stigstrombergsson

Här i Umeå ligger universitetet nära sjukhuset. Det är bara en väg emellan. Tro för den skull inte, noble Bloggläsius, att det rör sig om en gata mellan två hus. Bort det! Det är en led mellan två omfattande komplex av en massa byggnader, vinklar, flyglar och prång på bägge sidor. Att lära sig hitta på sjukhuset till nivån ”skyltoberoende” torde vara ett projekt för livet men pilar och anslag finns så det funkar i alla fall. Jag gissar att universitetet är något mer lättnavigerat – men bara något.

När vi var här förra veckan tog vi, innan vi rattade norrut, en promenad med lunch inne i centrum. Vid ett torg finns där ett exemplar av Akademibokhandeln som jag stegade in i. Primärhustrun bläddrade bland blusar i en klädaffär. Min tanke var att en bokhandel av den sorten i en universitetsstad rimligen innehåller en massa intressanta obegripligheter och då åtminstone viss teologi kan studeras i Umeå kanske det skulle finnas nåt att botanisera i. Pilutta mig! Inget alls! Inte ens en sektion med Livsåskådning och religion. Viss liten besvikelse men inget allvarligt. Jag har ju redan en massa litteratur i den genren. Det mesta i mina hyllor har jag läst. En del av det lästa minns jag. Något har jag till och med fattat. Allt kan läsas en gång till.

Under den här veckan hittade vi Akademibokhandeln på ett ställe till – i en galleria hopbyggd med IKEA. Religionshyllan där innehöll EN bok. Det var i och för sig kvalitetslitteratur då det var en Bibel. Men bara EN bok! Inte långt ifrån fanns sektionen med inemot två hyllmetrar självhjälpsböcker i New-Age-anda om att exponera sig för solens röda strålar eller hitta sitt eget välbefinnande genom att umgås med sina vegan-biodynamiskt odlade morötter och liknande.

Är det fel att i detta se ett sekulariseringsfenomen? Eller är det en måttstock just för Umeå?

Dock – bokjakten gick vidare. Inne på universitetetsområdet finns också en bokhandel jag gissade kunde innehålla kurslitteratur för studenter. Där skulle jag kunna titta och läsa bokryggar. Nähä! Det gick inte. Handelsboden i fråga var organiserad som en forntida lanthandel där man vid disken talade om vad man ville ha och personalen flängde in bland hyllor för att hämta en mjölpåse, en snusdosa och en skvätt grädde. På Systembolaget var det förr likadant men också där är det numera snabbköpsorganiserat med självplock. Apotek är dock fortfarande en hybrid mellan dessa olika kommersiella metoder.

Bokhandeln på universitetsområdet var organiserad som en gammaldags korvkiosk men utan anslag om vad man kunde förvärva. Det man ville ha var vad som man förväntades ha på sin meny, alltså en litteraturlista kopplad till en kurs man studerar. Sådana böcker fanns (eller skulle finnas) – inget annat. Då jag inte hade någon meny blev de enda inköpsalternativen pennor, kollegieblock och begagnade böcker för bara 15 spänn styck. Block och penna har jag men en begagnad bok fick det bli – Ateisten som visste för mycket. Vad den innehöll – jag har redan läst den – ska jag berätta om i nästa inlägg.

Inget akut eller alarmerande nytt.

Vi är tillbaka i umeå igen för Primärhustruns strålning.

Allt fortskrider enligt plan.

Vi körde ner måndag förmiddag för första ”dosen” efter lunch. Sedan promenad i fint väder innan middag på patienthotellet Björken.

Tisdag innebar busväder. Regnet öste ner i en omfattning som gjorde att man väntade sig att gubben Noak skulle komma förbi för att erbjuda lift med båten. Efter behandlingen – som bara tar en halvtimme inklusive promenaden dit och tillbaka – blev det självskadebeteende på IKEA. Nåt ska man ju göra – typ.

Nu är det onsdag. Kanske kommer ett blogginlägg till. Jag läser ju ett par böcker och tar del av nyheter.

Tre blogginlägg på en förmiddag!

Att var hemifrån förändrar rutiner.

Man gör inte som vanligt. En massa distraktioner blir lämnade.

Tid töms på invant innehåll. Resultatet blir tid att tänka – också på sånt vars bredd och djup inte bara är kul att fundera över.

I inlägget veckotillbakablick berättade jag den 2:a september om den diagnos min fru fått och vad som då hänt kring den. Ett par dagar denna vecka har präglats av den saken, inte dramatiskt utan med sånt som tillhör åtgärdsplanen.

Tisdag eftermiddag for vi till Umeå där hennes tumör så småningom skall bestrålas. Resan gällde bara ett par korta undersökningar på förmiddagen dagen efter så att man mer exakt kan göra behandlingen måndag till fredag i nästa vecka. Ett sätt för att den hyfsat långa bilresan och för att det knappa dygnet där i den främmande miljön inte enbart ska fyllas av tankar kring vad vi var där för är att medvetet tänka och texta kring andra saker. Att göra så fungerar i viss utsträckning som en form av självterapi som nu resulterat i tre bloggtexter i tellefånen och sedan via datorn hit. Av de tidigare är kohorteffekt ganska långt och messy church lite kortare.

