stigstrombergsson

De sista tre veckorna har Lukas berättelse om Jesus varit föremål för mina näst intill dagliga bloggskriverier. Jag har då ofta nämnt att Lukas när han skriver om den vuxne Jesus för Theofilos och folk kring honom har Markus berättelse – bland annat – som en förlaga han bearbetar tämligen fritt samt kompletterar med annat stoff. Men på vilken nivå?

Läser man Matteus berättelse jämte Markus blir intrycket att förlagan – alltså Markus – följs ganska noga men att Matteus här och var med pekfingret på papyrusen tänker Nu klipper jag! Här blir det bra att lägga in...! Sedan återgår han till Markus till dess det är dags för nästa avbrott.

Så nära är inte Lukas. Snarare förefaller det som han har en egen idé om hur framställningen skall bli, tycker Markus disposition är vettig och värd att följa men återberättar mer än skriver av. Den egna idén är då inte begränsad bara till Jesus berättelsen utan också till den andra volymen i hans dubbelverk om vad som hänt efteråt nästan fram till den tid som nu är – alltså hans skrivtid. I kapitel 23 i berättelsen om Jesus blir detta tydligt både i stora linjer och detaljer.

Läs det kapitlet NU!

Det är mitt uppe i den så kallade Passionshistorien – var man än anser att den börjar* – och Lukas berättelse blir annorlunda än de andras. Väl vetandes att denna bloggpost nu blir gräääsligt lång tar jag mig ändå fräckheten att här kopiera in sidorna 23-25 i min magisteruppsats Övergiven av, trygg i, Gud; Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas men med en tillagd färgsättning. Uppsatsens fötternötter är borttagna.

Akt 2: Jesus inför judisk myndighet (Mark 14:53-15:1 – Luk 22:54-23:1)

Scen 1: Rättegång/förhör inför judisk myndighet.

• Lukas flyttar fram till efter gryningen och återger i förkortad form det rättegångs-förfarande Markus förlägger till natten. Lukas låter inte Rådet formulera någon dödsdom mot Jesus.

Scen 2: Hån mot och förnedring av Jesus, Petrus förnekelse.

• Lukas ändrar berättelseföljden kring vad som sker hos översteprästen och berättar att Petrus tre gånger förnekar Jesus innan han berättar om översteprästens fråga om vem Jesus är. De som tilltalar Petrus beskrivs också annorlunda.
• Han tar bort – eller flyttar till andra platser i sitt dubbelverk – Markus berättelse om falska vittnen och de olika anklagelsepunkterna knutna till templet. Han flyttar hånandet av Jesus så att Jesus misshandlas fysiskt innan förhöret inför rådet äger rum, inte efteråt. Lukas tar bort att Jesus genom ett accentuerat "jag är" bekänner sig vara "Kristus, den välsignades son" för att låta det bli mer av en slutsats översteprästen drar av ett mer dubbeltydligt svar Jesus ger. Att översteprästen river sönder sina kläder utelämnas, likaså – som nämnts - slutsatsen att Jesus förtjänar döden. Lukas tar också bort att man binder Jesus.

Akt 3: Jesus inför romersk myndighet (Mark 15:2-20a – Luk 23:2-25)

• Lukas presenterar anklagelserna mot Jesus mer omfattande och detaljerat än Markus och inför ensam särstoffet att Pilatus sänder Jesus till Herodes för att denne skall (be)döma honom. Lukas nämner inget om en sed att landshövdingen brukar frige en fånge – utom i en del textvittnen som för in en Matteusmening i Lukastexten på plats 23:17. Han förklarar också enbart parentetiskt vem Barabbas är.
• Lukas förändrar Markusberättelsen där Pilatus aldrig tar ställning i processen till att tre gånger låta Pilatus deklarera att han inte finner Jesus skyldig till det han anklagas för.
• Den misshandel och hånet mot "judarnas konung", inklusive den röda manteln och törnekronan, Markus berättar om efter han låtit Pilatus fatta sitt beslut, utelämnas av Lukas. Delvis återfinns det i berättelsen om Jesus hos Herodes samt att de romerska soldaterna senare hånar den korsfäste Jesus.

