest intressanta delen om rasbiologin på sidorna 120-170 och sedan med nya tag friska tag vidare!

På sidan 238 gav jag upp. Säkert är resten också värdefullt men jag väljer i alla fall att avbryta min snedresa. I bokhyllan står nu Sápmi i ord och bild II i pinsamt halvläst skick.

Ovanstående text skrev jag för några dagar sedan men publiceringsverktyget har tjafsat. Denna tisdag verkar det funka och i väntan på semifinalen i fotboll vill jag nämna en snedresa men av annat slag som många gör, i dagarna släktingarna på Primärhustruns sida. De flesta i klanen Lundh med inhopp och avkomlingar avser fira min ena svågers 70-års-jubileum och göra det med en sammandragning i Björkliden här uppe i Norrbotten. För oss som bor här blir resorna enkla med bil och/eller tåg men för folk i Dalarna, Uppland och kungliga hufvudstaden blir det mer råddigt. Lördag morgon i förra veckan började sammanskottet med att SJ levererade 6 dalmasar på pausbesök hos oss. De for i morse. Primärhustrun, jag och barnbarnen Tyra och Adrian kör upp i morgon plus torsdag och mot veckoslutet kommer resten i spridda skurar med tåg, bil, flyg och buss. Har jag räknat rätt blir vi 26 stycken i tre generationer – 4+3 ”gamlingar”, 10+3 kusiner och 6 tremänningar i åldrarna 12-4. I sånt sällskap kan det bli sioch så med bloggningar mer än vanligt.

Nu hoppas de svenska damerna inte gör en snedresa ikväll.

Om det finns en fördold vits i rubriken håller jag osagt. Jag låter dig,noble Bloggläsius, bedöma den saken. Jag nämner bara att om dokument och resonemang av olika slag säger man ibland att de är skrivbordsprodukter. Troligen sant. Det är ju vid skrivbord skrivningar skrivs. I och för sig skulle tangentbordsprodukt också kunna förekomma men det är inte lika vanligt. Än.

Rubrikens ritbordsprodukt kan luras så man tror att det nu gäller något arkitektiskt eller annat skissigt kring något som skall byggas eller så. Icke! Jag valde bara ordet som en dålig och krystad dålig vits kring boken Mänsklig gudstjänst – om gudstjänsten som relation och rit skriven av Martin Modéus. Jag antydde lite om den för ett par veckor sedan i inlägget ny ärkebiskop. Nu är boken läst och skall kommenteras men först ett par utvikningar.

På den statliga tiden innan år 2000 då Svenska kyrkan och staten fick andra relationer fanns en regel att det i ett stift minst vart sjätte år skulle hållas vad jag tror kallades lagtima prästmöte. På biskopens kallelse skulle då alla präster samlas till ett sammansatt pep-talk och avstämning. Biskopens ämbetsberättelse skulle läggas fram, en prästmötesavhandling skulle genomtröskas, en oration hållas och annat högtidligt äga rum. Pampigt värre.* Om präsmötesavhandlingarna gällde ungefär – om jag minns rätt – att de skulle hålla akademisk kvalitet men inte akademiskt omfång. Vilket blaj som helst dög alltså inte. Det skulle märkas och krävas att prällaterna hade universitet i ryggen. Med tiden blev det si och så med detta – say no more! – och nu är företeelsen väck åtminstone i Luleå stift.

Martin Modéus bok Mänsklig gudstjänst var prästmötesavhandling för Stockholms stift 2005. Han var då Stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i det stiftet och hade tidigare doktorerat kring något som har med riter och deras funktion att göra.** Ingångsvinkeln rit, riter och ritforskning använder han när han söker analysera och förstå Högmässan i Svenska kyrkan strax efter millenieskiftet.

Det angreppssättet är inte det enda man kan använda. I andra böcker jag har och läst betraktar man samma sak men ur andra vinklar – dogmatiskt, liturgihistorisk, psykologiskt, sociologiskt och ho vet allt. Därför behövs flera böcker. Ingen skall lastas för att inte rymma allt eller höjas till skyarna som the final solution. Vinkeln rit blir med detta sagt EN viktig vinkling värd att beakta.

I nådens år 2007 var Martin Modéus på turne i norr. Exakt varför och i vilken omfattning minns jag inte men Älvsby folkhögskola var värd för en fortbildningssammankomst där han agerade. Jag köpte då boken och fick den dedicerad av författaren. Ungefär 100 av de 400 sidorna blev lästa i närtid men inte resten. Jag var ju då skolpräst och lärare med bara få arbetsuppgifter av Högmässo-karaktär. Nu har jag som pensionär åxå få men har i alla fall i dessa yttersta tider försent omsider läst ut boken.

