stigstrombergsson

För några dagar sedan hade jag läst den. Julklappsboken. En av dem.

Eller var den två? Förra julen fick jag ju en bok. En av flera.

Det jag svamlar om är Bengt Liljegrens Winston Churchill del 1 1874-1939 som jag fick förra julen och Winston Churchill del 2 1939-1965 som jag fick nu i julas. Det är volym två som nu också är läst.En liten tanke utifrån de sammantagna 600 sidorna kan vara på sin plats.

Jag refererar inte innhållet. Du, noble Bloggläsius, känner (föhoppninsvis) tillmannen i fråga. Överreklamerad eller ej är han en person som satt avtryck i 1900-talets historia – som ledare, politiker, retoriket och skitstövel. Det sistnämnda brukar man inte säga men intrycket jag fått är att Churchill också var en sådan. Tankar jag fått är att också sådant måste sägas och att sådana också behövs. När det är kris. Och annars.

I Första världskrigets kris försökte Churchill leda men kunde inte. Som marinminister var han ett levande katastrofområde. Mellan krigen var han en gormande negativ dysterkvist som hela tiden varnade för farorna på kontinenten. De som inte såg eller ville se krisen såg honom som en surgubbe i kubik och tyckte han varjobbig och skapade tråkig stämning. Men närkrisen brakade lös i det Andra kriget behövdes han. Då blev den envise bitvargen den samlade kraft som behövdes i kanpen mot Hitler & company – som kunde undvikits om man tidigare tagit honom på allvar. När fredan kom röstades han bort.

En icke krismedveten ledning kör rätt in i krisen och sedan vidare i densamma.

Det är en sur fullt krismedveten ledningen som kan leda i kris. Och ur.

De två kursiva raderna skulle nästan kunna passera som en Churchill-replik. Men det är den inte. Den är en Stig-replik jag tycker inte bara passar in på Europa strax före mitten av förra seklet. Den passar in på Svenska kyrkan på lokal, regional och nationell nivå. Den kan tillämpas på det socialdemokratiska partiet (och andra partier). Den stämmer på miljön, klimatet, integrationen och mycket annat. Vill man bara ha goda nyheter och väjer för supuppornas dåliga besked hamnar man i smeten. I alla sammanhang behövs folk som säger att man är i skiten och skall ta sig därifrån.

Det är generella funderingar av det slaget som kommer av två volymer om Winston – samt en historierepetition. Klart läsvärt.

Dick Harrison är en författare som bär på vad jag gissar är en kronisk skrivklåda. I den bok jag av honom jag nu läst finns en lista över endra böcker från hans penna-skrivmaskin-tangentbord, en lista som har runt femtio titlar.

Från Wikipedia kopierar jag hans Bibliografi i urval vad gäller facklitteratur. De med röd text är de jag äger och har läst men också i något fall lånat och läst. Du kan, noble Bloggläsius, se listan under strecket nedan. Den är lång som halva förra vintern men har ändå inte med den sista jag nu ställt i hyllan – Folkvandringstid utgiven på Ordfronts förlag – ISBN 978-91-7775-003-1.

Just denna bok har en speciell bakgrund. I en Epilog på sidan 339, innan 60 sidor litteraturtips och register, skriver Harrison:

Några dagar före jul år 2014 fick jag en oväntad arbetslucka och beslöt mig för att skriva en debattartikel i Svenska Dagbladet om invandring, en fråga som jag dittills sällan hade berört, varken i min vetenskapliga eller opinionsbildande verksamhet. Huvudpunkterna imin artikel var att (a) all fredstida invandring är långsiktigt positiv förmottagarlandet, ett faktumsom kan historiskt beläggas, och (b) det behövs en ny typ av problemformulering som betraktar invandring som ett positivt fenomen, som en resurs, och inte som något i sig negativt. Jag hade varken för avsikt att provocera, irritera eller förolämpa någon genom artikeln. Jag ville bara framföra en åsikt.

Inte ens imin vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vilken veritabel ocean av näthat som jag i och med publiceringen vadade ut i. Under nyårsafton och nyårsdagen dränktes min mejlbox av sådant som ingen mår bra av att läsa. (…)

Boken Folkvandringstid är alltså i någon mån en framprovocerad vetenskaplig reaktion på foliehattar som skyller alla problem på vad man kallar ”okontrollerad massinvandring”. Den blir då i viss mån politiskt. Självklart. Fakta blir alltid politiska och fakta-meddelare blir märkligt nog ansedda som folk som drar åt vänster – i alla fall av dem som är rejält högerförvridna. Jag har noterat sådant när det gäller migration, brottslighet, Israel-Palestina, teologi & kyrka och nu i dessa yttersta tider miljön – när Greta Thunberg utnämnts av Time till Person of the Year.

I Folkvandringstid fann jag sådant jag läst i de rödmarkerade böckerna i listan nedan – men nu i rejält förkortad och mer översiktlig form – och att Harrison drar linjen ända in i nutiden. Vill man inte grotta in sig i tusentals sidor om till exempel folkvandringar och slaveri blir just Folkvandringstid en bra översikt. Läs den!

Jag avslutar med baksidestexten:

Vi är födda att vandra. Inget folk, ingen nation, inga politiker, har i längden kunnat bromsa den mänskliga migrationens övergripande drivkrafter.

Människan har alltid varit i rörelse; på flykt från förtryck eller sökande efter ett bättre liv.

I ett väldigt svep, tvärs över alla världsdelar, berättar Dick Harrison om migrationens historia, från förflyttningarna i mänsklighetens tidigaste tid fram till dagens farofyllda båtresor över Medelhavet. En tybgdpunkt ligger på den epok som kallats folkvandringstiden, den fascinerande och alltför okända period då romarriket föll sönder,medeltiden tog vid och nya länder uppstod. En spännande tid, fylld av faror, konflikter,krig men också – precis som idag – en tid när kulturer formas, idéer uppstår och tänkandet tar språng.

Migranter har genom historien ofta setts som problem men slutresultatet av migrationen har i de flesta fall handlat om berikande och förnyelse av länder och kulturer.

Att förstå migrationerna som något som är definierande för mänskligheten är avgörande när vi går in i vad som skulle kunna kallas för ny folkvandringstid.

Folkvandringstid är populär historia när den är som allra bäst: den berättar om vad som hänt, förklarar vad som händer och förbereder oss inför vad som skall hända.

1993 – The Early State and the Towns: Forms of Integration in Lombard Italy AD 568–774 (doktorsavhandling)

1995 – Europa i världen : medeltiden

1997 – Uppror och allianser: politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle

1998 – Skapelsens geografi

1998 – Age of Abbesses and Queens

1999 – Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr.

1999 – I skuggan av Cathay: västeuropéers möte med Asien 1400–1600

2000 – Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend

2000 – Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (belönad med Augustpriset)

2000 – På Klios fält: essäer om historisk forskning och historieskrivning

2002 – Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige (Årets bok om svensk historia)

2002 – Karl Knutsson: En biografi

2002 – Sveriges historia – medeltiden

2003 – Harrisons historia

2003 – Tankar om historia

2003 – Historiebok för kakälskare, tillsammans med Eva Helen Ulvros

2005 – Förrädaren, skökan och självmördaren

2005 – Gud vill det! – nordiska korsfarare under medeltiden

2006 – Slaveri: Forntiden till renässansen

2007 – Slaveri: 1500 till 1800

2008 – Slaveri: 1800 till nutid

2009 – Sveriges historia: 600-1350

2010 – Sveriges historia: 1350–1600 (tillsammans med Bo Eriksson)

2012 – Från en säker källa... (Sanningen om den svenska kungaskandalen åren 2010-2012)

2013 – 101 föremål ur Sveriges historia (tillsammans med Katarina Harrison Lindbergh)

2015 – Slaveriets historia (pocketutgåva av nr 19-21?)

