stigstrombergsson

Böcker är ett speciellt kapitel – förutom att de innehåller flera. Böcker lägger sig på hög. Eller kanske rättare sagt på högar – tre, fyra, fem eller fler högar med böcker. Viktigt, noble Bloggläsius, är att du inte uppfattar mina högar som konkreta travar. Så är det inte. Inbundet och pocket står och ligger lite huller om bladder i hyllor och på andra ställen, möjligen hyfsat ordnade tematiskt. Mina högar är bildliga, inte bokst(r)avliga.

1. Olästa böcker dominerar inte men finns i generande antal.* Om den högen liksom i andra högar gäller att de är av olika sorter. Mitt bokbestånd är mest fakta-litteratur om allt möjligt och en hel del fack-litteratur kring främst teologi i allmänhet och Bibelvetenskap i synnerhet. Jag har inte så mycket skönlitteratur men i alla fall en del.
2. Lästa böcker finns i en hög. Ganska hög hög faktiskt. En del finns i undergruppen omlästa.
3. Påbörjade böcker är en speciell samling. Oftast rör det sig om 6-8 stycken där jag läst en smula, kanske ett par kapitel, men sedan har de blivit vilande eller undanlagda i månader eller rentav år. Man kan diskutera om de skall räknas som en egen hög eller om de egentligen bara är en ovanpådel av grupp 1.
4. Pågående böcker är volymer jag håller på med och läser avsnitt i om inte varje dag så i alla fall varje vecka. När böcker ur den högen med tiden hamnar i första högen blir det ibland – men inte alltid – ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.**
5. Blädderböcker som inte är gjorda för att läsas igenom från pärm till pärm utan bara för att glutta i är en särskild hög av lexikon, kokböcker och liknande.
6. Ständiga böcker – snarare en bok – är Bibel i svensk översättning. Knappast en hög.

Vara hur det vill med högarna så komplicerar julen det hela. Nivåerna påverkas. På samma sätt men inte i samma grad fungerar födelsedagar samt impulser och frestelser där emellan. Högar växer och böcker flyttas – eller inte. Då jag, liksom hela klanen, är läsare fick jag på Julafton av nära och kära sex böcker som alla naturligtvis hamnade i högen olästa. En av dem satte två i hög 4 tillfälligt lite ur spel när den trängde sig in. Nu är den i hög 2. Resten av blogginlägget handlar om den.

Svenska Jerusalemsföreingen finns det något som heter. Till den hör en webbsida och från föreningen kommer några gånger om år en liten tidning till medlemmar men också gratis till alla präster i Svenska kyrkan – om jag fattat saken rätt. Det betyder att ingen präst på ett anständigt sätt kan säga att han eller hon inte kan veta hur situationen är för kristna i Palestina och Israel. Information finns! – information av annat slag än det partiska dravel man får sig till livs om man på Facebook eller annat vis läser tidningarna Dagen eller, än värre, Världen idag med sina vettlösa kommentarsspår. Allmäna ”debattörer” som Lars Adaktusson eller den frilansande prästen Annika Borg spelar i samma vinklade division som de två blaskorna i sina leveranser av vridna och påhittade fakta. Jerusalemssföreningens lilla blad ger nyttiga korrigeringar liksom Facebook-gruppen Kristna Palestinavänner – rekommenderas!

I bladet i december fick jag ett litteraturtips. Primärhustrun som var i färd med att på nätet via adLibris beställa andra böcker tipsades. Julpappersinslaget kom därför på kvällen den 24:e The Other Side of the Wall – a Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope.

Den är på drygt 200 sidor och är skriven av den Evangelskt-Lutherske prästen i Betlehem Munther Isaac. Den är alltså på utrikiska men engelskan är inte svår. Engelska är utrikiska också för honom vilket får till effekt att språket inte blir akademiskt avancerat eller så, mer enkelt berättande. Visst hoppas jag innerligt att någon tar sig före att översätta den till svenska men om icke så förväntar jag mig att präster och många andra som bör anses kunna ta sig fram på engelska gör sig besväret att beställa, köpa och läsa den. En bättre sågning av den krist-zionistiska villfarelsen har jag inte mött, alltså det skruvade pladder som med förvirrade Bibel-och-tro-argument i praktiken ensidigt godkänner eller åtminstone tiger om allt israeliska bosättare stödda av soldater gör mot palestinierna. Detta kätteri – krist-zionism är kätteri! – hittar man främst hos så kallat ”evangelikala kristna” i USA men också hos svenska ”opinionsbildare” typ dem jag nämnde ovan och andra.***

I diskussionen om Israel-Palestina, anti-semitism och liknande innehåller boken god Bibel-teologi grundad hos profeterna i Gamla testamentet men framför allt utifrån Jesus själv. Den anvisar en kristen väg till förståelse och försoning för folk på var sin sida om murar vare sig de är gjorda av betong eller bara består av fördomar och illvilliga attityder. Den vägen börjar med att våga se andra sidans syn. En händelse som ser ut som en tanke är också att på Annandagen avled fredspristagaren biskop Tutu i Sydafrika. Han var en god reprsentant för samma synsätt och väg framåt.

Boken kostar inte ens 150 spänn – en pizza och en pilsner. Den, inte pizza, kan beställas här.

* Lägger jag till Primärhustruns litteratur blir hushållets samlade hög olästa svindlade hög – ur min synvinkel. Å andra sidan blir det så för henne också eftersom vi läser nästan helt olika grejer.

** Gamla testamentet innehåller, beroende på hur man räknar, 39 eller 51 böcker. En av dessa är Predikaren som avrundas med orden: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

*** En del av Svenska kyrkans biskopar – och andra – som får spunk bara inför tanken att säga att Israels agerande på Västbanken skulle ha drag av apartheid är (i de flesta fall) inte krist-zionistiska. De är bara skvätträdda – vilket är illa nog.

Inför jubileer av sådana slag köps presenter. För att köpa sådana behöver man beväpnad med betalkort besöka allehanda butiker och handelsbodar. I detalj ämnar jag inte för dig, noble Bloggläsius, redovisa alla detaljer i detta sökande utan nöja mig med att nämna Akademibokhandeln i stiftshuvudstaden Luleå. Där köptes en bok till gossen och en till gossens pappa. Den har han nu läst. Pappan alltså.

Kontrafaktisk historia är intressant. I allt väsentligt bygger sådant på tanken Tänk om...? och att man drar upp möjliga händelsekedjor utifrån att något annat hänt än vad som verkligen hände. Givetvis måste sakerna för att vara historia hållas inom rimligheternas gränser och inte totalt balla ur till ren fiction i vilda spekulationer. Boken Om Tyskland segrat – 53 alternativa scenarier håller sig i sina drygt 300 sidor i rimligheternas rum. Frågeställningar som Tänk om fransmännen hade satt in ett allmänt anfall för att hjälpa polacerna? – vi snackar hösten 1939 – är ett exempel. Tänk om de allierade slagits tillbaka på D-dagen? är ett annat. Tänk om Sverige dragits in i finska vinterkriget? är ett tredje. De andra 50 frågorna lämnar jag till eventuella läsare att själv snoka i sedan du som jag köpt boken i pocket.

Författare och redaktörer är historiker av facket, inte hitte-på-are av enkela fatasier. De scenarier de beskriver ligger alla inom rimligheternas gränser som altenativa val möjliga när de som valde valde. Slutklämmen blir dock i stort samma: Andra världskriget hade gått som det gick i alla fall. Kanske slutat lite tidigare eller senare, kanske med Röda armén vid Rehn eller Engelska kanalen i stället för en bit väster om Berlin.Men hur som helst skulle det gå som det gick och hur som helst är ISBN 978-91-7903-526-6 en intressant bok.

