stigstrombergsson

I två blogginlägg den senaste tiden – riktigt tråkig bok och en bättre bok – har jag jämrat mig över hur i vissa sammanhang ofta vettiga och förståndiga människor går till väga när de skall undersöka och värdera olika saker. De arbetsmetoder som används är i och för sig helt vettiga på sin plats inom universitet och akademi och forskningen där så jag sågar dem alltså inte i sig men påstår att för privatläsning i hemmet utan kurs-, seminarie- och tentamenspisk blir det ofta trist. Så också nu.

Det var när jag glodde igenom en av de yngre prästkollegornas bokhylla som ögonen föll på Helgelsens filosofi – om andlig träning i Luthersk tradition skriven av Karin Johannesson. Verkade intressant. Kanske inte filosofi men väl andlig träning som ju ligger i närheten av detta med bildning, förkovran, studier och bildning som i dessa tider sysselsätter mitt tankeliv en del. Då jag tror det var Johannesson som vid en samling för präster innan Corona-begränsningarna höll det bästa föredrag jag hört (men inte minns i detalj) om något kring Luther ökade intresset. Jag lånade alltså boken med denna baksidestext:

I dagens efterkristna samhälle har kristna trosuppfattningar minskat i betydelse. Samtidigt märks ett tilltagande intresse för andlighet i olika former. Svenska kyrkan stimulerar detta intresse genom att erbjuda olika sammanhang för andlig fördjupning, t.ex. stilla dagar, retreater, meditationsgrupper och pilgrimsvandringar.

I ”Helgelsens filosofi” undersöker Karin Johannesson hur andlig träning och fördjupning av detta slagkan uppmuntras inom en kyrklig tradition som önskar föra vidare bärande inslag i Martin Luthers teologiska tänkande. Utifrån Lutherforskarna Tuomo Mannermaa, Arvid Runestam och Rudolf Hermann behandlas luthersk spiritualitet och frågan om hur helgelsen kan förstås inom luthersk teologi.

Karin Johannesson är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet och präst i Svenska kyrkan.

Det tog 190 sidors diskussion och vridande och vändande enligt den vetenskapsmetod jag jämrar mig över – men som har sin plats – innan boken landar i någon sorts praktisk slutsats som är vettig. Jag kritiserar inte målet, inte helle slutsatserna men vägen dit var förödande jobbig och tung. Om finsk lutherforskning är präglad av den senare Immanuel Kant och annan filosofi kan i och för sig vara intressant för en och annan men blir för mig faktiskt en opraktiskt stenig väg att gå.

Johannesson drar i alla fall på slutet några slutsatser kring detta med andlig träning och fördjupning i Svenska kyrkans församlingar. Kortfattat är dessa – om jag fattat henne rätt:

• Det är viktigt är att vara motvikt mot tidens ohämmade individualism. Man behöver hävda kristen gemenskap och göra genomtänkta saker tillsammans.
• Vardagslivet är det andliga livets främsta arena och kan möjligen varvas med retreater och liknande. Det man tycker kan vara ”kristen koncentration” skall inte ersätta eller övertrumfa livets spring och skubb.
• Att tillägna sig och utveckla sig i det religiösa språket, i klartext bönens och gudstjänstens språk, är viktigt. Det är ju genom Ordet och Bordet som Anden tränar och fördjupar tro och kärlek hos en kristen.

Det är egentligen ganska enkla och självklara slutsatser. Man kan komma fram till samma saker utan filosofibrottning med de senaste 150 årens finska, svenska och tyska Lutherforskning. Vill man gå sådana tankekamper står det en fritt så läs den gärna. Du blir inte dummare men bered dig på en riktig tanketegelsten som gör att du kanske känner dig lite korkad.

* Den ingår i en serie Luthersk teologi och etik i ett efterkristet samhälle som i sin tur finns i serien Forskning för kyrkan som ges ut under överinseende av Svenska kyrkans enhet för forskning och analys vid Kyrkokansliet i Uppsala. När du, noble Bloggläsius, klickar på senaste länken bjuds du på info om vad allt detta är.