Onsdag efter undersökningarna och lunch körde vi hem.

Nästa vecka skall vi vara i Umeå.

Det är på lördag 9 september som man på lämpligt sätt kan ta tag i International Buy A Priest A Beer Day – med versaler IBAPABD. Man kan läsa om den här.

Jag har de senaste åren brukat uppmärksamma datumet genom att förära mina kollegor på orten och en och annan annan prälle en öl av någon sort. Det har åxå hänt att jag fått någon. Ska jag vara ärlig har jag som helhet gått back. Bitter över detta är jag dock inte, bara lite butter.

Så här långt verkar saken alltså vara en ganska intern prästgrej för smärre nördiga sammanhang. Gissar att det skulle behövas åravis av träget opinionsarbete för att International Buy A Priest A Beer Day skulle få fotfäste i lekmannaleden så att jag och andra ordinerade kunde hamna på pilsnerplus. Till detta kommer även frågan om hur folk rent praktiskt ska kunna få tillfälle att komma till skott. Eftersom jag har idéer, uppslag och tankar kring allt möjligt har jag det också i detta stycke – åtminstone två.

Så mitt dilemma kvarstår. Jag anar nog att 2023 års IBAPABD blir som tidigare år på så vis att jag ”uppvaktar” kollegorna och sedan själv sitter i bostaden och väntar med en burk Staropramen jag ger till mig själv – eller intalar mig att jag som gåva fått av Primärhustrun i mitt liv. Att folk skulle hämta mig för en pubrunda håller jag osannolikt.

Det ovissa skeendet jag berättade om i förra inlägget påverkade mig och oss på många sätt. Just ovissheten öppnade luckor för hela registret av tankar och känslor som pendlade mellan hopp om att allt bara var ett misstag till fasor för kort framtid och palliativ vård. Att organisera sådana tankar och känslor är svårt, hart när omöjligt. Att distrahera hjärn- och känslokontoren är dock hyfsat möjligt.

TV kan bjuda på distraktion – dock inte från program som kräver tanke. Lättsmält ska det vara, bara inte underhållningsblaj där samma så kallade mediala kändisar figurerar på olika sätt. Jag upplever att den genren växer och tilltar till total överkant. Att se om ett par måttligt engagerande serier jag sett förr blev därför min medicin. Netflix innehåller en del. En ”dramatisering” av Marco Polos liv blev en väg där 2-3 timmesavsnitt på raken på ett lagomt sätt skingrade sinnet utan att kräva något. En Star-Trek-serie med en massa säsonger fungerade på samma vis. Strategin blev att kvällstitta tills dess jag var så trött att jag somnade när skallen fick kuddkontakt utan att tankar hann börja spinna.

Läsning kan också skingra och forma tankar. När Marco-Polo-serien var betittad plockade jag därför för omläsning fram en bok om den venetianske resenären. Jag berättade den 14:e januari 2017 om boken i inlägget första boken – läs här. Det nästan skrämmande var att jag under den här läsningen fattade nästan ingenting. Hjärnan var upptagen på något vis. Dock är ju läsning också en tidskrävande och tröttande sak som leder till att man somnar på kvällen/natten.

På torsdag byttes ovissheter i mer konkreta och förhoppningsvis positiva besked. StarTrek förvandlades till helt intetsägande och jag fattade slutkapitlen i Marco-Polo-boken. Inspirerad av detta har jag ur hyllorna pillrat fram annan (tidigare läst) litteratur. Ett par volymer om Psaltaren plus en och annan baktanke lockar till omläsning – förutom Psaltartexterna i sig.

Att jag nu märker att jag förstår vad jag läser lockar mig till att tänka (och kanske skriva) vidare.

Bland viktiga och oviktiga ting är att färre läser min blogg en i jämförelse med annat oviktig sak.

Jag vet inte vad det beror på men kan konstatera att när jag som sist publicerat ett LÅNGT inlägg så sjunker markant antalet som tittar in på bloggen. Kanske var det min reklam på Facebook – Ett tvådelat och som helhet därför långt blogginlägg med helgreferat och en ”predikan – som avskräckte. Hur som helst noterar jag att färre läser blogg. I spridda skurar funderar jag över vad som skulle kunna få det att vända?

Kanske skulle arga åsikter om den SD-ledda högervridningen i samhället som till och med läbbiralerna nu verkar tolerera öka antalet läsare. Troligen ändå inte. Vad som förr hette Folkpartiet och var en pålitlig liberal kraft har nu så få sympatisörer att de knappast skulle påverka besökskurvorna.

Tänk om jag offentligt utanför kyrkan skulle bränns ett ex av den så kallade Församlingsinstruktionen och filma det i TicToc-filmad. Skulle ens då Kyrkofullmäktiges ledamöter (som antagit den) idas ta del av ett sådant inlägg så att besökstalet fördubblas? Knappast.