2016 – Ett stort lidande har kommit över oss

2017 – Kalmars historia

2018 – Englands historia. Del 1, Från forntiden till 1600

2018 – Englands historia. Del 2, Från 1600 till idag

2018 – Dalslands historia 

2019 – Trettioåriga kriget

Till detta kommer tre titlar Skönlitteratur och ett drygt dussin Artiklar i historiska tidskrifter.

I slutet av juni skrev jag blogginlägget ha och inte läst – för att läsa det klicka här. Jag hade då lånat och läst första delen av Dick Harrisons Englands historia. Med tiden kom sonen med band två som sträcker sig från år 1600 fram till strax efter folkomröstningen om utträde ur EU.

Jag har samma intryck som efter första bandet. Lite mer fördjupning hade varit på sin plats, framför allt vad gäller 16- och 1700-talen med motsättningar, kolonierna och inbördeskriget/en. Tidsperiodens två sista sekel behandlas också ganska snabbt men det innebär inte så stor brist då jag känner till de bättre – framför allt 1900-talet – av annat jag läst förr.

Som översikt var det i alla fall två bra band som då och då och mycket stärkt av hela det senare Brexit-palavret bekräftar den åsikt den gode Obelix så kärnfullt för fram.

Och frågan kommer: Vad skall jag läsa nu?

Jag har läst en bok.

Det är i och för sig ingen nyhet då jag alltid har en eller två eller tre på gång. Den nu aktuella har lagat på halvlästhyllan ett tag men är nu plöjd med resultatet att bekymmersrynkan mellan ögonbrynen har blivit djupare.

Låt mig ge en bakgrund som för överkänsliga personer kan lukta lite Marx. Det struntar jag i då faktiskt Marx har sina poänger. Han beskriver samhällen som ett förhållande mellan de som äger (eller menar sig äga) produktiva tillgångar och de som utan att äga arbetar åt ägarna i produktionen.

Historien ger flera varianter på det förhållandet. När den produktiva tillgången var odlingsbar jord några samlade på sig utöver behovet att försörja sig själva behövdes andra – arrendatorer, livegna bönder, slavar, statare – för att mer eller mindre avlönade med handkraft ge ägaren avkastning.

Då produktionsmedlen för 150 år och sedan mer och mer blev fabriker och industrier behövdes där arbetare i mängder, de så kallade proletärerna som i alla länder skulle förena sig. I mellanrummet mellan ägarna och proletariatet fanns en tjänstemannakår med hyfsat god ekonomi.

Spänningen/intressekonflikten mellan ägare och arbetare/löntagare växte och fick för ca 100 år sedan ett par olika följder. I Ryssland blev det revolution och ägarklassen avskaffades och man sökte med diktatur skapa arbetarmakt – inte lyckat. I Tyskland och Finland slogs liknande revolutionsförsök ner av ägarna och tjänstemannakåren. I Sverige – liksom senare också i Finland – löstes spänningen på annat vis. Löntagarna/proletärerna organiserade sig och pressade fredligt, politiskt och fackligt fram rösträtt, kollektivavtal och Saltsjöbadsanda. Denna socialdemokratiska modell kom att finnas i många länder men blev – milt uttryckt – störd av de bägge världskrigen.

Nu försvinner proletariatet – som sammanhållen gemensam arbetarklass. Mekanisering gör att det inte behövs lika många händer i fabriker och produktion. Välfärdsmodeller med ursprung i 1940-50-60-70-talen är inte längre helt up-to-date och standarden har generellt blivit bättre. Till detta har globalisering, transnationella företag och annat ändrat uppställningen mellan de som äger och dem som arbetar åt dem som äger.

Guy Standing som är professor vid School of Oriental and African Studies vid Londons universitet har skrivit om den nya situationen i boken Prekariatet – den nya farliga klassen (270 sidor). Mitt ex har stämpeln Gallrad vilket innebär att jag för något år sedan köpte den för någon enstaka krona på biblioteket. Den hade nog aldrig lånats och lästs men nu är den i alla fall läst. Jag fann den mycket skrämmande. Arbetet med boken har tio år på nacken och då en del vatten runnit under broarna även det sista decenniet kan jag bara säga att dagsläget i världen och Sverige är värre än Standings olycksprofetior.

Baksidestexten lyder:

”Prekär" betyder "mycket bekymmersam". Och den nya samhällsklass som utvecklings-ekonomen Guy Standing kallar "prekariatet" har det just bekymmersamt. Det handlar om den växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt. På en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja har upphöjts till norm får prekariatets medlemmar betala ett högt pris i form av social marginalisering och fysisk och psykisk ohälsa. Arbetslivets fortlöpande fragmentarisering gör det dessutom svårt för prekariatet att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism.

Som ett resultat av detta kan prekariatet bli ett lätt byte för populism av olika slag; otrygga och frustrerade människor vill ibland ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. De många migranterna inom prekariatet löper en särskilt stor risk att hamna i ett permanent politiskt utanförskap, i en undanskymd verklighet vid sidan av det etablerade samhället. Men prekariatets farhågor och förhoppningar skulle också kunna utgöra en grogrund för en fördjupad politisk reflektion, menar Standing. Och till och med skapa grundvalen för en ny radikal politik, en "paradispolitik" med trygghet och solidaritet i fokus.

Boken är läsvärd. Om din ekonomi, noble Bloggläsius, är så prekär att du inte har råd att skaffa den – 208 kr på Libris, en krona dyrare på Bokus – får du låna den av mig.

Så fort man skriver (eller säger) har man någon framför sig. Man har alltid någon annan framför sig i rummet eller åtminstone i tanken. Detta gäller till och med när man pratar för sig själv. Då men enbart då kan njuta av att hela åhörarskaran är smart, förstår och delar ens uppfattning. Annars är ju mottagaren med sina förutsättningar och reaktioner mer eller mindre en okänd faktor.

Är anförandet muntligt med åhörarna i samma rum kan den som säger något få eller ana hur det uppfattas. Är det skrivet har skribenten inte en susning annat en mer eller mindre medveten eller luddig föreställning om den tänkte läsaren, på engelska the implied reader. Om detta ochfunderingar på också the implied author kan innebära för till exempel Bibeltolkning skulle jag kunna sprätta ur mig en massa skrivna ord men den implied reader jag tror mig ha är inte överdrivet nyfiken på sådant – jag avstår hur intressant sådant än är.

I brevlådan hamnade förra veckan i ett kuvert en intressant bok. Varför och hur det kommer sig att den kom vet jag inget om annat än att brevbäraren (som i dessa yttersta tyder inte cyklar utan kör bil) torde varit i farten. Om det är ett generellt utskick från stiftet till präster i allmänhet eller om lokala kyrkoherden beställt den till sina trupper och då också räknat in den uttjänte har jag (ännu) ingen aning om. Egentligen inte viktigt. Boken kom ju.*

Det är drygt 100 sidor ganska upphetsande läsning under rubriken Inomkyrklig sekularisering. Visst vet jag att det kan finnas olika meningar kring vad som kan anses vara upphetsande och jag tror att när det på ett tråkigt sätt redovisas dåliga nyheter framkallar det inte extas i breda led. Att jag dock kan tycka sådant är intressant anser en del vara ett självskadebeteende – men ändå sant.

