stigstrombergsson

En riktig plattityd är att säga att man tänker på ett språk och att det språk man talar påverkar ens tankar. Som många plattityder är det en självklarhet – egentligen. Tittar man både omkring sig och tillbaka i historien ser man exempel. Man får vackert och kanske bistert konstatera att man själv är ett barn av sin tid, sitt språk, sin kultur och det sätt att tänka som finns där – och att man har svårt att begripa andras tankar också om de översätts till svenska.

Jag har läst färdigt en före-jul-bok till, en jag lånat från biblioteket vid Älvsby folkhögskola.* Nu var det Bysantinsk teologi – historik och Lära av John Meyendorff. Den har en del år på nacken. Översättningen jag läst är från 1995 men adLibris visar att det gjordes ett nytryck 2008 – som nu är tillfälligt slut. På engelska finns den att köpa om man så vill. Jag tycker att redan på svenska – jag vågar inte tänka på hur den är på engelska – var den svår att förstå. Tankarna är rejält olika de kyrkliga och teologiska tankar jag är van vid, västerlänning som jag är. Där kom min fundering om att säga och tänka in och att man kan säga saker ganska olika bara för att man ser saker ur lite olika vinklingar.

När den kristna tron växte kom dess semitiska ursprung med semitiska språks sätt att tänka att modifieras av grekiskan och grekisk sätt att se på saker och ting. I början gjorde det inte så mycket eftersom det var minoriteter i under- och medelklasserna som trodde på Jesus. När kristendomen på 300-talet blev statsreligion och samhällets intellektuella toppar anslöt sig blev det annorlunda. Smartskallarna ville ju med sin tids tänkande försöka förstå och beskriva Gud, det Gud gjort och allt möjligt annat. De verktyg de hade och den världsbild som rådde var grekisk präglad av den kulturens olika filosofer. I öst där grekiskan dominerade blev det mest Platon – googla! – man använde sig av. I väst där latin blev det dominerade teologispråket tog man hjälp av Aristoteles – googla igen! Summan av den kardemumman blev ganska olika sätt att uttrycka och beskriva samma saker.

Jag lever i väst som vare sig det är kyrkligt eller sekulariserat har Aristoteles som någon sorts ”tonart” för sättet att tänka och förstå vare sig man är medveten om det eller inte. När västra delen av Romarriket på 3-400-talen föll för germanerna kollapsade den antika kulturen och dess institutioner med undantaget Kyrkan ledd av påven i Rom. Där förvaltades antikens tankar vidare. Via kyrkan kom de att färga in sig på de nyanlända och nykristna barbarerna från norr. Det katolska Europa som svear och götar med tiden anslöt sig till fick på så vis samma mentala tankekultur – bland bildat folk. Varken reformationen, upplysningstiden eller den moderna tiden har i grunden ändrat detta.

I östra delen av Medelhavet höll systemet från antiken bättre. Det romerska imperiet med kejsare och resten av den antika baletten bestod. Kyrkan blev en vidareförare, inte den ensamma vidareföraren, av den tidigare bildningen. Öst och Väst blev med tiden om inte två helt olika tankevärldar men i alla fall två ”tonarter”. Tar man den bilden kan man säga att musiken är gemensam men tonarterna har blivit olika, inte minst i Kyrka och teologi.

Bokens baksidestext lyder:

I en snabbt föränderlig värld, med en oöverblickbar rörelse av människor och information blir vårt behov av tillförlitlig kunskap och översikt allt viktigare. När det gäller den ortodoxa kyrkan och den bysantinska världen har det varit sparsamt med grundläggande böcker på svenskt språkområde.

Genom översättningen till svenska av John Meyendorffs Bysantinsk Teologi, historik och lära, har en sedan länge känd brist avhjälpts. Denna bok anses världen över som en av de bästa och mest innehållsrika böcker som skrivits om bysantinsk teologi. Med stor lärdom och klar överblick leder oss John Meyendorff in i den värld av teologi och gudstjänst som är en väsentlig och hos oss ofta förbisedd del av den kristna kulturen.

Nu är boken genomläst. Jag är en väst-människa och har inte helt och fullt förstått alla resonemang. Blev nog inte dummare även om jag kände mig ganska korkad här och var i framställningen. Detta är inte farlig att säga och tänka när jag strax med en kort promenat västerut ska nå skolan som skall få tillbaka boken i sitt välsorterade bibliotek.

* Vad gäller teologiska bibliotek torde Norrbotten inte vara överbelamrat. I än högre – eller lägre – grad gäller det Älvsbyn som är en liten kommun på gränsen mellan norra Norrlands kustland och inland. Här torde de teologiska boksamlingarna främst vara i privat ägo hos präster och pastorer – samt på Älvsby folkhögskola. Besök rekommenderas!