stigstrombergsson

För några dagar sedan hade jag läst den. Julklappsboken. En av dem.

Eller var den två? Förra julen fick jag ju en bok. En av flera.

Det jag svamlar om är Bengt Liljegrens Winston Churchill del 1 1874-1939 som jag fick förra julen och Winston Churchill del 2 1939-1965 som jag fick nu i julas. Det är volym två som nu också är läst.En liten tanke utifrån de sammantagna 600 sidorna kan vara på sin plats.

Jag refererar inte innhållet. Du, noble Bloggläsius, känner (föhoppninsvis) tillmannen i fråga. Överreklamerad eller ej är han en person som satt avtryck i 1900-talets historia – som ledare, politiker, retoriket och skitstövel. Det sistnämnda brukar man inte säga men intrycket jag fått är att Churchill också var en sådan. Tankar jag fått är att också sådant måste sägas och att sådana också behövs. När det är kris. Och annars.

I Första världskrigets kris försökte Churchill leda men kunde inte. Som marinminister var han ett levande katastrofområde. Mellan krigen var han en gormande negativ dysterkvist som hela tiden varnade för farorna på kontinenten. De som inte såg eller ville se krisen såg honom som en surgubbe i kubik och tyckte han varjobbig och skapade tråkig stämning. Men närkrisen brakade lös i det Andra kriget behövdes han. Då blev den envise bitvargen den samlade kraft som behövdes i kanpen mot Hitler & company – som kunde undvikits om man tidigare tagit honom på allvar. När fredan kom röstades han bort.

En icke krismedveten ledning kör rätt in i krisen och sedan vidare i densamma.

Det är en sur fullt krismedveten ledningen som kan leda i kris. Och ur.

De två kursiva raderna skulle nästan kunna passera som en Churchill-replik. Men det är den inte. Den är en Stig-replik jag tycker inte bara passar in på Europa strax före mitten av förra seklet. Den passar in på Svenska kyrkan på lokal, regional och nationell nivå. Den kan tillämpas på det socialdemokratiska partiet (och andra partier). Den stämmer på miljön, klimatet, integrationen och mycket annat. Vill man bara ha goda nyheter och väjer för supuppornas dåliga besked hamnar man i smeten. I alla sammanhang behövs folk som säger att man är i skiten och skall ta sig därifrån.

Det är generella funderingar av det slaget som kommer av två volymer om Winston – samt en historierepetition. Klart läsvärt.