Sonen då? Den yngste, han som när han var liten här hemma kallades Heffaklumpen. Vad fick han av föräldrar, syskon och andra?

En helt annan bok och andra saker. Dessutom – men inte som present – börjar han på nytt jobb på sin födelsedag. Han disputerade vid Luleå Tekniska Universitet för snart ett år sedan och nu, efter Coronan, skall företaget Skellefteåkraft bli hans arbetsgivare och Staaan platsen att lokalisera om sig till. På frågan om han nu skulle byta hockeysympatier blev svaret dock bestämt nekande.

Grattis i alla fall till alltsammans!

En sak till med egen rubrik: kontrafakticitet 2.

Att läsa kontrafaktiska historiefunderingar skevar lätt tankarna från hur saker blev till om de blivit på annat vis. Frågan Tänk om…? skapar fantasier och fabuleringar kring allt möjligt både globalt och privat. Till detta kan, men måste inte, funderingar gå till kontrafaktiska historier för egen del.

Tänk om Primärhustrun, generalissan i mitt liv, valt en annan man än mig?

Tänk om jag i början av 1990-talet efter tre år som stiftsadjunkt sökt kyrkoherdetjänsten i Älvsbyn och fått uppdraget?

Tänk om jag/vi sökt oss till någon annan plats än Älvsbyn?

Tänk om...?

Hur skulle då saker ha blivit? Hur skulle jag blivit?

Kanske får rubriken någon Bloggläsius att tänka: Nu skriver han (äntligen) något om kyrkovalet som avgörs i morgon! Det måste jag läsa! En annan suckar: Näää! Inte mer om den där saken! Fy så jobbigt! Det här skiter jag i!

Efter denna korta inledning deklarerar jag att bägge dessa Bloggläsiusar blir besvikna. Detta blogginlägg handlar inte om tjyrkovalet: I stället rör det sig om något helt annat och betydligt mer avgörande.

Förra hösten när jag och Primärhustrun for till Jäggelouktta, på svenska Jäkkvik, stannade vi till i Arjeplog. På Silvermuseet köpte jag då en bok om Arjeplogsväckelsen 1905 och läste den när vi var på plats i fjällvärden. Den vidlyftiga titeln var Arjeplogsväckelsen 1905 – I same- och nybyggarland med Svenska kyrkan och EFS i samverkan 1889-1916. Jag skrev om boken här.

I år blev det på samma sätt men nu köptes boken i Arjeplogs kyrka. En bild av den helgedomen är slutvinjett för SVT Norrbottens nyhetssändningar och värd ett stopp på grund av sitt bokbord som jag nog tror är det bästa norr om Katolska bokhandeln i Stockholm. Naturligtvis inte i antalet titlar men vad gäller kvaliteten. Inga blajiga småskrifter för ett par swishade 10or utan kvalitetslitteratur, både skönlittertur och teologi. Till min boksamling lades då ISBN 978-91-7777-033-6 Om den heliga Anden – till den helige Amfilochios, biskop i Ikonium. Författare? Basileios av Cæsarea, även kallad Basileios den store som föddes år 329 eller 330 och blev 50 år gammal.

Hans liv och gärning som man kan läsa om om man googlar var alltså mellan två i den kristna historien viktiga kyrkomöten, det i Nicea 325 och det i Konstantinopel 381. Han fick inte vara med men med tankar grundade i beslut i det första bearbetade han teologiskt, skrev och höll på och blev en om än död auktoritet vid det senare.

Vad gällde saken?

Ja – inte var det småsaker som nuförtiden då energi läggs på att en halv procent av det krympande antalet vigslar i en avlägsen framtid bara måste kunna garanteras få vigselförrättare utan att någon präst byter arbetsuppgift med annan kollega. Sådant 2021-eri pysslade man inte med i Nicea och Konstantinopel och däremellan. Då gällde det i stället hur man efter fattig förmåga skulle försöka beskriva Gud – som en eller tre eller som kombination av Fader-Son-Ande och hur. Folk drabbade av grekisk filosofi och därför i egna ögon listigare än andra ville rangordna inom vad man kallade Treenigheten och argumenterade med sekulära argument för en tripp-trapp-trull-sammansatt Gud. Listiga och kluriga typer av annan uppfattning – Basieios är ett exempel – smulade sönder snacket med hänvisning till vad Gud visat i sin uppenbarelse och vad som är Kyrkans tro.

Boken visar detta. Den är inte så lätt att föstå. Jag skulle ljuga om jag sa att jag helt följer finliret som i stor utsträckning bygger på hur man uppfattar nyanser i grekiska prepositioner som i, med och liknande. Grekiska är med sina nyanse och variationer öppet för många detaljer i teologi och filosofi och de gick förlorade när man översatte till kommando- och juridikspråket latin och sedan germanska skogsspråk. Men saken som dryftades på grekiska är viktig och har bibehållits i den kristna Kyrkan i form av den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna – kursivt nedan. Den används inte överallt men en kyrka som inte ger den sitt OK betraktas inte som en kristen kyrka.

Jag blev nog inte dummare av att läsa boken men kände mig lite dum ibland. Rekommenderas!

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;

som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;

som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen och sitter på Faderns högra sida;

därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda, på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen, på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse, och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

…har jag sålt. Nästan ingen om det skall vara exakt. Två har jag skickat iväg och fått 140 kronor plus porto. En har jag behållit själv. Det betyder att 47 stycken finns kvar i en kartong här hemma.

INGEN BOKBOK har jag berättat om här, här, här och här samt nämt i förbigående däremellan. Orsaken till att jag valde att i bokform sammanställa Corona-förändrade Bibelstudier plus lite till samt duplicera det hela i 50 ex var en mix av ambition, leklynne, fåfänga, högmod och ren dumhet. Sedan slog blyghet och liknande till. Jag har inte riktigt vågat till-salu-agera den. Känns som att agera plumpt i egen sak. Resultatet så här långt är att jag sitter med en massa betalda böcker och skägget i det bildliga blå skåpet – eller var det brevlådan?

Mina frågor kryper i sinnet.

• Vilket intresse kan finnas av skrivna former av försök att ha Bibelstudier med begränsad eller ingen fysisk samvaro i Coronans tid?
• Vilken nytta kan en muntlig mångsidig text ha eller få, en text som handlar om Bibelns innehåll och dess tillkomst med fokus på hur det repeteras och ”spelas upp” i en riktig gudstjänst, alltså i en Högmässa?
• Vilken nytta har några ganska detaljerade utkast för själv-Bibelstudier av delar av två brev i Nya testamentet?
• Vilken nytta är det med en annan författares ganska noggranna redogörelse av hur Gud successivt lotsar en människa från icke-tro till en mogen tro?
• Vilken nytta? Var kan intresse finnas? Vem? Vilka? De som under pandemin lokalt missat Bibelstudierna? Någon eller några på annat håll som vill förkovra sig? Annan anledning.

Kanske vågar jag försöka kränga den via min blogg och då också Facebook. Eller när Bibelstudieverksamheten startar den 14 september. Eller på annat vis. Hur som helst betingar den 140 kr. Via posten blir det summa 188 kr då den kräver dubbelt brevporto men det räcker för en-två, kanske tre ex.

Jag befinner mig i fjällvärlden, noga sagt i en stuga i Björkliden och tillsammans med lilla Lisa 4 år och hennes mormor alias Primärhustrun i mitt liv. Lisas mamma, pappa och morbror är på vandring, bor i tält och saknar mobiltäckning. Ganska lugnt, alltså.