Ett meddelande att jag och Primärhustrun bokat av vår planerade Samosresa och orsaken till att vi gjort så kanske kan påverka. Vem vet.

För att ta det sistnämnda så är det så. Själva avbokningen/uppskjutandet av Samosresan är inte viktigt men anledningen hälso- och undersökningsskäl är en mer viktig sak. Läkare som ställde diagnos tyckte det var bäst att göra så för att inte fördröja nödvändiga provtagningar och röntgenfotograferingar. Nu, efter vad jag tycker varit ett snabbt agerande, har resultat kommit så man vet typ och placering av den diagnos Primärhustrun fått. Summa summarum var det goda nyheter – i alla fall i relation till den oro som funnits de sista 10-14 dagarna. Det finns en liten, lokal, godartad och behandlingsbar tumör som skall behandlas med strålning utan cellgifter och en senare sannolik kirurgi – allt med goda prognoser.

Vi är lättade! På något vis känns det som något positivt och befriande jämfört med de katastrofkänslor och farhågor främst hon men också jag och barnen burit på i ovisshetens tider. Naturligtvis hade ett helt frikännande besked varit allra bäst men själva vetskapen och karaktären av det hela kom som en lindring. Två veckor tog det från Vårdcentral-Sunderbyn-Vårdcentral-Piteå-Piteå-Sunderbyn. Sakligt sett snabb hantering och mycket gott bemötande på alla vis.

Leve vården!

Kanske kan det nu finnas mentalt utrymme för annat bloggande.

Är det en bra bärplockningsmetod att gå efter en fibonaccispiral?*

Den frågan är en av de meningslösheter som dök upp i hjärnan när vi igår tog oss en tur ut i blåbärsskogen – yngste sonen, Primärhustrun och jag. Gissar att när allt så småningom blivit rensat finns 25 nya litrar i frysen. Inte så dålig utdelning på tre timmars plockning. Hinkarna blev fyllda men tankarna var ibland ganska tomma.**

Plocka bär utifrån en fibonaccispiral är en metod som bygger på att man placerar hinken i ett bärbärande område och sedan plockar i en expanderande cirkelbåge runt hinken. Allt eftersom de behövs ökas avståndet till hinken måhända dock inte lika mycket som matematikern Fibonacci beskrev det hela. Det är en metod.

En annan metod kräver två hinkar och hör mer hemma i lingonskog än i blåbärsterräng. Det systemet fungerar på så sätt att man placerar en hink synlig på en stubbe och plockar sig sedan därifrån i en rak linje till dess plockaren är nästan full. Där ställer man ner sin andra hink. Sedan man tömt plockaren i denna krafsar man i riset sig tillbaka till första hinken i ett parallellspår, tömmer plockaren och vänder sig på nytt mot hink två. Pendlandet fyller hyfsat snabbt två gånger tio liter om bärtillgången är bärkraftig.

Innebar bäreriet att det inte blev någon gudstjänst igår?

Nää. Det var inte orsaken. Det var försovningen. Vi sov till kvart i tio som omvi vore tonåringar. Att församlingens personal under sommaren ändrat tiden för gudstjänst till en timme tidigare än det vanliga 11-slaget fick effekten gudstjänstslös. Jag hoppas andra var mer väckta än vi.

Till detta säger jag att jag ser fram emot en utvärdering av tidsflytten.

* Vet du inte, noble Bloggläsius, på rak arm vad den grejen är – jag menar nu inte själva bärplockningen utan spiralen – rekommenderar jag Google. Där finns bitvis obegriplig information om Fibonacci och annat.

** Plocka är nu en sak, ganska skoj när det finns gott om bär. Rensa de bärplockade bären är dock utomordentligt trist och enformigt. Ännu inte klart.

Jag avslutade förra inlägget med att nämna att sonsonen Adrian 11 år om torsdagsmorgonen genom Länstrafikens försorg kom till Älvsbyn – i förväg. Med det antydde jag att mer partajande nog var att vänta framåt Midsommarhelgen.

Det var varmt på torsdag. Det blev bada av. Jag badade också trots att min norrbottniska uppväxt skapat hållningen Inget utebad före Midsommar! Nu har klimatet förändras vilket betyder att liv och livsstil behöver ändras. Därför plums i doppet vilket var skönt.

På Midsommarafton slog vädret om och ett välbehövt regn tog himlen i anspråk i 48 timmar. Riktigt bra men tajmingen var kanske inte helt optimal. Efter hand fylldes då huset upp och till middagen var vi de 13 vid bordet vi brukar vara när alla barnmed familjer är samlade. Egentligen är vi nu 14 i klanen numen lille August behöver ingen tallrik, inga bestick och inga glas. Han är bara ett ½-år och nöjer sig med att på lite håll sitta och glo – så både på Midsommarafton och Midsommardagen.

