stigstrombergsson

Olika språk stavar på olika sätt. Förr i världen stafvade man också äljest på swensko. Nu är det mer ordning förutom i frågan om huruvida de som subjekt och dem som objekt skall summeras till ett intetsägande dom.

1906 gjordes efter påtryckningar från lärarhåll en stafningsreform – Wikipedia berättar mångordigt – och jag tror det var i den vevan kombinationen ph blev f i alla svenska ord utom aphus och sophink. En massa andra ting ändrades också då och senare under första kvarten av 1900-talet. Givetvis gillade och gillar inte alla allt som förändras. Att i skrift upphäva skillnaden mellan jag/du/han/hon är i ental och vi/ni/de äro i flertal menade en del vara en vulgär bolsjevikisering av modersmålet. I talat språk hade formen är funkat i alla lägen, både singular och plural.

Vad är detta för värdelöst hvetande? Varför öda skriv- och lästid på dylika ting som stafning?

Dessa frågor, noble Bloggläsius, anser jag vara berättigade. Ändå är det sådant jag fördriver tid med och låter infallen skena iväg till. Allt kom sig av att jag hittade en bok som inte alls har med stavning att göra.

När jag avslutade min tjänst som församlingspräst bar jag inte omedelbums hem alla privata böcker och pinaler från det arbetsrum jag hade tilldelats. Det fanns en hel del där flyttat från folkhögskolan där jag vistats i 16 år. Räknar man och matematiserar en smula kommer man fram till att flytten till skolan av mina teologiböcker sammanföll med att de fyra barnen kommit i något mer utrymmeskrävande ålder. Pappan fick därför flytta ut sitt skrivbord och sina böcker till sin dåvarande arbetsplats och följa med vid tjänstebytet för tio år sedan.

En tid in i pensionärstillvaron tog jag hem det mesta av mitt från Församlingsgården. En kartong ovanpå en hylla blev kvar liksom en del papper och annat. Då hyllor och utrymme behövdes för annat placerades det som funnits i ”min hylla” högvis på ett bord tillsammans med saker från ett par andra tidigare anställdas hylla. I den blandningen fann jag boken på bilden som stavar Efesos med ph. Jag hade inte sett den förr men insåg direkt att en tidigare arbetskamrat köpt den när vi var där med konfirmander och sedan lämnat kvar den när han flyttade – troligen i tanken att innehållet skulle användas vid fortsatta resor med ungdomar till Samos mm. Den tanken var god men utvecklingen tog annan väg – till avveckling.

Jag har nu läst boken som noga och detaljerat beskriver vad jag sett de 7-8-9 gånger jag vandrat genom platsen – plus en massa annat jag inte riktigt sett utan bara anat skulle finnas där. Tokintressant!

Till detta kom naturligtvis även en rejäl dos medelhavslängtan och ovanpå det också både sorg och kritik för att man inte återupptagit arbetsformen efter pandemin – typ. De ord som förklarar mina tankar kring de sakerna ryms dock inte i detta inlägg. Kanske bör de inte publiceras alls.