Akt 4: Jesus korsfästs, dör och begravs (Mark 15:20b-47 – Luk 23:26-56)

Scen 1: Vägen till avrättningsplatsen och korsfästelsen.

• Lukas skalar av presentationen av Simon från Kyrene och lägger betonat till att han följer efter Jesus. Lukas lägger vidare till att en stor mängd människor följer Jesus på vägen till avrättningsplatsen, däribland klagande kvinnor – "Jerusalems döttrar" – som Jesus talar till. De som skall korsfästas jämte Jesus introduceras hos Lukas redan på vandringen ut till avrättningsplatsen, vars namn inte som hos Markus ges på arameiska utan översätts.
• Vid själva korsfästelsen utelämnar eller skjuter Lukas fram att Jesus erbjuds vin (som bedövning?). Att Jesus erbjuds vin (av annat slag?) återkommer senare i samband med att soldaterna – unikt för Lukas – hånar den korsfäste Jesus.
• Lukas utelämnar tidsangivelsen "vid tredje timmen" för själva korsfästelsen samt flyttar fram notisen om inskriptionen på korset något. Han ensam – och här är de textkritiska problemen påtagliga – för in att Jesus ber för dem som korsfäster honom.

Scen 2: Timmarna på korset.

• I Markusevangeliet riktas hån mot Jesus från tre håll: de som passerade som anspelar på vad Jesus tidigare av falska vittnen vad gäller templet anklagats för inför judisk myndighet; översteprästerna och de skriftlärda angående att han skulle vara Messias/Kristus samt de som är korsfästa med honom utan att ange hånets innehåll. Lukas behåller tretalet men förändrar detta så att folket inte hånar Jesus utan framställs som passiva vittnen. Rådsmedlemmarna, alltså överstepräster och skriftlärda, förblir hos Lukas hånfulla på samma sätt som hos Markus. Soldaterna är hos Markus passiva vid korset men hånar hos Lukas Jesus för att vara judarnas kung. En av de medkorsfästa stämmer hos Lukas in i hånet med innehållet att Jesus skulle vara Kristus. Den andre av de medkorsfästa förändras hos Lukas, ensam av alla evangelisterna, till "den botfärdige rövaren" i dialog med Jesus.
• Lukas skjuter in en förklaring till mörkret mellan den sjätte och den nionde timmen. Han tidigarelägger att förlåten i templet rämnar till innan Jesus säger sina sista ord och slutar andas.

Scen 3: Jesus dör och begravs.

• Lukas låter helt andra ord vara Jesus sista ord än vad Markus gör. Följaktligen utelämnar han också missuppfattningen av Jesus rop och resonemanget hos Markus om Elia.
• De ord officeren yttrar när Jesus dött förändras hos Lukas som också lägger till fler reaktioner från sympatiserande och klagande människor som lämnar avrättnings-platsen.
• Lukas tar bort Pilatus förvåning över att Jesus dött efter så kort tid och kortar så av dialogen kring Jesus kropp att utlämnas. Han lägger också till att Josef motsatt sig rådets beslut.
• Slutligen lägger Lukas till att kvinnorna vilar under sabbaten och tillreder örter.

I min uppsats fokuserade jag sedan i olika avsnitt på de saker jag ovan markerat med gult. De är alla inslag av så kallat särstoff i berättelsen. Jag återger inte här de skriverierna ens i kort summering. Volymmässigt skulle det spräcka alla tänkbara ramar för läsbara blogginlägg.

Men jag håller fast vid vad jag ovan påstod innan jag uppmanade dig, noble Bloggläsius, att noga läsa igenom kapitel 23. Lukas har i stora linjer och detaljer en egen idé om hur hans framställning skall bli. Den idén är inte begränsad bara till Jesus-berättelsen utan innefattar också den andra volymen i hans dubbelverk.

*  Bibelforskarna gör olika avgränsningar. Alla är överens om att Passionshistorien slutar med Jesus död och begravning men var den börjar har man olika uppfattningar om. Dominerande är att den börjar med förberedelsen för den sista måltiden men många sätter gränsen snävare och låter starten vara när Jesus efteråt under natten ber. Hur som helst är man mitt i den när kapitel 23 börjar.