Mina födelsedagar i familjens regi påminer om varandra år från år. Något klädesplagg, några böcker, barnbarnframställda konstverk och en och annan annan grej. Som helhet ganska gemytligt. Då ena dottern med familj numera är bosatt i kvartersslingan bredvid vår sjunker också logitrycket enär några sussar där. På Facebook och via Messenger och muntligt av någon granne blev jag också grattad samt av svågrar och svägerskor,

Under lördag och söndag trappades det hela allt efter hand ner. Nu är det bara jag och Primärhustrun kvar i fastigheten. Det är också efter några intensiva dygn ganska skönt.

Till sist råkade jag ut för en förebråelse igår. Efter gudstjänsten – som numera under sommaren är klockan 10 – vid kyrkkaffet. Det var ungdomarna i Sommarkyrkan som vänligt undrade varför jag inte var på den Ungdomssamling de hade efterVeckomässan i onsdags. Jag ska berätta något i förtroende sa jag och de samlades runt mig i köket där jag gav förklaringen att vi haft huset fullt i folk då jag fyllde 70 den dagen. De accepterade saken, sa sitt Grattis! men en undrade År du 70?! Ja, vad trodde du? frågade jag. 80? och frestades att höja ena långfingret. Nää! 60 svarade tösen – och fick en kram. Och de fick ett löfte om kommande onsdag då har jag fått förtroendet att leda Mässan. Beroende på om det blir något vuxen-eftersnack* i kyrkan eller inte kommer jag på ungdomsträffen.

* Efter de Veckomässor jag får förtroende att leda blir det den möjligheten för dem som vill vara kvar eller väljer att ansluta ca 19.15. Namnen på träffarna har varit lite olika – Eftersnack, Pratkväll, Sommarsnack och Ovangelie-kväll. Sakligt är det samma sak. De som möts samtalar om vad de har på hjärtat.

Eller bemärkelsedagar. Sånt har det varit denna vecka. Två stycken värda att i förbigående nämna för dig, noble Bloggläsius.

Måndag den 19:e var en. Vi har inte brukat uppvakta varandra på födelsedagar men när han nu fyllde 70, en av mina kusiner i Skellefteå, fick jag ett ryck att överraska. Kontakt med hans lagvigda hade gett vid handen att han skulle vara hemma och därmed överaskningsbar.

Här kan nämnas att vi var sju kusiner på mammas sida, alla pojkar. En brödraskara om fyra med påtagligt åldersspann, ett brödrapar och så jag som var den yngste i flocken. De två äldsta i kvartetten lämnade Västerbotten på den tid då AMS – Arbets-Marknads-Styrelsen – betydde Alla Måste Söderut men den yngre halvan av brödrakvartetten, brödraparet och jag blev kvar i norr. Jag som växte upp i Luleå blev något norrigare än de andra fyra.

Jag är som sagt yngst av oss sju, 48 timmar yngre än han som fyllde år den 19:e. Det blev skälet för en snabbvisit för att lämna en skannad bild ur familjealbumet med texten Mats Östlund 70 år! Stort grattis önskar han i bakgrunden – som fortfarande är ung.

Mitt i värmeböljan var det inte så dumt att med AC i bilen köra fram och tillbaka till Schtaan. Med barn och barnbarn i fastigheten blev det också ett tillfälle till lite lugn och ro.

48 timmar efter min kusins födelsedag blev det då dags för min egen – på onsdagen. Den firades av ganska lugnt men på kvällen åt vi tillsammans hela klanen – minus mågen som var på väg hem från Svalbard och sonsonen Adrian som hade nåt rajraj med sitt fotbollslag i Luleå. Uppätna och kaffade for alla sedan hem till sina nästen och kulor och jag och Primärhustrun blev allena i fastigheten för första gången på en vecka ungefär.

På torsdagen ändrades detta. Klockan 8 om morgonen hade Adrian av sin fader placerats på Älvsbybussen för att i förväg åka till farmor och farfar – dvs oss. Fem i nio var han framme. Orden i förväg indikerar att fler bemärkta dagar var att vänta framåt helgen.

* På pappas sida blev vi fler kusiner. 2+2+3+2+2+1=12. Av dessa är jag siffran 1 och näst näst yngst. Liksom på mammas sida är alla numera inte i livet.

När jag fordomdags av ålder och annat fortfarande ansågs funktionellt kompetent för infanteritjänst inom totalförsvaret var jag likt de flesta jämnåriga män krigs placerad någonstans i Sverige. Detta var under det kalla krigets dagar. Under särskilt ett av repmötena i placeringsområdet var det ett synnerligen kallt krig! Svinkallt! Under de två veckor vi var i skogen var det en dag kvicksilvret tog ett vrålskutt upp till -16 och vi upplevde det så varmt att vi frestades att slänga mössor och handskar.

Normaltemperaturen var inte sådan. Jag minns att efter en natts förflyttning i -25 och sedan vi fått upp tälten och fyr i kaminen tog det mig två timmar att tina loss halsduken från skägget. Normaltemperaturen var snarare ned mot 30 och ibland kallare.

