stigstrombergsson

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. I vårt grannland Finland firas att det är 100 år sedan man fick sin självständighet. Det är helt naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat – särskilt om det ligger nära i tiden, sådär två-trehundra år. Det är absolut inget att vara upprörd över även om man kan tycka att en del inslag och attityder kan vara nog så chauvinistiska.

Jag kan lite sakna att vi i Sverige inte kan göra så. Vi har ju liksom alltid funnits – om de där beskrivningarna vi fått oss till livs i historieböckerna är sanna. Eller åtminstone halvsanna. Vi har som ingen startpunkt, ingen Independence Day. 1809 års Regeringsform, som jag tror är anledningen till vår nationaldag 6 juni, är ju ungefär lika spännande som att vara publik för att titta  på när någon försöker sluta röka.

Tillbaka till Finland.

Nationens födelse var en lång process och statens tillkomst skedde i blod.* Att se tillbaka på händelserna ur både segrarnas och förlorarnas perspektiv är en process som inte startar på en gång och är svår och smärtsam. Ändå behövs den för sanningens, försoningens och fredens skull. Boken jag berättade om i inlägget 100 år sedan är en del av det som nu gör bilden mer fullständig och sammansatt än förr – i Finland alltså.

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. Det är naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat. Det är naturligt att man är euforisk men det vore också naturligt om man lärt sig av historien så att också ”den andra sidans” situation får finnas med i tankarna. På gårdagens ledarplats i den israeliska tidningen Haaretz förs ett måttfullt resonemang jag valt att översätta till ett blogginlägg. På engelska kan det läsas här.**

Vi måste hantera Nakba

Israels självständighet kan inte firas fullständigt om vi ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber.

Israel markerade på onsdag sin 70:e Självständighetsdag med en blandning av officiella ceremonier och öppna evenemang. Israel har anledning att fira och glädjen var naturlig. Men festen blir ofullständig så länge staten ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber – och till och med attackerar dem för dessa känslor och försöker förbjuda dem att uttrycka dem offentligt.

Det är inte bara att den här helgen inte är deras. Inga judiska helger är inte deras. För dem står Självständighetsdagen för en nationell katastrof för det palestinska folket som de arabiska medborgarna i Israel är en oskiljaktig del av. Detta staten kan inte ignorera, även om det är extremt störande.

För statens arabiska medborgare, och naturligtvis för palestinierna som levt under israelisk ockupation i 51 år, var dagen för statens etablering den dag de förlorade sina byar, städer och länder, dagen då de förlorade sitt land och sin värdighet. Vem som än kan anses vara skyldig för detta, kan vi inte missa att förstå känslorna av förlust och sorg hos ett folk som förlorat sitt land.

Men situationen är mycket värre. Ett historiskt blick bakåt visar att palestiniernas Nakba, deras katastrof, inte slutade med att staten grundades. Det började bara då och i själva verket har det inte slutat intill denna dag. Israel har inte ändrat sin inställning till det palestinska folket sedan dess, inte heller sin behandling av dem. Policyn med förflyttning och utvisning fortsätter, inte bara i de områden som ockuperades 1967-och med att att bosättningarna blomstrar utan också med förstörelsen av en beduinby i Negev, Umm al-Hiran, och att man byger ett judiskt samhälle på dess ruiner .

Så länge som en palestinsk stat inte har etablerats är Nakba inte över och palestiniernas sorg – bland dem Israels arabiska medborgare – är inte över. Så länge som Israels ockupations- och omflyttningspolitik inte ändras måste staten åtminstone ta in och respektera känslorna hos dess nationella minoriteter.

"Jag kan inte dela din glädje", skrev chefen för Joint List, MK Ayman Odeh i Haaretz den 18 april. Han tillade: "Så länge du vägrar att erkänna det förflutna och agera för att reparera den nuvarande verkligheten, kan vi inte bygga en framtid för judar och araber i detta land.” Hans ord borde ljuda i Israel, särskilt på dess nationella helgdag, Självständighetsdagen.

*  Det är inte riktigt samma sak, stat och nation. I en nationalstat som Sverige sammanfaller det men det finns och har funnits stater som innefattat flera nationella identiteter. Europa var så. I Afrika är det på många håll så. I Finland växte en nationell identitet – eller två – fram innan staten bildades.

**  Via så kallade vänner på Facebook får jag ibland tips om olika ivrigt engagerade mycket högerinriktade pro-israeliska grupper och sidor, inte sällan av krist-sionistisk karaktär. I diskussioner och kommentarer på sådana klassas stundom Haaretz som en kommunistisk israel-förrädisk antisemitisk PK-publikation och dess innehåll avfärdas i sin helhet. Var en sak står eller vem som yttrat något är för mig inte det viktigaste. Om det är sant och tänkvärt är mer betydelsefullt – faktiskt.