Vi gick en sväng idag, Lisa med mormor och morfar. Det är ingen lång tripp till vad som på kartan kallas Badsjön en kilometer bort. Det var dock tillräckligt för att jag än en gång skulle se sambandet vy vid vandring. När man om än lugnt och föga strävsamt – lite mer mödosamt för den kortbenta lillgumman – går uppåt ser man mycket kort vart man går. Uppmärksamheten är så mark- och steginriktad och man är helt upptagen med det man har för händerna – eller rättare sagt fötterna. Det krävs att man stannar upp och vänder sig om för att man ska se hur man gått och få rätt vy vid vandring.

I stugan har samma sak slagit till – eller i alla fall gjort sig påmind – men i ett helt annat avseende, detta genom en bok jag ägt länge men tyvärr inte läst tidigare: Urkyrkan utmanar av Stig Hellsten.

Hellsten var biskop i Luleå 1966-1980. Innan var han under 8 år domprost i samma stad. Jag prästvigdes sommaren 1978 och man behöver inte vara raketforskare för att fatta att Hellsten förutom att vara en kyrkgestalt i min hemstad, besökare vid olika ungdomsläger och annat också var min vigningsbiskop. Han är därmed i någon mån ansvarig för att jag kunnat härja som präst – om man nu ser det jag försökt verka för som att härja.

När dte gått 10 år efter pensioneringen måste han ha knåpat på boken Urkyrkan utmanar som kom ut 1992. De som prästvigts av honom fick ett dedicerat ex, i mitt fall med ett extra ”lycka till” till det uppdrag som stiftsadjunkt jag just då fått.

I boken resonerar han med sin mångåriga erfarenhet om den kyrkliga situationen runt tio år innan millennieskiftet och ställer sakerna i relation till de första kristnas situation. Intressant. För mig som läst den nu blir den en 30-års-tillbakablick på den vy vid vandring som kyrkan genomgått. En ganska otäck vy vill jag påstå.

Hellstens tankar och tid innebar en helt annorlunda offensiv och engagerad hållning än vad jag numera ser. Öppenhet för människors delaktighet och Jesus i fokus i stället för en genombyråkratiserad organisation fylld av sidofokus som vi ser idag. Att verka energiskt med vad som kan göras i stället för att bara göra vad man måste var hållningen. Ordentligt dop-arbete och fokus på konfirmander kan vara exempel – helt annorlunda än drop-in och snabbvarianter som många numera med ohöljd stolthet skyltar med i tron att man är framåt. Och fler exempel kan ges.

Väl värd att försöka få tag i. Googla! Naturligtvis finns ett och annat som inte stämmer med hur det blev men boken är faktiskt en avslöjande profetisk skrift som gett ytterligare vy vid vandring.

Kategori för detta blogginlägg?

Predikaren 12:12 eftersom inlägget handlar om en bok?

Församling då det är kyrkligt?

Speciella resor som jag brukar använda för skrivande i fjällmiljö?

Farfar/morfar funderar på grund av lilla Lisas närvaro?

PS. Ett PS brukar komma sist men nu blir det en uppmaning allra först.

Sök på Sveriges Radio upp Sommar i P1 från den 28:e förra månaden – här. Karin Bodin, vd för Polarbageriet, berättar bra. DS.

Jag har läst ett par böcker (till). Givaren var en kvinna. Författaren är en kvinna men en annan. Fick böckerna av Primärhustrun när jag fyllde år.

Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender och Därför demokrati – om kunskapen och folkstyret är titlarna. Filosofen och akademiledamoten Åsa Wikforss – det ska vara två s i slutet! – är författaren. Omfången är på cirka 260 och drygt 300 sidor. Innehållen både överlappar och kompletterar varann.

Alternativa fakta skrevs först, strax innan president Trump. I den boken är det en hel del vettig filosofi och viktiga men kanske lite tråkiga funderingar om till exempel vad som är sanning, fakta, övertygelse, åsikt, värdering och så vidare. En massa ting att behöva kunna skilja på i diskussioner och debatter både vid köksbordet och i politiken. Hur vi människor fungerar som individer och i grupper tröskas också igenom liksom mycket annat. Att man egentligen blir dummare och mer snävsynt av att byta åsikter med dem som tycker likadant som en själv är till exempel ganska självklart, så också att förståelse och argumentation skärps och slipas i tankebyte med tänkare som tänker olika. Väl värt att tänka på vare sig man är makthavare eller inte. Hon går också igenom hur både nya och gamla medier fungerar i uppfattnings-branschen. Alternativa fakta är en bra bok men har bristen att den kom ut 2017. Sedan dess har ju mycket hänt.

Därför demokrati kom ut tidigare i år. Den fyller tidsmässigt ut bristen från den första boken. En hel del av filosofi- och begreppstugget får man sig tilllivs men inte lika mycket – vilket är den bokens lilla brist. Hon är inte lika ingående utan hänvisar vad gäller sådant till sin tidigare bok.

Var för sig har de alltså var sin brist men tillsammans ger de en bra och näst intill filosofisk övergödning i analyser av hur högerpopulismens ogräs förökar sig i Sverige, Europa och USA. Orden övergödning och ogräs i förra meningen är inte Åsa Wikforsss – här blev det tre s! Jag la dit dem och de får stå som exempel på hur jag (och andra) skruvar in känslomässiga värderingar i faktaredovisningar. Bedrägligt men effektivt.

Som jag ofta skriver om böcker jag skriver om: Läs dem! Du blir inte dummare!

PPS nu på rättplats, som ett tillägg: Norra delen av fäderneslandet har värmebölja. Plus 28 just nu. I förrgår innebar det kort promenix till badstranden 500 meter bort. 16 grader i älven. Jag vadade, hustrun badade. Hon rentav doppade sig och hela huvudet. Igår blev det tripp till smärre sjö i stället. Där blev det dopp i böljan också för mig. Hur det blir senare idag återstår att se. DDS.

Inte alla har förunnats att delta i repmöten. Att kalla det förunnats är i och för sig lätt missvisande. Hur som helst är det en grej för en i och för sig ganska stor minoritet av den vuxna svenska befolkningen. Det var till att börja med nästan bara hannar som gjorde lumpen på massinkallelsernas tid och dessa/vi kom att vid några tillfällen repmöta för att putsa våra militära erfareheter så att konungariket skulle kunna göra motstånd mot aggresiva danskar eller andra leda fi-typer. En mycket god sak är att dessa ”färdigheter” aldrig prövades på allvar. Hur som helst är det inte detta mitt inlägg handlar om.

Det repmöte jag nu gjort var (ännu) en omläsning av en bok – Bibelns Israel och de andra folken skriven av engelsmannen och Bibelforskaren F.F. Bruce för över ett halvt århundrade sedan. Att den har så många år på nacken är inte så farligt då det som behandlas har ännu fler. Undertiteln lyder Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr. Det betyder ett tidsspann på 13-1400 år främst ur så kallat realpolitiskt perspektiv med imperier, grannfolk, palatsintriger, maktkamper, allianser, koalitioner och ho vet allt. Inte teologi utan historia för den tid och det område som härbärgerat händelser som skapat teologi.

Jag har läst den förr men inte bebloggat den. För att kolla att jag inte berättat om den förr skrev jag in Bruce i bloggens sökruta och fann att ganska många träffar hade med Bruce the boss Springsteen att göra. Ett par träffar gällde en annan Bruce som skrivit en helt annan bok som finns i min hylla.