Så kom en order att den aktuella Norrlandsskyttebataljonen skulle omgruppera. Vårt repgubbekompaniet vägrade då helt sonika riva sina tält. Man jublade inte alls över att tolka på skidor efter en bandvagn en hel natt i -35. Det blev myteri. Lokaltidningarnas löpsedlar tog fram största möjliga typsnitt. 17 man hamnade inför civil domstol.*

Under detta repmöte gav jag löftet att aldrig så vida jag befinner mig i Sverige klaga över värmen.** Det löftet har jag hållit. När lokala hemorten fram till och med igår i närmare en vecka figurerat bland topp fem i Sverige-temperatur erkänner jag att jag känt impulsen att ångra vad jag lovade i tallskogarna och på myrarna norr om Vittangi. Men jag har inte brutit löftet.

Nu verkar det som om värmeböljan svettats ut.

Midsommarhelgen kommer en massa välbehövligt regn.

* Jag var inte på plats just när detta hände. Kockarna och vi sjukvårdare var skickade för någon sorts dyngsanering i Vittangi badhus. Med det har jag röjt den försvarshemlighet som min dåvarande krigsplacering innebar. Efter en del strul återförenades vi i alla fall dagen efter med kompani Rudolf Johan. När jag då mötte kompanichefen utspann sig denna intressanta dialog.

Med iver yttrade han: Fytusan Strömbergsson! Var var du igår? – han hade själv skickat oss på sanering så han visste. Jag hade behövt din civila kapacitet!

Lungt svarade jag: Jag är glad jag inte var här. Hade jag varit det hade jag varit tvungen att välja. Om jag då med dig jobbat på att övertala gubbarna hade det öppnat för det gamla tugget om ”kyrkan och militarismen”. Hade jag också satt mig skulle rubrikerna bli ”Präst myteriledare”.

Men du – fortsatte jag. Jag har räknat ut att det blir inget krig idag. Jag vill ha en bil för att åka in till Vittangi och gå i kyrkan som en vanlig människa. Vill andra följa med kan jag fylla bilen.

Olofsson! – röt kompanichefen vänd mot en fanjunkare. Ta fram en kronbil! Dom ska till kyrkan! Vad som helst som får uppmoralen på det här gänget!

En generation senare lumpade den äldre av våra söner på I 19 i Boden och det arrangerades Regementets dag som föräldrar, flickvänner och andra kunde besöka. Den där kompanichefen var nu regementschef. Jag gick fram till honom med näven framsträckt och såg att han kände igen mig men – fullt begripligt – inte kunde placera mig. Jag sa: För många år sedan var jag kompanisjukvårdare för ett repförband som gjorde myteri för det var så kallt. Hela ansiktet avslöjade att slanten ramlade ner och han sa: Du! Det var en jävla övning! Alltså vad det inte bara repgubbar som tyckte det var åt pipsvängen – lindrigt uttryckt.

** Är man utomlands dit man valt att resa är det också knäppt att klaga.

Då och då och i olika sammanhang, till och med ganska ofta stöter man på ett fenomen jag kallar anekdotiska argument. De är ganska vanliga i samtal, diskussioner och då inte minst på de sociala medier där man oftast skriver ganska kort. Även mer långrandiga och mångordiga drapor kan dock bygga på enskilda anekdoter mer än djupsinniga och faktasamlade överblickar.

Låt mig ge exempel.

Det har förekommit att något studieförbund fuskat inom statsbidragssystemet. Slutsatsen Sverigedemokrater och den av dem styrda tidö-regeringen drar blir att skall stödet till folkbildningen generellt skall skäras ner, helst försvinna.

En och annan friskola i religiös regi som visat prov på oegentligheter. Av detta går Socialdemokrater till allmänt angrepp på alla konfessionella skolor.

Detta var två exempel på anekdotiska resonemang i det politiska fältet. Jag har valt dem med tanke på politisk jämvikt. Just sakerna avser jag inte debattera här och nu. Det är typen jag syftar på.

I andra sammanhang förkommer det också, inte sällan i de kyrkliga sammanhang jag är hyfsat väl bevandrad i. Om jag nu själv tillåts argumentera anekdotiskt kan jag peka på ett kyrkligt vägval där det räckte med att en eller två personer vid ett tillfälle tyckte att en sak kändes jobbig eller ovan för att ett par av dessas kompisar började agitera så att den goda seden att duka nattvardsbordet varje söndag luckrades upp. Att folk känner och tycker olika saker är inget att säga något om men när man bygger tankevärldar och praxis på anekdotiska argument blir det lätt ryckigt.

