maximalmallig
Det har jag varit idag – maximalmallig!
Jag och primärhustrun har tillsammans fyra vuxna barn. Utan varandra har vi inga. Hela kvartetten är källor till stolthet, glädje, omsorg och ibland genom åren en och annan föräldrafundering. Alltså sådana föräldrafunderingar som hör ihop med att de finns, inte att det egentligen finns något (vi vet) att i alla fall oroligt fundera kring.
Den yngste har idag gett oss en bok. Vad det lider kommer jag att skriva ett inlägg som kommer att hamna i kategorin Predikaren 12:12 där jag skriver om böcker jag läst. Jag tänker skriva om den när jag läst den, inte när jag fattat den. Skulle jag vänta till dess blir inget skrivet.
Boken är Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis och författaren är Daniel Strömbergsson, den yngste av våra fyra och som när han var liten bar familjesmeknamnet Heffaklumpen.
Idag lade han fram och försvarade sin licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet där han är anställd som forskare/doktorand inom Department of Engineering and Mathematics, Division of Machine Elements – bara det pampigt obegripligt för en teolog som bloggar.
Gossen höll en föreläsning, diskuterade med sin opponent och svarade på publikens frågor – allt på engelska och i två timmar. Han blev Godkänd. Framöver ämnar han knoga vidare i gebitet för att bli doktor i just detta och/eller något angränsande för hans fader och moder lika obegriplig.
Vi fattade inte så mycket, primärhustrun och jag. Av vad det handlade om. Men lite.
Vad vi verkligen fattade var att han i våra – och även andras – ögon gjort mycket bra ifrån sig.
Och att han, liksom sina syskon, är källa till stolthet, glädje, omsorg.
Alla fyra!
Inget snack om saken.
Var och en på sitt sätt och lika mycket.
Men idag var det Daniels dag!
Bilderna? Inledningen på PowerPointPresentationen, Opponeringen (opponent till vänster), Godkännandeögonblicket.
