stigstrombergsson

OBServera att jag skrev det talspråkliga dom i stället för de. Varianten dem var inte aktuellt i meningen. Min skrivning skall dock inte tas som ett inlägg i den grammatiska de-dem-dom-debatten utan återger bara frågan i mitt sinne – hur kunde dom förlora?

Vilka dom? Sverige mot Lettland i ishockey?

Nej! Det är inte den drabbningen jag avser. I stället gäller det något så historiskt som att den så kallat ”vita sidan” förlorade inbördeskriget i Ryssland för drygt 100 år sedan.

Jag har just läst ut en bok på 600 sidor: Ryssland – revolution och inbördeskrig 1917-1921 av Antony Beevor (som skrivit flera militärhistoriska böcker). En riktig tegelsten! Men i lättbetong – typ. Beskrivningar av strategier och övergripande skeenden varvas med individuella och personliga berättelser om lokala händelser eller hur vita generaler söp och i lyxmiljöer i fyllan och villan kn*llade ett par tre hålldamer under samma fest. Specifika fakta om de olika ”vita” och ”röda” förbandens storlek och annat förekommer sällan och i stället beskrivs enheterna med namnen på befälhavarna. Resultatet blir en uppsjö av ryska namn och personer fullt i klass med romaner av Tolstoj eller Dostojevskij. Riktigt rörigt.

Ändå funderar jag hur kunde dom förlora? De ”vita” alltså. De stöddes frikostigt av engelsmännen som inspirerade av bolsjevikhataren och krigshetsaren Churchill skickade utrustning och soldater till Murmansk och Archangelsk, till Kaukasus (från nuvarande Irak) samt marina stridskrafter till Svarta havet och Krim. Fransmännen och italienarna stödde de ”vita” i Ukraina och Odessa. Tyska enheter och förband bekämpade de finska ”röda” och ockuperade både det som blev de baltiska staterna, Belarus och Ukraina. Längst i öst från Vladivostok landsattes japaner och amerikaner som stöd till de ”vita” styrkorna i vilka olika separatistiska kosackgrupper ingick tillsammans med en tjeckisk styrka och ett gäng polacker. Allt detta blir summa summarum hela världen, både dem som segrade och förlorade i Första världskriget. Alla stödde de ”vita”, ingen den ”röda” sidan. Den var ensam – och segrade.

Krig är alltid en smutsig sak. Inbördeskrig blir ofta extra dyngiga. Beevor beskriver det tydligt men det är tydligt att han som den engelsman han är har haft större tillgång till ”väst-material” än förstahandsuppgifter från Moskva. I sitt Slutord besvarar han nog i alla fall min fråga hur kunde dom förlora? med orden:

De vita förlorade inbördeskriget till stor del på grund av sin omedgörlighet, inklusive deras vägran att överväga jordreformer till dess det var alldeles för sent eller tillåta tsardömets olika nationaliteter något slags autonomi. Deras civilförvaltning var så värdelös att den knappt existerade. (…) I Ryssland hade den fullkomligt oförenliga alliansen av socialistrevolutionärer och reaktionära monarkister föga chans mot den målmedvetna kommunistiska diktaturen. (…)

En lärorik bok – om än mer populärberättande än sakligt klargörande.