Boken är bra! Kanske är 100 av de 400 sidorna lite onödiga. Kanske. Han upprepar sig en del och skulle kunnat vara mer stringent och komprimerad. Samtidigt är ju tjatet insiktens moder så det är nog bra att det titt och ofta nämns bland annat att strukturproblem typ framåt-bakåt, ledare-mottagare, makt-maktlöshet och liknande finns i gudstjänsten och skadar den och dess mänskliga relationer. Och visst är det ensidigt att betraktelsevinkeln är just relation och rit men just den ensidigheten är bra då särskilt präster ofta joggar i fältet dogmatik, historia, nostalgi och tycke och smak. Man blir inte dummare av Modéus bok!

Fast jag inte har hans teoretiska apparat fann jag att han resonerar väldigt mycket som jag tänker när det gäller till exempel närhet, barns plats och roll, prästen som EN i församlingen och mycket annat just i Högmässan – centrum i en församlings liv.

Man kan beställa boken på Verbum. Jag tycker att präster och musiker skall idas ta sig igenom den och diskutera den. Jag tycker så men anar samtidigt, med tanke på hur lite fötjusning jag upplever att många känner när det kommer till avancerade tankegångar, att flera skulle både sucka och säcka ihop av den akademiska tonen han använder i sin ritbordsprodukt om riten.

* Mellan sådana tjolahopp förekom extra eller urtima prästmöten med mer karaktär av fortbildning för hela eller delar av stiftet. De var inte lika högtidliga men bra på annat vis.

** Avhandlingen som jag inte läst eller tänker läsa heter Sacrifice and symbol: biblical Šělāmîm in a ritual perspective och rör sig i fältet Bibelvetenskap, Gamla testamentet. Gissningsvis använder han där rön från forskning kring hur riter generellt fungerar bland oss människor.

Putin leder Ryssland och nästan alla ogillar det han gör – kriget i Ukraina. Jag är en av ogillarna, inget snack om den saken. Har ingen förståelse alls för tilltaget att angripa ett annat land.

Att ha förståelse för en sak och att förstå en sak är inte riktigt samma sak. Till förståelse kopplas ofta om inte ren sympati så i alla fall lite ursäktande attityder. Det sker inte alltid men är lätt hänt. Att förstå en sak och förstå den bättre är friare från den attitydsmittan. Jag kan förstå i betydelsen begripa utan att ha förståelse i meningen sympati. Detta gäller i många sammanhang och är viktigt för kloka samtal, demokratiska debatter och riktiga beslut – vad det än gäller.

Nu förstår jag bättre än innan men naturligtvis inte helt vad jag kallar putinistisk logik, alltså det tänkande och den uppfattning som de sista tre månaderna inneburit öppet krig i Europa. Jag förstår mer eftersom jag läst en bok skriven av Martin Kragh som bland annat är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Boken jag nu tuggat i mig är på ca 300 sidor och har titeln Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin. Baksidestexten lyder:

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

”Det fallna imperiet” är omistlig läsning för den som vill förstå Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund.

Det är mycket folk med i boken, ungefär som i Tolstojs Krig och fred eller Dostojevskis Idioten. En massa ryssar med olika snarlika namn. Klar reda i alla detaljer har jag inte men stora drag anar och skönjer jag. Jag förstår mer kring putinistisk logik men känner samtidigt ännu mindre förståelse för de nationalistiska, auktoritära och rentav fascistiska hållningar som nu råder i Moskva och på många andra ställen, till och med i svensk valrörelse.

Läs boken! Du blir inte dummare.

I två blogginlägg den senaste tiden – riktigt tråkig bok och en bättre bok – har jag jämrat mig över hur i vissa sammanhang ofta vettiga och förståndiga människor går till väga när de skall undersöka och värdera olika saker. De arbetsmetoder som används är i och för sig helt vettiga på sin plats inom universitet och akademi och forskningen där så jag sågar dem alltså inte i sig men påstår att för privatläsning i hemmet utan kurs-, seminarie- och tentamenspisk blir det ofta trist. Så också nu.

Det var när jag glodde igenom en av de yngre prästkollegornas bokhylla som ögonen föll på Helgelsens filosofi – om andlig träning i Luthersk tradition skriven av Karin Johannesson. Verkade intressant. Kanske inte filosofi men väl andlig träning som ju ligger i närheten av detta med bildning, förkovran, studier och bildning som i dessa tider sysselsätter mitt tankeliv en del. Då jag tror det var Johannesson som vid en samling för präster innan Corona-begränsningarna höll det bästa föredrag jag hört (men inte minns i detalj) om något kring Luther ökade intresset. Jag lånade alltså boken med denna baksidestext:

I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.

I ”Helgelsens filosofi” undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slagkan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan om hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.