Boken består av fyra artiklar och ett föredrag enligt följande här kursiverade text kopierad från stiftets hemsida:

1. Karin Johannesson [Teologie Doktor, docent i religionsfilosofi, biskop i Uppsala stift] inleder med en filosofisk inventering av tankefigurer och skilda begreppsdefinitioner om vad som avses med kyrkans sekularisering.
2. Sven-Erik Brodd [Teologie Doktor, professor emeritus i kyrkovetenskap] för en ecklesiologisk diskussion om ekonomi, ecklesiologi och kyrkans inre sekularisering utifrån temat pragmatismen som ett kännetecken för kyrkan.
3. Anneli Öljarstrand [Filosofie Doktor, universitetslektor i pedagogik med inriktning mot organisation och ledarskap] utför en organisationssociologisk studie av uttryck för inomkyrklig sekularisering i intervjuer av kyrkoherdar och förtroendevalda i ett antal svenskkyrkliga församlingar.
4. Stefan Gelfgren [Filosofie Doktor, docent i religionssociologi, universitetslektor] för en idéhistorisk diskussion om den norrländska väckelsen och dess relation till modernisering, sekularisering och i förlängningen inre sekularisering.
5. Antologin avslutas med ett teologiskt föredrag av Carl Axel Aurelius [Teologie Doktor, adjungerad professor i kyrkohistoria] som i anknytning till företeelsen inre sekularisering behandlar svårigheten att idag ge en sammanfattande framställning av den kristna tron.

Författarna är som synes akademiska tungviktare. Rubriceringarna är minst sagt också teoretiska och akademiska med metoden att ställa teser i relation till olika andra forskares teorier och sedan dra slutsatser som säger att teoribilden stämmer. Akademin jobbar så. I princip har jag inga invändningar mot den metoden annat än att den är i all sin utmärkta saklighet en liten smula jättetråkig – och får mig att fråga: Vem är the implied reader?

Eller på rakare svenska: Vem tänker man sig skall läsa boken? Och tillgodogöra sig innehållet? Präster? Förtroendevalda i kyrkan? Det akademiska forskarsamhället exklusivt?

Den sistnämnda kategorin fixar det naturligtvis. Många men långt ifrån alla präster också men många nog finner den jobbig både till form och innehåll och frestas släppa den efter två kapitel. Bara enstaka förtroendevalda har både intresse och akademisk träning att riktigt ta in den bistra verklighet som målas upp på det torra sakliga sättet.

Jag tänker man kan behandla problemet Inomkyrklig sekularisering för en bredare läselrets. Den är en viktig bok som förtjänar en högre verkningsgrad än den tillåter.

Men var modig! Beställ den här!

*  När jag längre fram i mitt skrivande av detta inlägg googlade för att få fram en bild på boken hamnade jag på Luleå stifts hemsida. Bilden fick jag ta själv men på hemsidan kan boken beställas gratis. Flimrande minnesbilder av att jag kanske gjort så började framträda.

Att vara med i en bokklubb är ett risktagande. Vara med i flera är ett uppenbart självskadebeteende. Jag är med i en – Clio – som har nischat in sig på historia och kommer med ett köperbjudande några gånger per år. Då gäller avbeställa om man inte vill köpa just den då aktuella boken och vara försiktig med att hela tiden beställa andra böcker.

Jag glömde för några omgångar sedan att avbeställa en då aktuell bok som alltså kom. Skicka tillbaka är fånigt och besvärligt så jag började efter en tid att läsa. Och lät den vila. Läste lite mer. Boken kvar i högen under andra böcker. Läste lite till. Så gick det på men då jag skarpt ogillar halvlästa böcker – helt olästa är bättre – pressade jag mig till att trycka i mig boken och igår var jag genom.

Första tredjedelen av Leonardo da Vinci skriven av Walter Isaacson var speciell och utomordentligt tråkig. Ofantligt nördig. Handlade om hans – Leornardos – barndom och hur han utvecklade just sin teknik i att måla.

Andra tredjedelen gick på i samma stil och min stilla undran blev: Tar detta aldrig slut?

Sista tredjedelen av de nästan 470 sidorna var också jag så innördad på detaljer om skuggningar, virvlar, lockar och draperingar samt filosofiska kopplingar mellan den obser-verade verkligheten och bilder av densamma att jag fann det hela väldigt intressant.

Han var ett universalgeni, den där da Vinci. Det tillhör det allmänbildningen att veta. Ett geni är inte främst den som är skicklig i något utan den som förmår tänka, associera och länka samman saker och ting. Detaljer kan alla se men samband ser bara genierna – även om det kanske inte är rätta sambanden de ser. Därför blir ett geni intressant och stimulerande att läsa om och frammanar i gyllene ögonblick en och annan grad av genialitet hos den som ids fördjupa sig.

Baksidestexten lyder:

Leonardo da Vinci har gjort två av världshistoriens mest berömda målningar, Nattvarden och Mona Lisa, men i sina egna ögon var han lika mycket vetenskapsman som konstnär. Han var ständigt nyfiken, och med en passion som gränsade till besatthet utförde han nyskapande studier av människans anatomi, fossiler, fåglar, flygmaskiner och växter. Hur bar han sig åt?

Walter Isaacson har skrivit en biografi om historiens mest kreativa geni. En man som av sin samtid betraktades som udda – han var gay, vänsterhänt, vegetarian – och som inte lät sig styras av normer eller förväntningar.

I slutet, under rubriken Att lära av Leornardo, ger Isaacson tjugo råd och uppmaningar med utläggningar och preciseringar. Jag ger punkterna här:

1. Var vetgirig, skoningslöst vetgirig.
2. Sök kunskap förkunskapens skull.
3. Behåll barnets förmåga att förundras.
4. Observera.
5. Börja med detaljerna.
6. Se det som inte syns.
7. Gräv djupt.
8. Låt tankarna ströva.
9. Respektera fakta.
10. Ta tid på dig.
11. Låt det fulländade vara din fiende.
12. Tänk visuellt.
13. Undvik stuprörstänkande.
14. Sträck dig längre.
15. Låt fantasin flöda.
16. Skapa åt dig själv, inte bara åt dina uppdragsgivare.
17. Samarbeta.
18. Gör upp listor.
19. Gör anteckningar på papper.
20. Var öppen för det mystiska.

Jag ger en uppmaning: Plåga dig igenom boken!

Den är intressant, faktiskt. Inte en total felsatsning.

Att ha och att läsa böcker är inte riktigt samma sak. Jag äger flera jag inte läst och undrar varför det är så. Varför i hela fridens dagar skaffar jag – och andra – böcker och inte läser dem?

I en del fall beror det på bokens art. Floror och fågelböcker och andra exempel på lexikon och liknande är ju inte gjorda för att helhetsläsas i ett svep. De skall konsulteras om och när man vill veta något speciellt.

I andra fall beror det på att jag vid köptillfället tänkte Den blir bra att ha och jag skall läsa den längre fram. En del teologisk facklitteratur, främst i mitt fall vetenskapliga bibelkommentarer, ockuperar det hyllutrymmet.

Att jag känner författaren spelar roll i några fall. Varför skulle jag annars äga ett par doktorsavhandlingar i medicin, en i mekanik och en del annat?

Det finns säkert fler anledningar till att jag äger böcker jag inte läst (och kanske inte heller kommer att läsa) men innerst inne ogillar jag glappet att äga en bok och inte ha läst den. Man skall väl läsa det man äger – typ.*

Ibland läser jag böcker jag inte äger. Lånade böcker. Det har jag gjort nu.