Att jag funderar över dessa ting är naturligtvis lätt anekdotiskt. På en annan blogg tog jag för ett antal dagar sedan del av ett anekdotiskt argument för att demokratiska socialistiska personer innerst inne är fördolda stalinister som likt den diktatoriska kommunismen vill ta och ha total mind-control över allt och alla. Argumentet var att en person i sin barndom hört några halvpackade sossar resonera om hur man skulle få in ”sitt folk” i olika sammanhang. Vilka sammanhang preciserades inte men jag kan gissa på saker som dåvarande Konsum, OK, kulturföreningar, kanske idrotten, kennelklubben, jaktlag eller annat.

Att så skett finns ingen anledning att förneka. Tvärtom. Det ligger ju i folkrörelsers och idéburna organisationers DNA att vilja sprida sig. I kyrkliga sammanhang – som jag som sagt är välbekant med – har jag sett hur S-folk i kyrkoråd agerat och icke-agerat med hänsyn taget till kommunala intressen. Jag vet om hur EFS-are och annat väckelsefolk som valts in valt och valt bort kyrkliga strategi- och verksamhetsalternativ utifrån parametern ”det påverkar vår verksamhet”. Den sortens saker kan förekomma mer eller mindre skickligt och lämpligt men – och detta är denna bloggposts poäng – att av anekdotiska argument dra generella slutsatser att ”alla är så” och att ”de j-vlarna vill ta över allt” är inte speciellt väl i överensstämmelse med Luthers förklaring till åttonde budet – googla!

De första raderna i förra inlägget kan få fungera som allmän intro också till detta. Läs därför där.

För en tid sedan fick jag en förfrågan om en sak för framtiden. Hur det blir är (formellt) inte klart. Kanske klart men okänt i alla fall förmig. Jag och andra hade dock fått veta att ett beslut i saken skulle tas på onsdagen. Hur det blivit är som sagt än så länge okänt men det hindrade inte ett tankeutbyte i torsdags mellan ett par berörda och mig. Vi satt drygt en timme.

Samtalet var intressant! Informationen jag fick inblick i innehöll många framtidsperspektiv. Mer nämner jag inte nu. Kanske återkommer jag när det hela klarnat.

Det måste sägas först att det inte är jag utan en annan på ena bilden, den med skylten. Den mannen och jag är alltså exemplar av flera över globen med samma erfarenheter vad gäller sådd- och planteringstiderna vår och försommar. Vi är ett multinationellt fenomen. Jord, gödsel, fröer och plantor skall införskaffas och till det olika slag av grejer och arrangemang för tomter och trädgårdar. Så är det varje år.

I vår alldeles lokala hemmiljö är det Primärhustrun (som finns på den andra bilden) som har gröna fingrar för vackra blomsterarrangemang samt odling av sånt som går att äta. Min roll blir mer av lyftande och ibland grävande hejarklack samt att vara medfinansiär. Sambeskattningen för gifta finns ju inte längre men vi har helt gemensam ekonomi utan särskiljning. Vart annat salladsblad, var annan potatis och hälften av jordgubbarna blir därmed lagligt sett min egendom vid eventuell bodelning – som inte är aktuell. Idag har vi varit gifta i 45 år – det är jag på den andra bilden. Vi (men mest hon) har ägnat först ett par tre år i en lånad ”kolonilott” och sedan å den egna egendomen åt utomhusodling i sammantaget 44 år. Då vi gifte oss 3 juni 1978 och bosatte oss i lägenhet blev det ingen odling det året.

Jag gissar att det är dax. Jag tror jag nog måste skriva om vad som hänt sedan sist – innan något annat händer. Typ i morgon. Vara hur det vara vill med frekvensen av mina skriverier är det mer än en vecka sedan jag sist förunnade dig, noble Bloggläsius, en uppdatering av smärre och ännu smärrare händelser i livet. Jag aviserade dessutom lite om ett och annat ”vägval” för framtiden vad gäller tankesysselsättning och liknande. Veckan som gått sedan dessa medförde inget extatistiskt alls men jag gör och ger ändå en liten uppdatering.

Att läsa text och kommentarer till Paulus första brev till församlingen i Thessaloniki är inte upphetsande för fem öre* men ett par tre uppslag till funderationer att eventuellt kunna göra blogginlägg av dök upp. Hur gamla är de Bibelkommentarer jag har? blir en fråga jag ställer. Spelar den åldern egentligen någon roll? blir en annan. I datorn finns påbörjade texter som berör sådana saker plus ett aktstycke om Bibelkommissionens Normalupplaga enligt kungl. cirkuläret den 19 okt. 1883 – en sak som nästan inte ens jag eller en och annan annan nörd ids låta drabba hjärnvindlingarna.

Är allt i Bibeln Guds ofelbara Ord? rann också upp i skallen på grund av Paulus men också lite extra stimulerat av regelbundet återkommande agitationer jag ser i kommentarerna till diverse artiklar i tidningarna Dagen och Världen Idag. Inte sällan argumenterar en del där i ämnet Israel-Palestina på så sätt att både Israel som stat och judarna som folk måste man ovillkorligen stödja då de är Guds egendomsfolk. För den uppfattningen argumenterar man dåoch då utifrån olika Bibelställen. Hur uppfattar man då att Paulus i andra kapitlet av första Thessalonikerbrevet korar judarna till fiender till hela mänskligheten. Det står så. Är det Bibelordet Guds ord? Och hur stämmer det med de andra? Som synes finns i frågor och funderingar underliggande hållningar om Bibelsyn, en sak som en nörd som jag gärna tanke- och samtalsbrottas med.

