stigstrombergsson

Här och var i cyberrymden kan man ramla över bloggar, så kallade influensare, artikelförfattare, debattörer och tyckare som vad det verkar ha sitt huvudsakliga näringsintag i att äta citroner och dricka ättika. De klagar på allt, gormar om det mesta, som tjurar och surar. Jag vill inte vara en sådan!

Men det är så att jag på en tidigare arbetsplats första halvan av 1990-talet fick smek- eller öknamnet Sur-Stig. Dock sas det med viss värme i tonfallet. Det fick mig i alla fall att tänka efter och genom åren hålla kvar tanken. Ihärdigt ifrågasättande av saker kan ge ett skevt intryck av vad man är för en typ – typ sur-typ.

Naturligtvis innebär inte det att saker och ting både i samhälle och kyrka inte skulle kunna ifrågasättas. Inte bara kunna utan måste ifrågasättas. Det är inget farligt. Är en sak bra tål den om någon ifrågasätter delar av saken. Är saken dålig måste den ifrågasättas. Sånt som kan uppfattas som kritik behövs om sammanhanget vill vara sunt men särskilt i kyrkliga sammanhang tenderar man ofta att vara gräsligt kritik-rädd och undvika sådant som kan avslöja problem eller rentav skapa konflikt. Bättre är då att lägga sig till med slogans som Allt står väl till, allt står väl till – trots att de orden i Bibeln är kännetecken på de falska profeternas utsagor.

Att ifrågasätta och kritisera är alltså något legitimt men att bara göra så blir i mitt tycke onödigt surt – i alla fall här på min blogg. I min telefon och i min dator men bara där har jag därför ett antal halv- och näst intill hel-skrivna ting jag till syvende och sist valt att inte publicera här. Kanske tycker någon att sådan självcensur är lite tråkig. Definitivt är det något som glesar ut avstånden mellan blogginläggen. Jag vill helst skriva och berätta om positiva ting men hittar nästan inget som kittlar igång just den behandlingen av tangentbordet. Effekten blir då att sur-stig bloggar (mindre).