Englands historia – del 1 från forntiden till 1600 är en lånad bok. Yngste sonen fick den i julklapp av mig och hans mamma. En av mågarna fick i samma veva den också – av oss. De inköpen innebar att jag strök den från min egen önske- och inköpslista för att i stället vid paketöppnandet med bestämt röst yttra Den vill jag läsa efter dig! Det har jag gjort nu med volym 1. Volym 2 är ännu inte tillgänglig att låna ety kläppen har ännu inte läst den själv – han läser annat också (som jag skall låna).

Englands historia – del 1 från forntiden till 1600 har Dick Harrison som författare. Jag jag gillar hans sätt att berätta och äger eller har läst följande och kanske någon ytterligare detta från hans penna eller ordbehandlingsprogram. Utgivningsåret är angett först. Flera – om inte alla – har fått sig ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.

• 1999 Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr.
• 1999 I skuggan av Cathay: västeuropéers möte med Asien 1400–1600
• 2000 Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (Augustpriset)
• 2002 Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige (utsågs till Årets bok om svensk historia)
• 2002 Sveriges historia – medeltiden
• 2005 Gud vill det! - nordiska korsfarare under medeltiden
• 2006 Slaveri: Forntiden till renässansen
• 2007 Slaveri: 1500 till 1800
• 2008 Slaveri: 1800 till nutid
• 2009 Sveriges historia: 600-1350
• 2010 Sveriges historia: 1350–1600 (tillsammans med Bo Eriksson)
• 2016 Ett stort lidande har kommit över oss
• 2018 Englands historia. Del 1, Från forntiden till 1600

Den sista är alltså lånad av sonen. Jag instämmer i hans diagnos: Det går för fort fram!

I de flesta av Harrisons andra böcker är resonemangen längre och källmaterialet mer noga angivet och refererat. Visst är det så att det saknas källor – annat än arkeologiska – kring engelsk forntid liksom rejält långt in i medeltiden men i alla fall känns det som om verket denna gång går lite för snabbt och översiktligt för att jag skall bli 100% nöjd. 300 sidor handlar det om och med tanke på den 15 sidor långa litteraturförteckningen kunde nog bokens berättelse fått 200 sidor till.

Men man kan läsa den i alla fall. Dummare blir man ju inte.

*  Här skall nämnas att även Primärhustrun är köpare och läsare men av i mångt och mycket helt annan litteratur än den jag tuggar i mig. Antalet av mig liksom av henne (ännu) icke lästa böcker är därför mycket stort i det gemensamma hemmets bokhyllor och lådor.

Först ett meddelande:

Kapningsdramat är över!

Jag har tagit tillbaka min blogg.

Det är jag, inte ett barnbarn, som nu styr vad som skrivs.

Skrev man bättre böcker förr?

Frågan har inställt sig när jag pö om pö sakta och sporadiskt tagit mig genom något som kan rubriceras som olovandes lånat, tjuvgods eller krigsbyte. Detta något är en bok på drygt 400 sidor jag fann i Hemavankyrkan när jag i våras var fjällpräst där. I blogginlägg den 6-12 april berättade om veckan där. På något sätt hamnade den gedigna boken Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum i bilen när vi for hem. Den gavs ut på Proprius förlag 1991.

Ägnar man sig nu åt lite matematik och subtraherar 450 från 1991 landar man på 1541. Det var året då man för första gången på ett titelblad kunde läsa Biblia – Thet är All then Helgha Scrifft på Sswensko. Tryckt i Opsala 1541 men med ännu äldre typsnitt än vad mitt ordbehandlingsprogram innehåller.

Det var alltså för ungefär 30 år sedan man skrev innehållet i Proprius-bokens gedigna kapitel. De 24 författarna var i den tiden ”tunga” typer – nästan idel professorer och i alla avseenden rejält initierat fack-folk. De medverkade med uppsatser som i boken satts in under några övergripande teman.

1. Bibelöversättning i Sverige med Bibelöversättningsarbete i det medeltida Sverige, Bibelns historia efter reformationen, Mot 2000-talets bibel. [Carl-Gustaf Andrén, Bo Johnson, Christer Åberg]
2. ”I begynnelsen fanns Ordet” med Jesus talade – evangelisterna skrev, Den äldsta kristna perikopordningen, Grundtexterna som underlag för de svenska översättningarna. [Birger Gerhardsson, Per Beskow, Harald Riesenfeld]
3. Bibeln i historien med Vasakungarna och bibeln, Bibel och politik, Bibeln i juridiken, Bibeln inom väckelserörelserna. [Kurt Johannesson, Karl-Gustaf Hildebrand, Göran Inger, Harry Lindström]
4. Bibeln i språket och litteraturen med Kring det svenska bibelspråkets historia och sedan kopplade till en underavdelningen om Svenska akademien Bibeln och Akademien, Anförande vid högtidssammankomsten 1972, Att läsa bibeln i kyrkan, Bibeln i psalmboken, Bibeln i nutida litteratur. [Lars Wollin, Sture Allén,Karl Ragnar Girow, Gunnel Vallquist, Olle Nivenius, Jean Paillard]
5. Bibeln i kyrkokonst och folkkonst med Bibeln i svensk kyrkokonst, Bibeln på bondens vägg. [Anna Nilsén, Nils-Arvid Bringéus]
6. Bibeln utanför Sverige med Den svenska bibeln i Finland, Den svenska Bibeln i USA, Översättning i missionen. [Lars Huldén, Robert Murray, Walter Persson]
7. Bibeln i nuet med Bibelbruket i vårt land, Reflexioner kring bibeln i data-och kommunikationssamhället. [Göran Gustafsson, Jan-Arvid Hellström]

Alltsammans är intressant för den som är är nyfiken på historia, bibel och kristen tro – eller bara något ur den trefalden. Faktaspäckat och innehållsrikt. Letar man matnyttigheter för dagen eller uppslag till kommande söndagspredikan eller nåt liknande kammar man dock noll men man blir grundkunnigare om saker och ting.

Det är alltså snart 30 år sedan boken kom – inte bibeln alltså utan Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum. Det var 10 år efter att Nya Testamentet kom ut i nyöversättning – Gamla testamentet kom inte förrän 1999. Tillsammans blev NT81 och GT99 till Bibel 2000 som används idag.

Skall jag peka på något förutom det historiska får det bli det näst sista kapitlet – Bibelbruket i vårt land. Det bygger på undersökningar som gjordes under 1980-talet och är väldigt tanke-väckande. Redan då, liksom tidigare, var egen bibelläsning en mycket marginell företeelse hos svenskar i gemen. Det sågs som en utmaning för 30 år sedan och den utmaningen har i sanning inte blivit mindre nu en generation senare.

Vad gäller det allra sista bidraget har verkligheten definitivt överträffat dikten.

Man skrev bra böcker förr!

I alla fall blir det mitt svar på min egen inledande fråga. Den svenska bibeln – ett 450-årsjubileum är en sådan bra bok. När jag googlade såg jag på www.bokus.se att den fortfarande finns i några överblivna exemplar och kan köpas för en billig penning.

Rekommenderas som en väl använd knapp 100-lapp!

PS: Jag norpade boken. Att återställa eller icke återställa – det är (den existentiella) frågan.

I mitten av juli förra året skrev såhär i en fotnot här på min blogg:

• Att jag inte klagar över värmen vilar på ett beslut jag tog för en massa år sedan under en militär repmötesövning uppe i Tjottaheitti. Då var kylan så ihållande och kraftig så att den förutom att skapa myteri på repgubbeförbandet fick mig all lova att aldrig så länge jag befinner mig i fosterlandet klaga över värmen. Det löftet har jag hållit och håller än. Jag klagar inte men är kanske lite tyst i saken.