Bibelns Israel och de andra folken – Från uttåget ur Egypten till Jerusalems fall 70 e Kr ger en bra översikt och särskilt då andra hälften av de 250 sidorna. Där berättas det om den tid Gamla testamenet inte har så många notiser om, de sista 300 åren ungefär. Boken som säkert går att finna är informativ men med en och annan smärre plump vad gäller översättningen. När man flyttar en text från ett språk till ett annat – översättningen gjordes 1989 – gäller det inte bara att förstå orden utan också saken. Det engelska ordet nephew betecknar att det är frågan om en pojke eller man men säger inget om att det är en bror-son eller syster-son det handlar om. Att då skriva bror-son när det i sak handlar om en syster-dito är kanske inte västa brottet i världhistorien men i alla fall tillräckligt för att jag vid mitt repmöte med boken skall upptäcka plumpen.

Med det sagt är en hur som helst är en bra och informativ bok, särskilt kring de sista två seklerna innan Kristi födelse och århundradet efteråt.

Regeringskrisen skriver jag inget om nu. Inte heller om Fotbolls-EM eller rajrajet förra helgen när jag fyllde år eller denna vecka med barnbarn i fastigheten. Jag nämner inte den Netflix-serie jag sett ett avsnitt av varje kväll – Katla – och inte om hur gudstjänstbegränsningar lättas. Inte heller berättar jag att jag i sommar och till hösten trots min pensionering ombetts att fortsätta ”spöka” i att leda gudstjänster i lokalförsamlingen.

Om och hur jag kanske berör dessa grejer och annat kommer du, noble Bloggläsius, att erfara om du framöver klickar dig fram till repmöten på min blogg.

Jag har berättat det förr, detta att jag har kompisar som skriver och låter trycka böcker.

Den mest seriöse är nog romanförfattaren bakom boken Elin sover – ett blogginlägg om den boken finns här.

En annan figur i bekantskapskretsen renskrev sina runt 50 år gamla studentikosa anteckningar från en resa i USA – bebloggat här. Nu har han fortsatt låta livet passera revy, tryckt ut sig och låtit trycka sina anteckningar från ett sommarstipendium i Israel 1971. Han hade då just avslutat gymnasiet och skulle börja på universitetet.

Det blev en ganska tjusig bok – liksom hans förra. Bilder i fyrfärg, hårda pärmar, 100 sidor. Titeln Helig och minerad mark är en bra beskrivning av situationen där då och nu men visst finns det skillnader. När han var där var Israel ett tämligen sekulärt land med i princip socialdemokratisk ledning. Opinionen i Sverige och i väst var klart och till 100% Israelvänlig. Dagsläget är ett annat. Ytterligare 50 års ockupation, expanderande bosättningar, religiös sionistisk extremism och högervridning har förändrat Israel. Nationell iver, splittring och även där religiös extremism som en kraft har också förändrat den palestinska sidan. Här hemma i Sverige är det bara några få som är så ”Israelfrälsta” att de totalt saknar förståelse och empati för de människor, palestinierna, som fördrevs 1948 och lever på den fortfarande ockuperade Västbanken, i Gaza och i grannländerna. Läget som var ganska färskt när kompisen skrev sina anteckningar är nu ännu mer komplicerat.

Kul att läsa var det i alla fall. Jag har ju också besökt Israel-Palestina om än betydligt senare, under kortare tid och med annat syfte.* En del av det han såg har jag också sett men när jag var där var det helt utan det tjejintresse som präglar folk som när de var där var knappt 20 år gamla.

Boken har inget ISBN-nummer och finns inte i handeln. Författaren Thommy Bäckström bor i Umeå och finns på Facebook så man kan söka honom där om man skulle vilja få sig ett ex.

Kommer han att göra en tredje bok baserat på gammalt material?

En förhoppning väcktes hos mig när han på sidan 42 berättar att han vid urstädning av vinden i sitt gamla föräldrahem hittade en kartong som innehöll sparad brevväxling, också med gamla flickvänner. Skulle det bli en bok av just det sist nämnda står jag (och säkert en och annan annan) till förfogande för ett appendix med titeln Det hela sett från sidan.

* Här på bloggen kan man läsa ett antal inlägg om den studieresan. Serien med rubriken palestina och en romersk siffra börjar i november 2009, varvas efter en tid med annat och sträcker sig in i januari 2010.

Jag återvänder till förrförra blogginläggets rubrik, den jag satte i en annan tanke än vad det blev. Bloggningen om högerförvridningen i svensk politik blev ett sidospår, om än ett viktigt och allvarligt sådant. Jag skall inte (nu) fortsätta längs med den banan annat att nämna att ingen allmänborgerlig läsare av min blogg – jag vet att dessa finns! – har besvarat eller kommenterat mina frågor. Jag vet inte om jag skall vara förvånad eller inte. Kanske är folk från M, KD och L generade över blockfamntagen med SD eller anser att fascistifieringen i svensk politik är en positiv manifestation av svenska humanistiska värden.

Jag undrar vad talande tystnad säger.

Det är den första tanken från vänster till höger i min bokhylla som jag nu återvänder till. Jag har börjat den vandringen men vill först tala om att det är bokhyllan med delar av min teologiska facklitteratur det handlar om, inte böcker i andra ämnen eller skönlitteraturen som står ganska huller om buller i olika rum (och ligger i diverse lådor).

Längst upp till vänster finns en rödryggad rad Svensk Exegetisk Årsbok – alla lästa nästan i sin helhet.* På det kommer närmare en meter lästa volymer kring Bibel i allmänhet och Gamla testamentet innan jag fann två böcker jag inte läst under det kvartssekel de befunnit sig där. Nu är de lästa! Bägge! Sent omsider! För sent omsider?

1980-90-talen var i någon mening Projektens tid i kyrkan och flera kyrkonära sammanhang.

Den nya översättningen av Nya testamentet hade 1981 sett dagens ljus. Några år efteråt genomförde Svenska Bibelsällskapet Projekt NT81 som innebar en massa forskning och flera böcker om hur den nya översättningen landat eller inte landat, miljöer den hamnat eller inte hamnat i, vad som hänt och inte hänt och en massa annat och varför. De böckerna – som jag läst – finns några meter längre fram i min bokhyllevandring från vänster till höger.

Att översätta Gamla testamentet var krångligare och tog längre tid. Allt efter hand i takt med att delar blivit färdiga gavs de ut i provöversättningar – Nio Bibelböcker, Tre Bibelböcker, Psaltaren till exempel. Till och i anslutning till dessa skrevs litteratur inom Projekt Nytt GT och det var två titlar därifrån jag fann olästa men som nu befinnes vara genomtuggade.

• Visionärer, Vismän och Vi heter den ena. Den har två författare: Gunnel André, då i Uppsala docent i Gamla testamentet, och Tryggve Kronholm, professor i semitiska språk i samma stad. Boken är på 220 lärorika sidor som en introduktion och vägledning till innehållet i och översättningen av Första Moseboken, Jeremia och Ordspråksboken – de som fanns i Tre Bibelböcker.
• De tio orden är den andra, skriven av Tryggve Kronholm ensam. Ungefär 280 sidor om de 10 buden och deras betydelse och sammanhang när de kom till, senare genom historien och i nutid. Mycket intressant och klart fördomskrossande!

Dessa två böcker har, tillsammans med flera både från före och efter 90-talet och som rönt samma öde, varit i olästa tillstånd under många år. Faktiskt ganska harmeligt! De skrevs ju för att rusta präster, lekfolk och församlingar. Jag kan inte på rak arm säga vilken fantastiskt nytta jag skulle haft av dem om jag läst dem tidigare eller än mindre vad jag ska med dem nu när jag är pensionär och sitter på mitt Nebo och grubblar. En sak kan jag säga bestämt:

Om kyrkan tagit till vara av vad som då (och senare) producerades, olika projekts innehåll och intentioner och mer därtill skulle mycket blivit och vara annorlunda. Det gäller Undervisningens innehåll och pedagogik såväl lusten och förmågan att sträcka sig bortom vad man av hävd gör och vad man måste göra till att ha större fart i vad man kan göra.**

Böckerna har några år på nacken men det de handlar om har ännu fler. Jag sökte här och var på nätet och fann att de finns på Universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala och kan lånas därifrån via vilket kommunbibliotek som helst. Rekommenderas!