Våren tog paus!** Så kallad meteorologisk vår är att dygnsmedeltemperaturen ska vara stigande och över 0 men under plus 10 och så var det ett tag. Att det de senaste dagarna blåst bister nordan med bara en och annan plusgrad på dagen och minusgrader på nätterna betyder dock inte att vintern så att säga har rasat tillbaka, bara att våren pausat. Våren fortgår! Ett tecken om något på det är att isen på älven vi ser från vår balkong (innan lövträden slagit ut) släpper till Valborg-Första maj plus minus en vecka. Idag var vattendraget till största delen blått.

Om den extra helgdagen 1 maj skrev jag (för min blogg?) en text efter det att vi den dagen varit förbi på sossesamlingen i parken vid Lomtjärn. Den texten finns i min dator men behöver nog både förädlas och kanske förvänligas innan den eventuellt görs tillgänglig för min begränsade läsekrets. Antalet besökare på min blogg är inte stort och har inte alls ökat ens sedan bloggkompisen tobbe lindahl på sin betydligt mer välbesökta blogg rekommenderat läsarna där att glutta in här på min. Hur det skall förståsär mer än jag förstår.

* Det gamla uttrycket för fem öre är baserat på en myntenhet av koppar eller järn som under min barndom via kioskluckan räckte till en kola eller fem ett-öres-godisar. Samma källa har uttrycket för skarp u-sväng: vända på en femöring.

** Som du märker, käre och kära läsare, byter jag här ämne.

Livet är sammansatt. Om den tid jag har som pensionär kan sägas att kalendern är mer tom än fulltecknad. Allt jag skall eller vill göra behöver ju inte planeras eller bokas. Saker och aktiviteter bara blir som de blir – typ.

En sådan sak som blev var skidåknng i vårvintersol och +12 i skuggan för någon vecka sedan. Nu, på grund av några dygns lägre temperatur och rejält med snö som tippat över till ihållande regn som tär på snötäcket, är det slut på just den fina årstiden. Någon direkt vårvärme har dock ännu kommit.

Då och då träffar jag barnbarn. Sånt är en viktig aktivitet.

Till detta ser jag på TV, följer en del ”debatter” på sociala medier, läser böcker och funderar kring olika saker.

Om just de sistnämnda funderingarna avser jag nu att disponera om mig själv en smula. Den senaste tiden har många tankar gått i kyrkliga riktningar och då framför allt vad gäller fenomenet sekularisering. Jag har gett uppmärksamhet åt både dess historia, hur det ser nu vad gäller gudstjänster och kyrklig verksamhet samt vilka åtgärder jag ser nödvändiga i samtiden för framtiden – i klartext evangelisation.

Mina funderingarna har rört sig främst kring den lokala men också den regionala och nationella nivåerna i Svenska kyrkan men bara en liten del av detta – men ändå en del – har medfört skriverier här på min blogg. Orsaken till min återhållsamhet är av sammansatt natur. Ren lättja är en faktor. Insikten om att jag själv som pensionär är bortom möjligheterna till att påverka är en annan. När de som styr och leder (och som kanske tar del av eller borde ta del av mina kloka tankar) framstår som ointresserade blir det ytterligare lite av en munkavle. Det finns alltså flera vad man skulle kunna kalla ”yttre faktorer” som påverkar – även om lättjan nog är en ”inre” tillsammans med en rejäl dos självcensur.

När man tänker kring sånt jag tänkt mycket på händer faktiskt något med en själv. Jag kan bli missmodig. Det är trist. Jag blir också högmodig. Det är ännu tristare. Att jag är den som i egna ögon ser och fattar bättre än andra leder understundom – fint gammalt ord – till en i överkant kritisk och rescenserande hållning och leder till felsökningar och misstänksamhet vad gäller andras klokskap, förmåga och lust att engagera sig och vara på bettet. Att se så på andra skadar – kanske andra men definitivt en själv. I boken Från helvetets brevskola av C.S.Lewis skriver Onkel Tumskruv i sitt sextonde brev till sin nevö Malört om hur detta och snarlika fenomen skadar.*

Tumskruv har rätt och därför byter jag tankefokus. Att helt och fullt ta bort alla åsikter och värderingar om kyrkliga saker vore både fel och omöjligt då jag ju är gudstjänstfirare och på så sätt en intresserad om än inte intressant del av vad som innerst inne och ytterst ute är församlingen. Ändå tänker jag försöka låta min tanketid och tankemöda röra sig kring annat. Som tur är finns exegetik – betyder Bibelvetenskap – som ett betydande inslag i mina teologiska funderingar och är alltid möjligt att återvända till. Att på grekiska läsa texter i Nya testamentet, försöka översätta dem och sedan ta del av vad Bibelforskare skrivit i olika böcker gör att man borrar in skallen i något annat och förhindrar att man kör ner i depparjepparnas dike. Det finns flera volymer Bibelkommentarer i hyllan. De flesta har jag läst och de kan alltid läsas om. Några i hyllan återstår. Åtminstone är brottningen med den grekiska texten inte alltid genomförd och flera sidor på det engelska språket är inte lästa och/eller saknar understrykningar.