Det var varmare juli 2018 men värmen var inte lika plötslig som nu. Visst var början av maj så varm att jag hade shorts en och annan dag och på Samos den 12-19 samma månad var knän framme ett standardutförande men hemma igen har det varit långben hela tiden – fram till igår. Och idag. Nu är det sådär 27-28 grader vilket dock är nästan 10 grader svalare än i mitten av juli förra året.

Läsa – i skuggan – är är inte dumt varma dagar.

Läsa ut en bok är desslikes bebloggansvärt.

Och det har jag nu gjort. Pyrrhos – segraren som förlorade skriven av antikvetaren Allan Klynne. Den är på ca 400 sidor, har ISBN 978-91-1304961-8 och visar verkligen hur man kunde koka soppa på en spik.

En sådan seger till och jag är förlorad!

Det lär fältherren Pyrrhos (319-272 före Kristus) ha undsluppit sig efter ett slag i södra Italien där motståndarna var ett par romerska legioner. Han lär ha undsluppit sig de numera bevingade orden men inte enligt författare och historieskribenter från antiken. Repliken är faktiskt ett hitte-på av tyska forskare på 1800-talet – så vet du det, noble Bloggläsius.

Källmaterialet kring Pyrrhos är en och annan inskription samt författare som plitade ner sina ting några eller ännu fler hundra år efteråt och med avsikter stämda för sin egen tid. Så är det generellt med så kallade antika och romerska historieskrivare – vars skrifter bara finns i få fragmentariska och sena kopior. Annat är det med Nya testamentet skrifter som författade nära i tiden och finns i ett otal tidiga handskrifter.

Kan man med löst källmaterial sluta sig till vad som hände? Ja, menar Allan Klynne – med reservation för att bilden blir oklar och inte fullständig.

Kan man med bra källmaterial sluta sig till vad som hände? Ja, säger bloggaren understödd av de absolut flesta Bibel- och historieforskare – med tillägget att allt för den skull inte är glasklart.

Antikens historia är i sig intressant och därför rekommenderar jag Pyrrhos – segraren som förlorade. Min rekommendation blir dubbel då just historieskrivning, källors trovärdighet och författares motiv är andra-plans-tankar värda att tänka.

Baksidestexten lyder:

Vid två års ålder gömdes han undan bland ”barbarer” för att inte bli mördad i ett blodigt tronföljdskrig. Som tolvåring utropades han till kung över Epiros i nordvästra Grekland. Världserövraren Alexander den stores syssling uppfattades av många som ett framtidshopp, men betraktades av andra som ett hot mot den ömtåliga maktbalansen runt Medelhavet...

Pyrrhos (319-272 f.Kr.) verkade i en orolig tid då gamla imperier föll och nya kom till. Trots att samtiden hyllade honom som en av tidens främsta fältherrar har eftervärlden placerat honom bland historiens förlorare. Men var Pyrrhos kamp mot Makedonien, Rom och Karthago verkligen erövringskrig eller snarare fredsbevarande insatser som gick fel? Känd för sina pyrrhussegrar – kostsamma framgångar utan egentligt resultat – har den karismatiske ledaren, djurvännen och omtänksamme familjefadern blivit till en parentes i både Greklands och Roms historia. Vad var det egentligen som hände?

I sin skildring av Pyrrhos dramatiska liv visar antikvetaren Allan Klynne hur segrarna har skrivit om och förvrängt den verkliga historien. Legender, skrönor och litterära konventioner gjorde att greker och romare i efterhand skapade en tillrättalagd historiesyn. Etnicitet, kulturella motsättningar och politiska ideologier spelade alla in när ”outsidern” Pyrrhos förvandlades till en äventyrare och förlorare.

Uppgivenhet är inte ett framträdande drag hos mig. Alltså den rena kapitulationskänslan som kvider: Detta går inte alls! I stället är jag envis och tjurskallig i en omfattning som långt ifrån alla omkring mig uppskattar men som hos mig fungerar positivt – oftast.

När det kommer till läsning av böcker blir detta tydligt. Går du, noble Bloggläsius, igenom mina blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12 kan notera att jag läser om lite av varje. Långt ifrån allt känns jätteintressant men åren har lärt mig att om man biter i och kör på blir det mesta åtminstone halvt begripligt och därför intressant. Men det måste vara halvt begripligt hur intressant det än kan tänkas vara och den bok jag nu i halvläst skick placerar i hyllan är för mig långt ifrån halvfattningsbar. Ämnet är krångligt och speciellt väldigt långt borta från vad jag för det mesta sysslar med. Språket är dessutom fack-utrikiska och det gör det ju inte lättare.

Men jag försökte! Och är imponerad!

Här har jag i ett tidigare inlägg berättat vad det gäller och nu skriver jag i klartext att boken Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis fattar jag faktiskt inte ett dugg av. I alla fall nästan inte ett dugg. Bara lite. Att det handlar om maskiner begriper jag. Det gäller växellådor (tror jag) och hur man med resonansvågor (tror jag) skall kunna mäta och notera slitage på vitala komponenter (gissar jag) så att de kan bytas innan de totalpajar. Men mer förstår jag inte. Engelskan är krånglig och fylld av tekniska facktermer. Matematiken ska vi bara inte prata om! Jag var naturvetare på gymnasiet för ett halvsekel sedan så jag känner igen krumelurerna men det stannar där.

Obegript och halvläst ställs den i hyllan. Författaren är den yngste av våra fyra barn och det är hans licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet som kvalar in på hyllplats. Som pdf-fil kan den laddas ner här.

  ...visste jag inte vad det var förrän nu. Den okunskapen skapade inga som helst problem men att veta det gör ingen skada heller. Vad det verkar verkar det vara en norsk motsvarighet till det svenska Augustpriset som årligen delas ut för böcker i olika kategorier.

Boken Kartornas Historia av Thomas Reinertsen Berg är just läst. Den var inte en av de julklappsböcker jag fick annat än som ett ojulklappsinslagen present från mig till mig själv. Intressant. Lite norsk kanske eftersom författaren är norrman men utveckling och processer i nabo-landet kan ju inte skilja sig så alldeles våldsamt från hur det var i gamla Svedala.

Kartor bär budskap skulle kunna vara en kärnfull summering. Budskap om det samhälle och de ideer som ritade kartan. Inte alltid har det handlat om ”exakt återgivning” i skala 1:1 utan snarare om ideologisk eller annan intressemotiverade försök till avbildning av land och vatten.Faktiskt väldigt intressant! Och jag slås av det faktum att vad som skulle kunna kallas ”moderna kartor” med därtill hörande geografiska tankegångar är relativt sena tankemodeller. Kontinentaldriften till exempel är bara femti år fast den pågått länge.

Bokens baksidestext lyder:

Vad är en karta? Hur har människor föreställt sig världen genom historien och vad säger kartorna om oss själva?

Thomas Reinertsen Berg tar oss med på en resa från stenåldersmänniskornas mystiska symboler fram till GPS och Google Earth i en underhållande och rikt illustrerad berättelse om vetenskap och världsbilder, konst och teknologi, makt och ambitioner, praktiska behov och drömmar om det främmande.

Vi får möta visionära geografer, heroiska upptäcktsresanden och karthistoriens okända hjältar. Utvecklingen i Norden – under lång tid en vit fläck på kartorna – löper som en röd tråd genom boken.

Kartornas historia vann den norska bokbranschens finaste utmärkelse – Bragepriset – och har översatts till ett tiotal språk.

ISBN 978-91-7779-705-0.

Jag är inte dum!

I alla fall är det min självuppfattning att jag inte är dum. Mestadels. Både i betydelsen dum som elak och som korkad. Visst kan jag vara både ock men inte som dominanta drag – hoppas jag.