* I varje årsbok finns påsvenska eller engelska rescensioner av utgiven litteratur. Noteringar om böcker skrivna på tyska har jag konsekvent hoppat över. Jag har ju aldrig studerat det språket.

** Flera projekt fanns! Till exempel hade ny Psalmbok och ny Kyrkohandbok kommit 1986 och man arbetade på att arbeta in dem. Inför att det 1993 skulle uppmärksammas att det var 400år sedan Uppsala möte då Sverige definitivt bestämde sig för den lutherska linjen gjordes Svenska Kyrkans Bekännelsearbete med en massa böcker och kulmen i Stora och Lilla boken om kristen tro, den sistnämnda tänkt att ges till alla hushåll. Stenarna ropar hette ett projekt som gjordes i tanken att man med kyrkorummen som bas – det finns inte två lika – skulle formulera och visa vad byggnaderna, konsten och symbolerna berättar om tro, inte bara byggnadshistoria och sådant. Arbete med att ha bemannade Vägkyrkor för att möta turister med evangeliet och ha en gemensam hållning till saken är ytterligare ett. Samtidigt hade man infört och organiserat om främst på nationell och regional nivå samt förberedde sig för den separation i förhållande till staten som man visste skulle komma. Och mer därtill. Det var en aktiv tid!

Det har hänt att jag när jag läst facklitteratur om litteratur, ofta biblisk sådan, så har jag stött på uttrycket the implied reader. Det betyder den tänkte läsaren, den eller de figurer den som skriver en text tänker sig läser den, något som påverkar hur texten blir.*

Ibland ligger den tänkte nära den verklige, ibland inte. När jag skriver för min blogg – just nu! – finns i min huvudskalleknopp en föreställning om vilka som kommer att läsa. En del vet jag – men faktiskt inte så många. Några kan jag ana. För flera har jag inte en susning. Det finns folk jag på Facebook sett att de sett att jag där annonserat att jag bloggat men om de läser bloggen vet jag inte.

Jag har fått i min hand en roman.

Fått och fått? sa Gustav Wasa.

Jag har betalt den.

Nu är det så att jag sällan läser romaner. Köper dem ännu mer sällan. Det blir någon pocket i avgångshallen inför charterresa och sådant jag får i present – typ. Fast den här gången blev det affär. Boken jag köpt heter Elin sover, skriven av debutromanförfattaren Stig Sundström, tidigare Älvsbybo och prästkollega.**

Jag har nu läst den. Tyckte den var bra. Den är skönlitteratur och jag är sparsamt trimmad och triggad på sådant och tycker den är bra. Jag sträcker mig till och med så långt att jag sägar att jag är lite positivt förvånad. Stigs språk är ledigt och uttrycksfullt. Handlingen lurig och kompakt. Mer avslöjar jag inte. Jag nöjer mig med att rekommendera boken. Varmt.

Men så går ju hjärnan igång kring detta med skrivande – något jag nog kommer att komma tillbaka till – och läsande.

Kuggfrågan blir: Har min namne skrivit en eller 500 romaner?– som han sa var upplagan?

Vem eller vilka han haft som tänkta läsare vet jag inte, bara att jag är en verklig läsare som utifrån vem jag är uppfattar det han skrivit. Jag ser, till exempel, här och var en och annan miljöbeskrivning som jag tydligt kan uppfatta som ”modifierad Älvsby-grej”. Det gör ju att jag får till mig en annan roman än den någon stackare i Halmstad får om han/hon köper boken inför en charter. En massa fler läsar-faktorer finns -ålder, kön, erfarenheter mm. Sådant verkar åt samma håll och leder till slutsatsen: Han har skrivit 500 romaner!

Läs en av dem. Din.

* Givetvis finns om man gör film en tänkt åskådare och den tänkte åhöraren finns i skallen om man förbereder sig för att ge ett muntligt budskap, predika till exempel.

** Han var Älvsbybo under många år. På 1980-talet kom han ung och vacker som EFS-predikant till bygden. Jag var då också ung och hade tjänst som präst i församlingen. Han kompletterade sig med tiden till formell behörighet för kyrkliga tjänster och blev efter en pendlaromväg till Edefors komminister här där vi bor. Då framlevde jag mina dagar på folkhögskolan. Hösten 2012 slutade han för annan tjänst nere i Västerbotten. Året efter fick jag den tjänst han lämnat. Vi tjänstgjorde alltså inte tätt tillsammans utan var som små barn i en sandlåda som mer lekte bredvid varandra än med varandra. Vi tyckte om att leka och blev vänner.

Om du, noble Bloggläsius, tidigare stiftat bekantskap med min lilla blogg har du nog uppfattat att jag är ganska road av historia. Jag menar då inte främst komiska och roliga historier även om jag också uppskattar sånt. Nu menar jag information om folk, kulturer och händelser mer eller mindre långt bak i tiden. Historia hjälper mig att förstå – typ.

Jag kan nog i olika sammanhang uppfattas som stel. Det finns folk som menar att jag är enögd. En del kan till och med tycka att jag ibland är aggressiv. Inget av detta styrde dock valet av bild att pryda detta inlägg med. Jag fann den när jag googlade orden Samurajernas storhetstid som är titeln på en serie om 6 avsnitt på Netflix. Jag provglodde första delen och fann att den (lik flera andra serier) var en informativ mix av korta dramatiseringar, kartor och berättarröster. De spridda fragment jag har av japansk historia ligger inte överst och mest tillgängligt bland sånt jag känner till så jag fortsatte med de andra fem avsnitten. En dos om dagen om Japan på 1500-talet.

Inte vet jag om jag blev smartare. Dummare blev jag i alla fall inte! Skall jag vara ärlig fick jag det ändå lite svårt med alla japanska namn. De låter ju så lika och när jag för Primärhustrun skulle återge ett avsnitt lät jag som Sven Jerrings famösa gamla radioreferat – kan belyssnas här. Ganska hopplöst men samtidigt en bra beskrivning.

Serien var intressant och ledde till i ett återbesök vid bokhyllan och en påbörjad omläsning av den bok jag bloggade om för drygt 10 år sedan – här.

Det är visst och sant att en del smittar. Det är också tur att inte gör det. Men en del drabbar. Man kan drabbas och det hände mig i slutet av förra året då det på TV – kanal 1? – gick en serie om svenska drottningar.

Jag såg serien. Monarkistiska romanser och relationer intresserar mig inte alls men historia tycker jag är kul. Serien var väl – enligt experter – lite sisådär rent faktamässigt men som tittare blev jag hur som helst i alla fall lite mer allmänbildad vilket inte gör ont någonstans. Lite nyfiken blev jag också och drogmig till minnes att jag bland böcker jag sparat efter pappa har en tjock rackare av Sven Stolpe om drottning Kristina – hon som lämnade sin tron och sitt land med dess torftiga kulturliv och stelbenta protestantism för att konvertera till den mer öppna katolska kyrkan och ansluta sig till bildningen på kontinenten och i Rom.