Karin Johannesson är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Det tog 190 sidors diskussion och vridande och vändande enligt den vetenskapsmetod jag jämrar mig över – men som har sin plats – innan boken landar i någon sorts praktisk slutsats som är vettig. Jag kritiserar inte målet, inte helle slutsatserna men vägen dit var förödande jobbig och tung. Om finsk lutherforskning är präglad av den senare Immanuel Kant och annan filosofi kan i och för sig vara intressant för en och annan men blir för mig faktiskt en opraktiskt stenig väg att gå.

Johannesson drar i alla fall på slutet några slutsatser kring detta med andlig träning och fördjupning i Svenska kyrkans församlingar. Kortfattat är dessa – om jag fattat henne rätt:

• Det är viktigt är att vara motvikt mot tidens ohämmade individualism. Man behöver hävda kristen gemenskap och göra genomtänkta saker tillsammans.
• Vardagslivet är det andliga livets främsta arena och kan möjligen varvas med retreater och liknande. Det man tycker kan vara ”kristen koncentration” skall inte ersätta eller övertrumfa livets spring och skubb.
• Att tillägna sig och utveckla sig i det religiösa språket, i klartext bönens och gudstjänstens språk, är viktigt. Det är ju genom Ordet och Bordet som Anden tränar och fördjupar tro och kärlek hos en kristen.

Det är egentligen ganska enkla och självklara slutsatser. Man kan komma fram till samma saker utan filosofibrottning med de senaste 150 årens finska, svenska och tyska Lutherforskning. Vill man gå sådana tankekamper står det en fritt så läs den gärna. Du blir inte dummare men bered dig på en riktig tanketegelsten som gör att du kanske känner dig lite korkad.

* Den ingår i en serie Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle som i sin tur finns i serien Forskning för kyrkan som ges ut under överinseende av Svenska kyrkans enhet för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala. När du, noble Bloggläsius, klickar på senaste länken bjuds du på info om vad allt detta är.

Vad menas med det – en bättre bok? Självklart kan man komparera bra till bättre och bäst men egentligen säger det inte så mycket. På något vis måste man ju definiera vad som är bra och någon fast och för alla gemensam låsning av vad en bra bok är finns inte. OK. Fullt med sakfel, ingen ordning på berättelsen eller fakta, dålig stavning och vissen satsfogning gör en bok dålig i de flestas ögon men det stannar där. Ungefär.

Vad gör då Till bildningens försvar – Den svåra konsten att veta tillsammans av Sverker Sörlin till en, enligt min mening, bättre bok än den förra jag berättade om? Hur fas 1, 2 eller 3 hanteras – se förra inlägget? Att ämnet ligger närmare de verkligheter jag engagerat mig i och brottats med under åren? Något annat?

Sverker Sörlin diskuterar på 200 sidor begrepp som allmänbildning, utbildning, folkbildning och liknande och är minst lika kritisk mot mät-, väg- och statistiktrenden inom NPM-tänket som Jonna Bornemark är. Utan att helt låta bli ägnar han sig dock i mycket mindre utsträckning åt fas 3. Det gör hans bok lättare att tackla. Och inte minst det faktum att han begränsar sig till att skriver om sånt jag hållit på med och engagerat/engagerar mig för gör att boken känns som en bättre bok.

Baksidestexten lyder: Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin - men vi vet allt mindre tillsammans.

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Inspirerad av boken telefonerade jag till en så kallad ”vän” på Facebook, en person av min egen generation som också härjat i och med församling, studieförbund, folkhögskola och liknande. Jag ville testa min känsla att folkbildningen och folkrörelsestuket sjunkit tillbaka i kyrkan och ersatts av (viss) akademisering och fokus på de anställdas arbetstider och uppgifter, att ”folkkyrkan” blivit allt mer ofolklig och visserligen räknar folk – men inte med folk.

Det var som att ta tappen ur tunnan på oss bägge som snart tillsammans blir 140 år. Kanske skulle man kunna avfärda oss som en gormig gubbe och gnällig kärring som pratade med varandra men det vore att stoppa huvudet i garderoben. Folkkyrkan i betydelsen en folklig kyrka med och byggd på och av kyrkligt folk har farit och far oerhört illa. Nu råder på många håll en NPM-attityd av producent-konsument. Producenterna är de anställda arbetslagen styrda av partinominerade politiker – bägge kategorierna avstår ofta från att leva kyrkans liv kring Ordet och Bordet. Konsumenterna är alla vi andra som inbjuds att infinna sig till aktiviteter och programpunkter – inte för den skull dåliga – som producenterna hittat på och vill genomföra – mest på dagtid.

Är jag gormig gubbe? Troligen.

Ligger det nåt i det jag skriver? Troligen.

Vill producenter och styre se detta? Knappast.

För den som vill få sina cirklar lite rubbade och impuls att tänka utanför lådan rekommenderar jag boken. Den kostar 69 kronor och kan beställas här.