Jag har läst en bok och känner mig dum – i betydelsen korkad. Jag fattar inte mycket av Universum i din hand – en resa genom rymden, tiden och oändligheten av Christophe Galfard. Han är doktor i teoretisk fysik och har arbetat med Stephen Hawking. Nu verkar han mest syssla med att på populärvetenskapligt sätt bibringa den o- och fåkunniga allmänheten kunskaper och insikter om universum på både mikro- och makronivå, dess historia, kondition och framtidsutsikter.

För sisådär 50 år sedan gick jag naturvetenskapligt gymnasium i Luleå. Massor som man idag observerat, vet och räknat fram var då totalt okänt och otänkt. Kvantfysik har jag till exempel inget minne av att det nämndes. Partiklar – tänkta sådana – som gravitoner, gluoner och annat var inte samtalsämnen alls. Så kallad mörk materia och mörk energi som är den förkrossande mängden massa och energi för att hålla samman universum visste vi inget om. Ordet mörk i sammanhanget är vedertaget men kanske skulle dold eller gömd vara bättre. Det är hur som helst inte materia och energi av vanligt slag dold i mörker utan en annan slags materia och energi – om jag fattat någotsånär rätt. Kvantfält, gravitationsfält, strängteori – vad var det för 50 år sedan på gymnasienivå?

Det är så att den naturvetenskap som genererar Nobelpris i fysik har gjort enorma framsteg sett 100 år tillbaka. Einsteins relativitetsteori till exempel har bara ett sekel på nacken. Innan dess var Newtons sätt att räkna nästan allenarådande.

Universum i din hand är en fascinerande obegriplig introduktion som i liknelsernas former och bilder befriande fritt från matematiska ekvationer tar läsaren med på vad formelräknarna klurar ut i sina teoretiska kammare och som ibland verifieras av forskningsresultat till exempel av moderna teleskop och/eller partikelacceleratorn CERN.

Man blir inte dummare av att läsa bokens 440 sidor!

Men man känner sig ibland dum men det är inte samma sak.

Riktigt dumt är dock att det fortfarande finns många – här menar jag inte vetenskaparna själva utan mer småintellektuella i allmänhet – som fortfarande tror som man tänkte för 100 år sedan – att vetenskapen ger fler svar på frågor än vad den ställer. Till det inbillar sig flera att det skulle finnas en motsättning mellan till exempel kristen tro och naturvetenskaplig forskning. Så är det ju inte men kanske handlar det om olika saker. Eller olika sätt att uppfatta samma sak. Kanske.

I pocket kostar boken 55-89 slantar. Också priset är relativt. Läs den!

Jag har läst en bok – bland annat.

Jag läser fler böcker – bland annat.

Jag har gjort ingenting – bland annat.

Jag har haft besök – bland annat.

Jag har funderat över valet – bland annat.

Jag har bärgat lingon – bland annat.

Jag konsumerar Star Trek på Netflix – bland annat.

Så tuffar tillvaron på som pensionär. Det är inte många måsten och ganska mycket lite av varje – men inte mycket blogga uppenbarligen. Det är annorlunda än när jag hade en anställning även om jag har uppdrag på ½tid nu under hösten.

Det blev 30 liter lingon i söndags. Yngste sonen kom hem och han, jag och Primärhustrun drog till skogs. Vad gäller lingon finns olika slags år – normalår, lingonår och usla år. Hösten 2018 är ett uselt år. I tre timmar var vi ute, plockade i 2½ och drack kaffe i 30 minuter. Vädret var skönt, skogen vacker och luften frisk – men uselt med lingon.

Dock: Med lingon är det som med blåbär! Man kan alltid vinna en arbetsseger. Det har vi gjort denna säsong. Någonstans mellan 50 och 60 liter nya lingon finns i frysen – 10-15 fanns kvar sedan förra året som var ett normalår. Allemansrätten som Gud instiftade redan i Första Mosebok innebar dessutom drygt 20 liter blåbär och runt 10 liter skogshallon – som det blev bra om i år sedan det väl började regna en del.

I stället för att blogga rensade jag lingonen i början av veckan. Och läste ut en bok.

Boken var Konsten att sälja krig – propaganda från Cato till Nato. Den är skriven av Pierre Gilly och lånad av den ena mågen, han som har samma förnamn.

Den – boken, inte mågen – var oerhört intressant. Och avslöjande. Hur makthavare bluffar, fifflar, förleder och ljuger för att få folk att tro att andra människor är fiender, faror och hot som det är en vits att söka eliminera innan de blir farliga. Iraks massförstörelsevapen som man besatte landet för att komma åt var ett exempel. Den minnesgode bloggläsaren minns väl hur man trots att inspektörer sa att inga fanns ändå hade bevis – USA:s försvarsminister sa det i FN – för att de existerade och som man ändå inte fann när man invaderat landet.

Propagandan mot Iran låter idag likadan.

Många fler exempel redovisas – inte minst ryssens påstådda förehavanden som gör att man nu verkar för att vi ska gå med i NATO. Samma bluff men i ny skepnad.

Den är läsvärd! Baksidestexten lyder:

Vad säger makthavare för att övertyga dig om att krig är nödvändigt? Hur har propagandan utvecklats och förändrats genom historien? Och hur ser dagens och morgondagens propaganda ut?

Konsten att sälja krig ger en kritisk introduktion till krigspropagandans metoder. Genom nedslag i 2 500 år av krigshistoria erbjuds läsaren redskap för att lättare genomskåda retoriken kring såväl historiska och pågående som framtida krig.

Bokens avslutande analyser av krigen i Syrien, Libyen och Ukraina visar hur krigspropagandan har anpassats till dagens informationssamhälle.

Pierre Gilly, född 1971, är svensk-fransk frilansskribent och har tidigare skrivit böckerna Bombdiplomati (2008) och Informationskriget mot Iran (2013).

Längre fram i höst är det 100 år sedan första delen av Världskriget avslutades med eld upphör. Sedan tog det ungefär 20 år innan krigets andra omgång startade. Aldrig var kolonialismen så stark som mellan dessa två urladdningar, åtminstone mätt i kvadratkilometer planetyta kontrollerad av främst europeiska länder.

Men det hade startat tidigare. På 1500-talet kom Spanien och Portugal att skaffa sig transoceana kolonier. På 16- och 1700-talen anslöt sig framför allt England, Frankrike och Holland till imperiebyggeriet och på 1800-talet sökte Tyskland och Italien sig fram för att få del av resterna av områden på andra sidan haven. Den samtida ryska kolonialismen liksom USA:s var då främst fastlandsexpansioner i det egna närområdet.

Den gemensamma koloniala andan i allt detta var att några ansåg dig förmer än andra och tog dig rätten att ta vad de kunde ta, flytts undan folk för att kunna ta in nya samt ta ut de resurser man ansåg sig behöva. Konkurrensen i denna huggsexa ledde fram till det vi kallar Första (delen av) världskriget som möblerade om bland kolonialmakterna. I världskrigets andra del sökte förlorarna revansch men lyckades inte annat än i att alla kolonialstormakter utom USA och Sovjet tappade farten. 2000-talet har medfört att bara USA finns kvar som en kolonial världsmakt av rang.

Att kolonierna försvann betydde inte att den koloniala attityden försvann, alltså tanken på det vita väst har rätt till överhöghet och att till sitt förfogande behärska både land och folk och ha tolkningsföreträde gentemot andra.