Naturligtvis var de drygt 500 sidorna intressanta på flera sätt, till detta inte i ringa utsträckning ganska obegripliga. Stolpe hade arbetat med saken på 1950-talet* och jag frågar mig för vilka han skrev. Själv var han konverterad katolik, inte helt ovanligt då bland så kallade kulturpersoner. Han var väldigt lärd och jag får intrycket att han skrev för andra lärda. Citat på latin och franska översätts inte och boken nämner och hänvisar friskt till 15-1600-talsförfattare, helgon och allt möjligt utan att berätta vilka dessa egentligen var. Boken har också spetsiga formuleringen och är ett inlägg i en ”debatt” som i mitten av förra århundradet pågick bland historiker och teologer med de forskningsverktyg – inte minst psykologiska – som då var aktuella. Således ett bedårande barn av sin tid men ändå värd att läsa, smittad av TV. Vill du,noble Bloggläsius, veta mer om innehållet kan du klicka här.

På SVT har jag sett och sett om viss avsnitt av serien Rosens namn. Den bygger på en roman av Umberto Eco och har filmatiserats förr med Sean Connery i huvudrollen. Nu var alltsammans 8 avsnitt om vardera en timme och ledde till återbesök vid hyllan med ärvda böcker. Den läser jag nu.

TV smittar men som tur är inte alltid. Den sevärda treavsnittsserien om George Washington leder inte till mer läsning. Serien The Queens Gambit har inte inneburit att jag rensat hyllorna på kommunala bibblan på alla schackböcker. Men om drottning Kristina och hennes tid har jag läst smittad av TV.

* Boken i första upplaga publicerades 1960 och 1961. Pappas variant med de två delarna i en volym trycktes 1982.

Jag har nu läst ut andra julklappsboken.

Egentligen hade jag kunnat skriva om den redan igår på Tredjedag Jul men saker kom emellan. Det var lagomt kallt och snöade alldeles våldsamt så det blev två snöskottningar att fördriva tiden med.* När vi senare på SVT såg första avsnittet av serien Rosens namn kämpade jag så till den milda grad med soffaslummer att jag var tvungen att se om det lite senare på kvällen. SVTplay levererade två avsnitt på raken om Stockholms blodbad för 500 år sedan, massakern då stordansk imperialism och tyskt kapital sökte befästa sin makt över vårt fria svenska folk och den långa ludna svansen.** Sammantaget blev effekten att jag först idag skriver om julens andra bok.

Blogginläggets rubrik är fördelningen mellan konsonanter och vokaler i författarens namn. Grzegorz Flakierski är född 1956 i Polen, har bott i Sverige sedan 1969. numera utanför Kramfors och är verksam som kulturskribent. För 10 år sedan gav han ut boken Statskuppen i Norrland och lilla Ava 2½ gav den till sin morfar dvs mig i julklapp. Hur hon surfat fram till den på nätet förstår jag inte men gissningsvis var hennes hulda moder henne behjälplig.

Statskuppen i Norrland är ingen sanningsfylld faktabok. Nu kan även fiction som inte är sann historia berätta en historia med sanning men då boken har 10 år på nacken finns givetvis en lucka i tiden. Senare regeringars – observera pluralen! – fram-och-tillbaka-hållningar vad gäller norra delen av landet är inte fullständig uppdaterad. Läs här eller på andra framgooglade platser om Norrbottniabanan för att få ett exempel på statsmäktigt hattade.

Vidare om boken där baksidestexten lyder:

När statsminister Axel Oxenstjärna favoritstatsråd Sven Luser håller ett tal som hånar Norrland är måttet rågat. Norrlänningar är ett tåligt släkte, men nu har de fått nog. Det börjar hända saker norr om Dalälven som ingen räknat med.

"Statskuppen i Norrland" är en politisk satir som gisslar opportunism, korruption och inkompetens. Bakgrunden är ett demokratiskt underskott i en globaliserad värld där allt mer av makten har flyttats från de folkvalda till marknadens gränslösa krafter.

Men sådant kan väl ändå inte hända här.

Läsningen innebar ca 250 sidors igenkännande småleenden kring människors känslor, resonemang och attityder samt flera rejäla flatskratt på makthavares och byråkraters bekostnad. Vad gäller attityd identifierade jag mig särskilt med funderingarna på sidorna 182-183 hos en Luleåbo. Hans känslor kan lätt flyttas till alla möjliga hierrarkiska sammanhang, inte minst kyrkliga.

12-6 var fördelningen konsonanter-vokaler i författarens namn. När jag på nätet sökte information om honom föreslog Google efter förnamnet först en annan. Räkna bokstäverna i Grzegorz Brzęczyszczykiewicz.

* På kvällskvisten gick det över i plusgrader och regn – verkligen inget att driva med.

** Det kursiverade är troligen helt obegripligt för den som på 1970-talet aldrig var på några kristna ungdomsläger. Orden är ur ett potpurri av truddiluttar som sammanvävdes när man gratulerade någon som fyllde år eller vid lägrets slut hyllade kökspersonalen för deras berömvärda insatser.

Rubriken är titeln på den första julklappsbok jag läst i det knippe böcker jag fick. Utläst julklappsbok redan på juldagen är inte illa. Jag hade kunnat fixa det redan på julafton men det hade blivit onödigt skrytsamt.

Ska sanningen krypa fram fick jag boken redan den 23:e när vi lillajulafton-ade i Luleå. Nattimmar och lugn julafton gav lästid och jag hade kunnat pressa mig igenom den redan igår – men avstod. Nu är i alla fall de 200 sidorna lästa, de som journalisten K G Bergström skrivit om den ryska ockupationen av dåvarande Västerbotten 1808-09. Västerbotten då är numera Västerbotten och Norrbotten samt området fram till Kemi älv i nuvarande Finland.

Ryssarna kom två vägar. Söderifrån till Torneå och vidare mot Kalix, Luleå, senare Piteå och Skellefteå. Andra vägen och i vågor kom kosackerna över Kvarken från Wasa till Umeå som ockuperades flera gånger.

Ingen del av vad som nu är Sverige har sedan kung Kristian blodbadade Stockholm varit besatt av främmande makt så länge. Ändå förbigås saken i svenska läroböcker i historia och experters skriverier lika fullständigt som den höger-kristna Trump-sympatiserade tidningen Världen Idag är blinda för Israels ockupation av Västbanken/Palestina.* Att den glest befolkade jordbrukande landsändan i norr förutom sig själva skulle härbärgera 10-15000 ryska och svenska soldater med proviant, hästar, hö, fältsjuka, smittkoppor och annat elände av detta sjönk ner i ekonomiskt kris och fattigdom bekymrar inte det svenska historieskrivningen och utbildningssystemet med sitt Mälardalsperspektiv.

Nöd och död – den ryska ockupationen i norr 1809 var informativ och bra. Snart ska jag ge mig i kast med en annan julklappsbok: Statskuppen i Norrland.

* Fast det är helt på sidan om detta blogginläggs huvudämne vill jag i alla fall här med en not sätta ner en fot. Världen Idags skevögdhet kring allt som har med Israel-Palestina att göra och att ockupation förnekas är pinsamt bedrövlig. Andra exempel som kan nämnas är att tidigt i Corona-tid då Israel drabbades svagt stod beundran och tacksamhet till Gud som spön i backen. Att ett par diktaturer som utnyttjar gästande slavarbetare och aldrig skickat en soldat i konflikt med Israel ”normaliserat” vissa förbindelser med Netanyahu-regimen har man sett som en viktig freds-framgång och gjort att man öst krist-sionistiska lovord över Trump som dragit i trådarna och planerat att förse de aktuella diktaturerna med vapen. Nu när pandemin trist nog löper amok och Nethanyahu för att undvika lagens långa arm spräcker sin regering och sviker löften är Världen Idag tyst – liksom tack och lov de troll som kommenterar på blaskans Facebook-sida.