Lite av ett systemskifte blir det alltså. Jag vet inte om och hur det kommer att synas här på min blogg. Jag har ingen övertro på att de Bloggläsiusar och Bloggläsiusor som brukar titta in har en stark lust att ta del av Bibelvetenskapligheter men för att skydda dem och mig själv taggar jag ned vad gäller kyrkoaktualiteterna.

* Jag har för flera år sedan bloggat om boken – här. Dessutom läser jag om den då och då.

Man brukar säga att desperat läge kräver desperata åtgärder.

Jag vidtog en sådan åtgärd igår.

Jag är ingen klick-och-gilla-jägare på Facebook eller i andra så kallade sociala medier. Nej! Det är jag jag inte! Samtidigt är jag ju inte helt förtjust i att, var det verkar, helt ha sjunkit under synranden. Därför publicerade jag igår på Facebook den bild som pryder detta inlägg med följande text: Luleå åkte ut. Den gamla halsduken från mitten av 70-talet fick plockas fram.

Jag syns! Jag finns! Tummen-upp-markeringar och kommentarer har haglat. De flesta positiva, en och annan saftigt kritisk. Hur som helst funkade min desperata åtgärd i ett desperat läge.

PS för den oinvigde: Det är Skellefteå AIK:s halsduk! Inte det AIK som lär finnas i Stockholm och som besegrades när Skellefteå med min kusin i laget blev svenska mästare när jag skaffade halsduken. DS.

  Den 11:e mars skrev jag en bloggpost om hur begränsat gubbars syn på saker kan vara – länk här. Utan någon annan speciell orsak eller motiv har en del funderingar kring gubbars och gummors tanke- och bedömningsförmåga fortsatt att då och då skvalpa runt under min frisyr.

I detta stycke tycker jag mig hos åtminstone folk i min ålder och äldre bland mycket annat se hur en föreställning om någon sorts socialdemokratisk hegemoni påverkar hur man resonerar idag. Det är lätt hänt. Då jag för 50 år sedan var i 20-årsåldern var det Social-Demokratiska Arbetarpartiet den totalt dominerande politiska kraften och i princip all så kallad opposition var pratande statister i kulisserna. Det hade också varit så ett tag. I det förhållandet formades den tankefiguren om hegemoni både hos sossar och borgerliga, föreställningen att det är S ensamt som styr samhället i alla dess olika delar och funktioner.

Jag har märkt att det tankesättet sitter stenhårt hos många. Jag har träffat veteran-S-are med klara svårigheter att greppa att man inte längre ensamma styr, ställer och leder. Som exempel kan nämnas att då lokalt i kommunen valet i höstas innebar att en borgerlig koalition vann och att kommunalrådet för första gången i den tid jag kan överblicka inte är kopplad till arbetarkommunen och hur man ska fungera som opposition blir en fråga som S har att tackla lite yrvaket – något långt ifrån alla kan. Till detta läggs ofta den dubbla tanken att allt bra i samhället är ensamt S-orsakat och att alla förändringar dessutom måste vara bra eftersom S styrt och fått det att hända. Det är EN effekt av den mentala föreställningen om socialdemokratisk hegemoni.

Bland borgerliga gubbar och gummor ser jag samma fenomen men givetvis då med omvänd värdering. Allt man i samhälle och kyrka som man ogillar eller är kritisk mot är förorsakat av inbillningen att S varit allenarådande i ensamt upphöjt majestät. Att andra politiska krafter eller ens den så kallade ”marknaden” spelat in väger man inte in i sina ekvationer vare sig det gäller samhället i stort eller kyrkliga ting.

Jag har beställt en bok som lokala biblioteket skall fjärrlåna till mig. Den handlar om sekulariseringen och avkristningen i Storbritannien. Klart sidospår. Naturligtvis är Sverige och Förenade kungariket inte samma sak, inte heller Svenska kyrkan och Church of England. Många saker skiljer men en del är ändå likt – gammalt statskyrkosystem, geografisk organisation och ett ganska likartat gudstjänstliv till exempel. Det som definitivt är olikt är att inte ens i den vildaste fantasin kan Labour-partiet anses haft någon sorts hegemonisk ställning. Mina slutsatser får vänta tills dess jag fått och läst boken men min hypotes är att om sekulariseringen i UK utan Labour något så när motsvarar den kyrkliga tillbakagången i Sverige kan det som skett här inte ensamt beror på SAP. Även borgerliga partier både i parlament och i kyrkomöten bör ställas till ansvar.