Att Sverige inte hade den typen av kolonialvälde betyder inte attityden inte fanns och inte finns också här. Boken Tusen år i Lappmarken – juridik, skatter, handel och storpolitik skriven av Tomas Cramér och Lilian Ryd visar detta tydligt. Rubriken på detta blogginlägg är samma som till kapitel 23 i boken som berättar om främst 1900-talets svenskstatliga koloniala expansion på samernas bekostnad. I sin helhet är boken, som vi köpte i Tärna på vår hemresa från Norge, en ca 250 sidors samisk-svensk historia och i sanning en deprimerande historia. Inte hela tiden – naturligtvis! Främst   de sista 100-150 åren är deprimerande koloniala. Innan var samexistens ett nyckelord betydligt mer än kolonialismens dominans, fördrivning och exploatering. Det var när det i darwinistisk anda blev vetenskaplig sanning att se andra folk som underlägsna oss germaner som det blev fritt fram att utan kompensation ensidigt konfiskera sådant de svagare ägde – kolonialism.*

Boken ger en bra och lättläst resumé över främst de 1000 år som har skriftliga källor men också tiden innan, ända tillbaka till isens avsmältning för upp till 10-12000 år sedan.

ISBN 978-91-86621-30-8 rekommenderas!

*  Att hitta moderna motsvarigheter är lätt även om attityden till kolonialism nu är annorlunda. Iraks försök att besätta Kuwait hade koloniala ambitioner men världssamfundet slog tillbaka detta i vad som kallas Gulfkriget. I ett andra krig mot Irak visade dock USA upp tydliga nykoloniala ambitioner vad gäller landets resurser, dock inte i att för gott behålla området. Rysslands annektering av Krim och aktivitet i östra Ukraina har koloniala drag som föranleder sanktioner från resten av världen. Israels expansion och nybyggnationer på Västbanken är också koloniala till sin karaktär – men leder märkligt nog inte till allvarliga motåtgärder av vare sig politisk, ekonomisk eller militär art.

Om du nu, noble Bloggläsius, är en smula uppmärksam ser du att rubriken till detta inlägg inte alls är samma som till det förra där jag på spanskt manér skrev det som som här är ett utrop som en fråga. Spanjorerna gör ju så att de inte bara med ett ? i slutet av en mening visar att det är en fråga. De antyder redan i början att det kommer en fråga och gör det med ett uppochnedvänt frågetecken – ¿. Riktigt fiffig tycker jag.

Med surkart i värme! menar jag nu inte mig själv eller någon i min nära omgivning, inte ens i min samtid. Jag syftar i stället på en man som levde mellan åren 298 och 373 i Egypten – där det ju är varmt. Ett surkart verkar han också ha varit då han som en jojo avsattes och återkom från och till kyrkoledarskap i Alexandria och östra Medelhavsområdet. Orsaken till pendlandet var hans envisa agerande under vad som i historien kallas den arianska eller trinitariska striden mellan den rättrogna ortodoxa katolska uppfattningen och en felaktig och kättersk uppfattning. Fajten handlade om sambandet mellan Fadern och Sonen (och Anden).

Surkartet hette Athanasios. I boken Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna kan man ta del av hans undervisning, tankar och resonemang. Hans sätt att argumentera och i resonemangen citera Bibeln känns ganska främmande för vår tid och bygger på att de som hör hans tal och tar del av hans budskap har Skrifterna rejält memorerade bakom pannbenet. Det var dåförtiden inte en speciellt elitistisk förväntan. Bara någon enstaka person kunde då skämma bort sig själv genom att lagra kunskap och information i dyr (hand)skriven form. Majoriteten av vanligt folk kunde inte ens läsa utan lagrade vetandet i den egna skallen – och kom ihåg det man visste. Vi moderna människor lagrar inte så utan i samlade texter som vi dåligt minns vad de innehåller.

Det striden gällde var om Det Gudomliga Ordet – Logos – är fött av Gud eller skapat av Gud. Med ordet fött skall man inte tänka senare tillkommit utan i stället ett med den som födde, alltså Fadern.

Om Ordet är fött av Gud är det Gud och blir människa när Ordet blir kött – Jesus. Det är så, menar Athanasios. Därför kan Jesus helt och fullt representera Gud för oss och oss inför Gud. Det är också OK att be till Jesus då han är Sonen, född av Fadern, Gud.

Vore Ordet skapat, om än först av allt och innan allt annat, skulle bön till Jesus vara bön till något skapat och vara som vilken förvirrad hedendom som helst. Han skulle inte heller helt och fullt kunna representera Gud och människa i förhållande till varandra och därmed inte lösa konflikten mellan Gud och människa.

Sånt här jobbar Athanasios med och man kan undra vad det man stred om på 300-talet har för bäring in i vår tid. Förutom att saken i sig är intressant för att förstå teologihistoria menar jag att man behöver läsa på när det gäller saken. Det är verkligen trons kärnpunkter det handlar om.

Arianismen höll på att vinna men försvann med tiden. Den återuppstod dock under 1800-talet i USA under namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania, på svenska Sällskapet Vakttornet alias Jehovas Vittnen. De har ariansk lära om Kristus och Treenigheten.

På samma sätt är det med Islam. Ganska länge på 600-talet uppfattade många kristna Muhammeds lära som extrem till banalitet förenklad arianism, inte som en annan religion. Så nära är släktskapet.

När man vill berätta för muslimer om kristen tro kan det vara bra att ha läst in sig på Athanasios. Naturligtvis inte för att ha honom som någon sorts tillhygge – det lär ändå inte funka – men ha som en resurs att för egen del vila och hämta vishet hos.

Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna är inte ens på hundra sidor. Jag läste den för en tid sedan och har nu läst om den och rekommenderar den varmt. Baksidestexten hittar du här.

Så var den läst, boken jag fick i min hand i början av veckan. Tack vare ett par dagar med halvdåligt väder och ingen fotboll på TV har jag tagit mig igenom de knappt 400 sidorna i Dag Sandahls bok En annan Kyrka – Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan. Boken är totalt på över 500 sidor men de mer än 1000 noterna samt käll- och litteraturförteckningarna (fler än 600 poster) i slutet har jag inte läst annat än sporadiskt. Den är i sin brödtext i sig en tegelsten som jag rekommenderar att man läser. Man måste inte hålla med om allt, inte ens begripa allt. Men man blir inte dummare.

Denna min bloggpost om Dag Sandahls bok är försedd med siffran 1. Jag tror nämligen att de tankar som satts i spinn hos mig skulle om jag beskrev dem alla göra detta blogginlägg olidligt långt – med betoning på olidligt. Det kan därför bli en 2-a, kanske rentav en 3-a. Framtiden får visa detta.

Först några spridda tanke- och associationsskurar.

Dag är fel. I kyrkan som helhet är Dag Sandahl fel. Jag säger inte att han har fel, bara att han är. Han är så fel att det finns beskäftigt folk som till ett Domkapitel anmält någon annan bland annat för tilltaget att den anmälde på sin blogg nämnt att den läser Dag Sandahls blogg. Domkapitlet fällde naturligtvis inte. Jag har inte heller blivit anmäld för att jag med blandad uppfattning dagligen läser Dags dagligheter men definitivt har jag mött påståenden av typen Honom – och en del andra – läser jag bara inte! och då så konsekvent att man inte ens skulle vilja ta del av hans funderingar kring att ha hund eller påta i trädgården. Det finns tyvärr många i Svenska kyrkan som mentalt bränner böcker bara för att författarna är fel. Den bokbålsmentaliteten finns på olika håll och drabbar olika författare och debattörer av vitt skilda åsiktsriktningar – däribland också Dag Sandahl.