Jag har läst ännu en bok: Franklin D. Roosevelt – President i kris och krig, skriven av journalisten och författaren Lennart Pehrson. Den är på drygt 260 sidor och är en biografi om honom som vann ett presidentval, vann ett till och så ännu ett innan det sista ett halvår innan han dog.

Egentligen är det lite märkligt att FDR fått så lågmäld historia jämfört med samtidstyperna Churchill, Stalin, Hitler och Mussolini. Vald ledare från depressionen genom 30-talet och kriget fram till ett USA som krupit fram ur garderoben America first för att dominera långt mer än halva världen ekonomiskt,politiskt och militärt. I någon annan bok jag nyligen läst – Gileads döttrar jag skrev om i förra inlägget? – stod det att historien upprepar sig inte men den rimmar. Det är tänkvärt sett till sekvensen och vågrörelserna Kennedy-Johnson-Nixon-Ford-Carter-Reagan-Bush1-Clinton-Bush2-Obama-Trump och nu Biden – alla gubbar jag minns. Rent historiskt fyller den en kunskapslucka hos mig, inte minst vad gäller hans syn på Sverige och hustruns roll i sammanhanget. De var ju för katten nästan sossar! Men också att historien rimmar gör boken om Roosevelt extra intressant.

Läs den! ISBN 978-91-7545-912-7.

Det finns en annan blogg vars skribent uppenbarligen läser vad jag skriver här. Igår kunde jag där läsa om mig själv det sakliga att jag inte tog det här med nedstängningen av gudstjänstlivet så bra utan han blev en dysterkvist. Kanske sant, i alla fall i någon mån.

Jag förstår inte varför du var så het i den frågan sa en arbetskamrat till mig en gång i början av min tid som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var på pricken. Jag kan engagera mig kraftigt och argumentera ihärdigt i saker som andra släpper lätt. Det blir nog därför så att jag skapar bilden av mig själv som en sur kritisk finn-fem-fel-petimeter vars ordflöde det känns skönt att kunna undvika. Viktigt är dock att veta att jag säger inte allt – och bloggar om ännu mindre.

Lägger jag handen på mitt hjärta är det klart att det skulle vara lättare även för mig om jag bara kunde släppa vissa saker eller åtminstone kunna ta lättare på en del. Tyvärr – men jag jobbar på det – har jag och har alltid haft svårt att bara skaka av mig när man väljer näst-bästa-lösningar. Jag kan ha alternativa åsikter och till och med likt Cato den äldre i det gamla Rom fortsätta att argumentera även när jag i uppkomna lägen lojalt verkar och agerar enligt den linje som blev beslutad. Ren obstruktion ägnar jag mig inte åt. Skulle så ske vore det inte i smyg utan skulle ske helt öppet. Du behöver aldrig frukta en kniv i ryggen från mig sa jag vid ett tillfälle till en tidigare chef. Angriper jag blir det framifrån.

Att känna sig ur gängorna och vara dysterkvist brukar avta efter tre dagar och väldigt sällan bli något helt bestående. Ett sätt att få det att avta är att enkelt och simpelt att göra något annat – typ läsa en bok eller åka skidor. Även fast det kommit snö nu – hela 4 cm! –är det för lite för skidåkning. Det fick alltså bli en bok. Eller två. Och innehållet kan verkligen dysterkvista tillvaron.

Det mesta jag brukar läsa är fakta-litteratur av olika slag, böcker jag brukar berätta om här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12. Det jag nu läst är en sällsynt utflykt i skönlitteraturens värld – Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar skrivna av Margaret Atwood. I sanning en dysterkvistisk dystopi.

Tjänarinnans berättelse såg jag som TV-serie för något eller några år sedan. Vi råkade då ha HBO bland våra kanaler och jag tror det var där den gick. Jag tyckte serien var bra i sin beskrivning av något slags diktatorisk fundamentalist-kristet kalifat lika fjärran från genuin kristen tro som IS är från vanlig Islam. Det var en bra serie.

Boken är ännu bättre! Men filmen var också bra. I boken är det mest vad folk tänker och känner, ite vad de gör, men på ett fiffigt sätt fixade filmen att flytta tankelivet till händelser och minspel. Ändå var boken bättre.*

Fortsättningen Gileads döttrar är skriven långt senare men i samma stil. Den är långt ifrån dålig men inte riktigt lika bra. Ändå läsvärd när man med en dystopi vill lätta upp sitt sinne.

* Nu kan du, noble Bloggläsius, lägga märke till hur positiv jag är. Jag klagar inte bara över allt och alla. Jag kritiserar inte vädret eller allt möjligt annat omkring mig utan uttrycker mig nästan lättsamt när nu solen skiner och det är minus 5 och det är snö att vänta i morgon.

Vi följer en del serier på TV, Primärhustrun och jag. Oftast SVT med dito Play och då mest informativt jox om Kalla kriget (som vi minns delar av), Världens natur, Vetenskapens värld, Det sitter i väggarna (som jag kallar Hemsökta hus), Sportnytt, Rapport, Aktuellt och Greta gris.* Den nuvarande brittiska deckaren är Grantchester där en klurig präst hjälper bylingen att få fram rätt bov – en anglikansk-protestantisk kollega till gamle favoriten Father Brown – men det är inte den serien som gett rubriken för detta blogginlägg.

SVT kör om söndagskvällarna den svensk-finska serien White Wall.

Igår slutade fjärde avsnittet med rubrikens panikrop: ...och en teolog!

Varför? Jo, så här är det. Ett konkursmässigt profithungrigt företag skall slutförvara förbrukat kärnbränsle i 100.000 år. För ändamålet har man hittat en gammal gruva att ställa i ordning och använda.

• Kommen såhär långt i skrivandet medelst telefån beslöt jag mig för att noga kolla orden i slutknorren på avsnittet igår kväll. SVTplay alltså. Då såg jag till min förvåning vad som inte tidigare gått eller vad jag i alla fall inte lagt märke till: Man kan se avsnitten innan de gått på veckosändningstiden! Det blev två på raken men jag fortsätter detta skriveri som det var när jag började och bara hade sett de första fyra av seriens åtta avsnitt.

Man bökar och stökar, spränger, röjer och donar nere i gruvan. Naturligtvis är slutförvar av kärnbränsle kontroversiellt men man jagar på. Stället skall invigas och tidsschemat måste hålla så att inte finansiärerna lömskar till.

Efter en (misslyckad) sprängsalva syns den vita väggen. Den är mystiskt. Materialet okänt. Den har inte hamnat i berget utan är äldre. Berget har bildats runtom senare. Den är också stor och ihålig med något i.

Ställd inför allt detta lägger en inkallad geologexpert projektet på hyllan och drar sina färde med uppmaningen Skaffa en arkeolog. Och en antropolog. Och en teolog!

Utifrån denna fiction-serie har mina tankar, noble Bloggläsius, bland mycket annat löpt iväg till händelsen 1946 i gruvan i Kristineberg i Västerbotten. På nätet hittar man när man Googlar på Kristinebergsbilden och Kristinebergs-profetian i sanning både ditt och datt. Källkritik anbefalles! Två informativt vederhäftiga läsvärda länkar är denna och denna.

Jag har som sagt sett även avsnitt 5 och 6 men de berättar jag inte om. Serien är fortfarande klurig och sevärd – som fiction-thriller. Om den har någon sorts tankekoppling till händelserna 1946 kan jag inte uttala mig om men i min skalle möttes i alla fall tankarna.

* Det sista var inte riktigt sant. Det var förr när barnbarnet Lisa var två år och på besök. Play-funktionen ger dock alltid Greta gris som förslag att fortsätta att titta på.

