stigstrombergsson

Jag har läst en bok.

Det är i och för sig ingen nyhet då jag alltid har en eller två eller tre på gång. Den nu aktuella har lagat på halvlästhyllan ett tag men är nu plöjd med resultatet att bekymmersrynkan mellan ögonbrynen har blivit djupare.

Låt mig ge en bakgrund som för överkänsliga personer kan lukta lite Marx. Det struntar jag i då faktiskt Marx har sina poänger. Han beskriver samhällen som ett förhållande mellan de som äger (eller menar sig äga) produktiva tillgångar och de som utan att äga arbetar åt ägarna i produktionen.

Historien ger flera varianter på det förhållandet. När den produktiva tillgången var odlingsbar jord några samlade på sig utöver behovet att försörja sig själva behövdes andra – arrendatorer, livegna bönder, slavar, statare – för att mer eller mindre avlönade med handkraft ge ägaren avkastning.

Då produktionsmedlen för 150 år och sedan mer och mer blev fabriker och industrier behövdes där arbetare i mängder, de så kallade proletärerna som i alla länder skulle förena sig. I mellanrummet mellan ägarna och proletariatet fanns en tjänstemannakår med hyfsat god ekonomi.

Spänningen/intressekonflikten mellan ägare och arbetare/löntagare växte och fick för ca 100 år sedan ett par olika följder. I Ryssland blev det revolution och ägarklassen avskaffades och man sökte med diktatur skapa arbetarmakt – inte lyckat. I Tyskland och Finland slogs liknande revolutionsförsök ner av ägarna och tjänstemannakåren. I Sverige – liksom senare också i Finland – löstes spänningen på annat vis. Löntagarna/proletärerna organiserade sig och pressade fredligt, politiskt och fackligt fram rösträtt, kollektivavtal och Saltsjöbadsanda. Denna socialdemokratiska modell kom att finnas i många länder men blev – milt uttryckt – störd av de bägge världskrigen.

Nu försvinner proletariatet – som sammanhållen gemensam arbetarklass. Mekanisering gör att det inte behövs lika många händer i fabriker och produktion. Välfärdsmodeller med ursprung i 1940-50-60-70-talen är inte längre helt up-to-date och standarden har generellt blivit bättre. Till detta har globalisering, transnationella företag och annat ändrat uppställningen mellan de som äger och dem som arbetar åt dem som äger.

Guy Standing som är professor vid School of Oriental and African Studies vid Londons universitet har skrivit om den nya situationen i boken Prekariatet – den nya farliga klassen (270 sidor). Mitt ex har stämpeln Gallrad vilket innebär att jag för något år sedan köpte den för någon enstaka krona på biblioteket. Den hade nog aldrig lånats och lästs men nu är den i alla fall läst. Jag fann den mycket skrämmande. Arbetet med boken har tio år på nacken och då en del vatten runnit under broarna även det sista decenniet kan jag bara säga att dagsläget i världen och Sverige är värre än Standings olycksprofetior.

Baksidestexten lyder:

”Prekär" betyder "mycket bekymmersam". Och den nya samhällsklass som utvecklings-ekonomen Guy Standing kallar "prekariatet" har det just bekymmersamt. Det handlar om den växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och dåligt betalda arbeten utan att kunna hoppas på någon förbättring ens på lång sikt. På en osäker arbetsmarknad där flexibilitet och anpassningsvilja har upphöjts till norm får prekariatets medlemmar betala ett högt pris i form av social marginalisering och fysisk och psykisk ohälsa. Arbetslivets fortlöpande fragmentarisering gör det dessutom svårt för prekariatet att förbättra sina villkor på arbetarklassens traditionella vis, genom klassmedveten solidaritet och politisk pragmatism.

Som ett resultat av detta kan prekariatet bli ett lätt byte för populism av olika slag; otrygga och frustrerade människor vill ibland ha snabba och enkla svar på komplicerade frågor. De många migranterna inom prekariatet löper en särskilt stor risk att hamna i ett permanent politiskt utanförskap, i en undanskymd verklighet vid sidan av det etablerade samhället. Men prekariatets farhågor och förhoppningar skulle också kunna utgöra en grogrund för en fördjupad politisk reflektion, menar Standing. Och till och med skapa grundvalen för en ny radikal politik, en "paradispolitik" med trygghet och solidaritet i fokus.

Boken är läsvärd. Om din ekonomi, noble Bloggläsius, är så prekär att du inte har råd att skaffa den – 208 kr på Libris, en krona dyrare på Bokus – får du låna den av mig.