Förlagsnamnet är roligt – GAudete. När jag läser det hamnar min hjärna lätt i ordet göudat. När jag läst boken kom också ordet med i tanken Nå varrt he göudat! Ordet göudat är dialekt och betyder ungefär tokigt, galet, rörigt, fel, tjafsigt. GAudete låter som det. Boken visar att det blev så.*

Avsikten var enligt baksidestexten att forska kring och dokumentera ett avgränsat kyrkligt sammanhang – det som heter, kanske snart hette, Kyrklig samling kring Bibel och bekännelse. Det är vad Dag Sandahl riktar in sig på men för att få grepp om den saken måste man också se sammanhanget i stort – Sverige och Svenska kyrkan under främst 1900-talet.

Alltså blir det en sorts kyrkohistorisk monografi utifrån en speciell om än begränsad aspekt. På det sättet är den lärorik även om mycket annat då lämnas därhän. Kyrklig samling formerades i samband med att staten i slutet av 1950-talet öppnade kyrkans prästämbete för kvinnor. Boken handlar om hur just den saken kom att hanteras fram till ungefär idag. Andra saker i kyrkan – att dopet på 90-talet blev grund för kyrkotillhörigheten, att det 1986 kom ny Kyrkohandbok och Psalmbok, att kyrkan formellt skildes från staten, hur prästutbildningen förändrats, ungdoms-verksamhetens näst intill kollaps och andra förändrings- och debattfrågor – berörs inte. Det är inte bokens ärende.

Med detta sagt, såhär långt, rekommenderar jag ISBN 978-91-86577-69-8.

*  Mina kunskaper och färdigheter i den regionala dialekten Pitemålet är inget jag glänser med. Långt därifrån. Jag förstår rotvälskan hyfsat men uttrycker mig inte på det språket. Det vore inte trovärdigt – här där jag bor. När jag träffar släktingar eller figurerar i andra sammanhang i södra Sverige kan jag svänga mig med olika ord och fraser. Där är ju ändå allmänbildningen så svag att ingen förstår att jag inte heller gör det.

Google visade också att gaudete är från latinet och har med att glädja sig och jubla att göra. Det är titeln på en kristen lovsång över att att Jesus föddes av Maria. Den sången framförde bland annat 1970-tals-bandet Steeleye Span. Med det blev jag nostalgiskt fast en halvtimme i musik på Youtube.

Vi är inte många – genier alltså.

Bara jag och någon till – och till den är jag tveksam.

Jag bär inte den känslan permanent. SÅ högmodig är jag inte. Men jag erkänner villigt att det ovan kursiverade rusat genom mina tankevindlingar både en och flera gånger. Varför är det bara jag som fattar? Varför kan inte den eller dem som så självklart fattar en sak på ett annat sätt än jag gör förklara för mig vad jag fattat fel – i synnerhet då jag förutsätts vara lojal mot beslut som de som inte fattar fattat? Varför är det bara jag som är ett geni?

Jag har läst om genier. Det var en ganska tråkig bok. Klart nördig. Men tänkvärd i ett större perspektiv och mer generellt. Kring geniers betydelse alltså.

Boken heter Fältherrar, krutrök och slagfält – europeiska krig 1650-1813. Det är så nördigt så det både räcker och blir över. Margareta Beckman som är ledamot av den svenska avdelningen av Commission Internationale d’Histoire Militaire och verksam som styrelseledamot för Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek står som författare till de 320 sidorna. Hon porträtterar 13 militära ledarfigurer och deras bedrifter. Lyckade figurer men för den skull inte alltid slutsegrare. Men uppfinningsrika och nyskapande vad gäller både strategi, teknik och taktik. Till exempel är den svenske kungen Karl XII en av de 13. Han vann ju inte slutsegern men var tydligen fiffig i alla fall.

Baksidestexten lyder:

I legendariska härförares sällskap guidar Margareta Beckman över Europas blodiga slagfällt. Under perioden 1600 till 1800 skapades dagens nationalstater, och de växte fram under ständiga krig. De länder som hade de mes framgångsrika fältherrarna kom att överleva fram till i våra dagar.

Margareta Beckman tar oss med till tider och platser där intrigerna vid hovet kunde vara minst lika dödliga för en härförare som kulregnet på slagfältet.

Här möter du de fältherrar som ritade Europas karta: krigarkungarna Karl XII, Peter den store, August den starke och Fredrik den store. Fästningsbyggarna Vauban och Erik Dahlbergh, fältmarskalkarna Magnus Stenbock, Bernadotte, Eugen av Savojen, Turenne och Moritz av Sachsen. Hertigarna av Belle Isle och Marlborough. Detta är deras historia.

Ska jag vara ärlig – läs en annan bok.

Mitt första storpolitiska minne måste vara vid köksbordet i samband med Kuba-krisen när jag var nio år. Pappa sa: Nu får du vara tyst, Stig! Med barsk röst.

Det var ovanligt. Att tystas ner barskt när vi åt. Vi var en liten familj där barnsnatter väl kunde vara kompatibelt med Dagens Eko på P1 (följt av jag tror något annat program innan Barnens brevlåda med farbror Sven). Men nu var radion mer spännande än jag. Det var udda. I efterhand förstår jag det – världen stod ju på randen av ett kärnvapenkrig.

Jag minns det inte själv men jag har fått berättat för mig att jag i tidigt år inför nattinsomning ledsen och gråtande hulkade: Jag vill inte bli ett ugnens barn!

Att jag bara tre år fyllda skulle varit så bibelbildad att jag förskräckts av att Sadrak, Mesak och Abed-Nego kastats i Danielsbokens brinnande ugn (samt missat den storyns happy end) är osannolikt. I stället var det frågan om knattingens första geopolitiska reaktion – om än en feluppfattning av situation för barnen i Ungern 1956.

Med tiden och åren har jag naturligtvis snappat upp mer av politiska och militära händelser.

I min egen tid fanns ju Kalla kriget, Algeriet, Sexdagarskriget, Rhodesia, Vietnam (naturligtvis!), Tjeckoslovakien, Öst-Pakistans utbrytning, fler drabbningar i Mellanöstern och mycket mycket mer. Ofta långt borta.

I historisk närtid fanns de två Världskrigen och sedan längre tillbaka allt möjligt lite överallt. Historiska skeenden i dess många olika aspekter är väldigt intressanta – och då inte bara ur deprimerande militär synvinkel även om sånt var mest spännande när jag var på väg att bli vuxen.

Givetvis finns hål i den historiska allmänbildningen. Ett sådant är nu i alla fall i någon mening delvis igenfyllt. Det gäller något hyfsat nära i tid och hyfsat nära geografiskt men ändå ganska okänt: Finland för 100 år sedan.

Jag har läst de knappt 470 sidorna som forskaren Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skrivit i boken Finska inbördeskriget (ISBN 978-91-27-15296-0). Massor av saker jag inte visste mycket om vet jag nu lite mer om – även om jag redan glömt en del. Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk har jag naturligtvis läst både en, två och minst tre gånger. Där finns inbördeskriget med främst i andra delen. Men här är det fråga on genre. Linnas böcker är läsvärda romaner med romanens dramarturgi – skiljer sig markant från det man möter i halvtorra fackvetenskapliga verk.

Finska inbördeskriget har en massa bilagor, slutnötter och litteraturhänvisningar. De har jag inte läst, bara ögnat. Jag har nöjt mig med – och rekommenderar – huvudframställningen i boken som har följande baksidestext:

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig – ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

*  ISBN: 9789100171575

GOD JUL

Pia och Stig

önskar

Carl Gustaf och Silvia,

barnen med familjer

Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.

Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.

Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.

I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.

Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.

Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!

Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.

Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

*  ISBN 978-91-1-307358-3