Den sista juli slutade jag inlägget gemmologi med dessa ord:

Varför håller jag på? Varför gör jag sånt här?

Gränsar det inte till självskadebeteende att läsa engelska och grekiska utan krav på tentamen eller liknande?

På den frågan har jag inget intelligentare svar än ”Det roar mig”.

Vad det i din tur tyder på för underliggande åkommor kan jag inte bedöma.

Rubriken antyder att det blivit om inte helt stopp så i alla fall si och så med det jag berättade om då. Läsningen av den stora kommentaren till Lukas berättelse om Jesus tog nämligen stopp efter sten 15.* Det betyder inte att inget annat lästs eller gjorts i den vägen de två sista månaderna. En del har hamnat på bloggen men timmar vid ett ganska meningslöst dataspel har jag valt att inte skriva om. Inte heller har jag nämnt ett par lite speciella serier jag sett på SVTplay och Netflix.**

Branden på Polarbageriet stoppade också upp de Bibelvetenskapliga hobbystudierna. Tankarna kom in på andra banor. Jag har tidigare berättat att präster kallades ut för att åtminstone i någon mån finnas med i krishanteringen vilket fick mig att (på nytt) fundera kring Kyrkans roller i tider av kris – förutom Coronan. Mina sökarögon for längs med ryggarna i bokhyllan efter den avhandling om ärkebiskop Oscar Romeros förkunnelse som jag läst ett par gånger förr. Jag skrev om den boken här och har då och då under bloggaråren anknutit till honom och hans synsätt. Skriv in Romero i sökrutan – om du sitter vid en dator – så levereras listan på mina inlägg. Den omläsningen branden ledde till har denna gång resulterat i följande refexion.

Ett vanligt synsätt hos människor är att den religiösa världen är rangordnad Jesus/Gud – präster – folk i gemen. Man agerar och tänker ett tripp-trapp-trull med någon sorts kyrkoelit som står närmare Gud än vad kreti och pleti gör. Svensson på gatan kan uttrycka den tanken. De flesta kyrkoanställda säger den (förhoppningsvis) inte men det betyder inte att synsättet inte kan finnas i praktiken och då helt oberoende av vilken kyrkosyn eller teologisk profil man anser sig ha. Det handlar om hur man outtalat ser på sig själv och sina uppdrag och hur man innerst inne och ytterst ute ser på folk och sig själv. Min slutsats blir att självrannsakan många gånger är på sin plats.

Romero vänder på tripp-trapp-trull. Eller stukar om kedjan.

• Naturligtvis är Jesus först – någon ordning måste det vara!
• Sedan kommer folket som genom dopet fogats till Jesus. I dopet har de fått Guds Ande. Deras liv underhålls och stärks av Nattvarden. De är nu Jesus kropp på jorden.
• Några i detta folk har på nivå tre uppdraget att betjäna detsamma med medlen för Guds nåd. I Romeros värld var det präster och kateketer, alltså de som i den kyrkliga organisationen undervisar och förvaltar sakramenten.

Den otänkta kedjan tripp-trapp-trull blir alltså tripp-trull-trapp! Helt rätt!

Självrannsakan är på sin plats!

Nu återvänder jag till The Gospel according to Luke I-IX som i två månader legat och väntat och längtat och trängtat. Jag återupptar mitt självskadebeteende på sidan 321 med avsnittet The Galilean Ministry of Jesus, sten 16.

* För att fatta sten 15 måste du, noble bloggläsius, ta dig till det tidigare inlägget – länk här.

** Dessa kan jag nämna i en fotnot. Den italienska serien Miraklet eller nåt sånt var intressant. En härva av politik, intriger, relationer och funderingar kring Gud och mirakler och rentav övertydliga cliff-hangers som slut på första säsongen. Riktigt underhållande klurig är A very secret service, den engelska titeln för den franska serien Au service de La France. Som agenthistoria är den inget vidare men underbar i sin drift med själva genren, töntiga byråkrater och fjantiga patetiska personer – allt under ett 1960-tal jag har en del minnen från. Bägge serierna kräver att jag läser textremsan.

Jag har just läst ut en bok på 100 sidor. Författaren var/är klämkäckt tonårsnaiv och ogenerat öppen till graden av självbekännelse med åtminstone en av de drifter som styrde (och sedan styrt?) hans liv. För en bredare allmänhet är alstret så gott som helt inaktuellt. För den begränsade krets jag själv tillhör är boken lätt roande. Hade det varit en ”vanlig bok” hade jag aldrig köpt den, inte läst den och definitivt inte anmält den här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12*. Som du ser, noble Bloggläsius, är det nu annorlunda.

Han heter Thommy Bäckström, han som har gett ut boken Resa i västerled – utan ISBN-nummer. I sin dedikation imitt ex skrev han: Bäste Stig, gamle kompis sedan ett halvsekel tillbaka (och mer därtill). Här kan du läsa hur jag och Lars-Håkan tog oss fram i Amerika 1972!

Jag känner alltså författaren! Det gör att jag läst den. Och bebloggar den.

Varken dagligen, veckligen, månatligen eller ens årligen har vi den senare delen av det av honom nämda halvseklet träffats annat än då och då. Men kontakt har vi haft ända sedan vi som mellanstadieelever inte gick i samma klass eller ens på samma skola men väl kom att befinna oss i samma söndagsskolegrupp (bara pojkar), vara med i samma gäng, samma Kyrkans Ungdom, samma KGF-förening**, samma studentkorridor i Uppsala och så vidare. Som vuxna har vi levt livet lite mer avskilt, särskilt som Thommy bor i den avsides belägna avkroken Umeå. Där har han (till sist) som ett corona-isolerings-projekt renskrivit en dagbok från resan han gjorde 1972 med en annan då 19-årig gemensam kompis.

Resa i Västerled kan låt som en historia om Leif Eriksson på vikingafärd eller Columbus på väg till Ost-asien. Kanske skulle Thommys bok kunna fått en särskiljande undertitel typ Gnidiga tonåringar i buss eller liknande. Det är kul att följa trippen och noga uppdateras kring den snålhet som var driften kring måltidsval, nattlogi och mycket annat.

Boken finns nu i min bokhyllas avdelning Skrivet av folk jag känner.

Smittar skrivklåda? När man är pensionär? Det är inte utan...

• Samma titel Resa i Västerled skulle kunna lämpa sig för renskrivna anteckningar från den studieresa till Guatemala och El Salvador jag fick vara med om i början av 1990-talet – och senare tankar utifrån impulser där och då.
• Resa i Västerled men i plural skulle också funka kring de dagböcker som initialt skrevs när jag och min flickvän-fästmö-primärhustru årligen vandrade i fjällen. Det var innan barnen kom.
• Ska jag redigera om de olika bloggposterna från våren 2018 med rubriken p minus och ett nummer? De blev faktiskt en bok men bara i 10 ex men kanske skulle det vara nåt. Kanske då kompletterat med annat som här på bloggen hamnat i kategorierna Exe-geten bräker och Studier.
• Skulle min tre-betygs-uppsats på teologen kring fyra verser ur Hebreerbrevet samt den uppsats jag jag skrev för att om jag skulle vilja kunna titulera mig Teologie Magister ges ut av trycket i en volym med tråkig titel för att läsas av ingen?

Jag bloggar nog bara på...

* I Bibelns Gamla testamente finns boken Predikaren. En vers i den fick ge namn åt den kategori under vilken jag här på min blogg sorterar in skriverier om seriösa och tänkvärda böcker jag läst. I kapitel 12 vers 12 står: För övrigt, min son, ta varning: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.

** KGF betydde Kyrkliga Gymnasist-Förbundet. Vår lokalförening i Luleå hette Caritas.