stigstrombergsson

Att vara med i en bokklubb är ett risktagande. Vara med i flera är ett uppenbart självskadebeteende. Jag är med i en – Clio – som har nischat in sig på historia och kommer med ett köperbjudande några gånger per år. Då gäller avbeställa om man inte vill köpa just den då aktuella boken och vara försiktig med att hela tiden beställa andra böcker.

Jag glömde för några omgångar sedan att avbeställa en då aktuell bok som alltså kom. Skicka tillbaka är fånigt och besvärligt så jag började efter en tid att läsa. Och lät den vila. Läste lite mer. Boken kvar i högen under andra böcker. Läste lite till. Så gick det på men då jag skarpt ogillar halvlästa böcker – helt olästa är bättre – pressade jag mig till att trycka i mig boken och igår var jag genom.

Första tredjedelen av Leonardo da Vinci skriven av Walter Isaacson var speciell och utomordentligt tråkig. Ofantligt nördig. Handlade om hans – Leornardos – barndom och hur han utvecklade just sin teknik i att måla.

Andra tredjedelen gick på i samma stil och min stilla undran blev: Tar detta aldrig slut?

Sista tredjedelen av de nästan 470 sidorna var också jag så innördad på detaljer om skuggningar, virvlar, lockar och draperingar samt filosofiska kopplingar mellan den obser-verade verkligheten och bilder av densamma att jag fann det hela väldigt intressant.

Han var ett universalgeni, den där da Vinci. Det tillhör det allmänbildningen att veta. Ett geni är inte främst den som är skicklig i något utan den som förmår tänka, associera och länka samman saker och ting. Detaljer kan alla se men samband ser bara genierna – även om det kanske inte är rätta sambanden de ser. Därför blir ett geni intressant och stimulerande att läsa om och frammanar i gyllene ögonblick en och annan grad av genialitet hos den som ids fördjupa sig.

Baksidestexten lyder:

Leonardo da Vinci har gjort två av världshistoriens mest berömda målningar, Nattvarden och Mona Lisa, men i sina egna ögon var han lika mycket vetenskapsman som konstnär. Han var ständigt nyfiken, och med en passion som gränsade till besatthet utförde han nyskapande studier av människans anatomi, fossiler, fåglar, flygmaskiner och växter. Hur bar han sig åt?

Walter Isaacson har skrivit en biografi om historiens mest kreativa geni. En man som av sin samtid betraktades som udda – han var gay, vänsterhänt, vegetarian – och som inte lät sig styras av normer eller förväntningar.

I slutet, under rubriken Att lära av Leornardo, ger Isaacson tjugo råd och uppmaningar med utläggningar och preciseringar. Jag ger punkterna här:

1. Var vetgirig, skoningslöst vetgirig.
2. Sök kunskap förkunskapens skull.
3. Behåll barnets förmåga att förundras.
4. Observera.
5. Börja med detaljerna.
6. Se det som inte syns.
7. Gräv djupt.
8. Låt tankarna ströva.
9. Respektera fakta.
10. Ta tid på dig.
11. Låt det fulländade vara din fiende.
12. Tänk visuellt.
13. Undvik stuprörstänkande.
14. Sträck dig längre.
15. Låt fantasin flöda.
16. Skapa åt dig själv, inte bara åt dina uppdragsgivare.
17. Samarbeta.
18. Gör upp listor.
19. Gör anteckningar på papper.
20. Var öppen för det mystiska.

Jag ger en uppmaning: Plåga dig igenom boken!

Den är intressant, faktiskt. Inte en total felsatsning.