stigstrombergsson

Det är där vi är – i Björkliden för vår årliga vårvinterfjällvecka. Tidigare omgångar vi varit här har jag också försökt blogga näst intill varje dag. Inläggen fordom placerades i kategorin Speciella resor. Där kan man om man skulle vilja hitta dem, läsa och skriva en forskningsrapport. Att här till höger klicka på april nästan vilket år som helst är ett annat sätt att ramla över källmaterialet.

För ett par tre inlägg sedan blev mitt bloggande kapat av barnbarnet lilla Lisa. Genom hennes försorg kunde du, noble Bloggläsius, bibringas kunskapen om var i geografin jag just nu befinner mig och i vilket sällskap. Avsikten hoppade dock den lilla över men den kan i korthet beskrivas som rekreation i fantastisk utemiljö. På turskidor.

Förra året släpade jag med utrustning för att åka både slalom och terräng. Jag tror utförsåkningsgrejerna åkte oanvända hem. I år lät jag slalomutrustningen vara kvar hemma i garaget och har därmed backat från backeriet. Jag nöjde mig med turskidorna som både gett tur och otur. Den ena är på verkstad just nu. 

Vi bor i en stuga uppe på sluttningen. Nedomkull – låter som ett Tolkien-namn på en hob – och på andra sidan järnvägen börjar Rallarspåret som går förbi Tornehamns (låsta) kyrka och tillbaka. Jag åkte det bitvis igår med Lisa i sin pulka och hennes mormor. Med henne delade jag dragningen. Lisa var dragen hela tiden.

Att dra sovande barn och barnbarn i pulka är livskvalitet. Är föret bra blir det ännu bättre. Men så var det inte igår. Att varm nysnö på kallt underlag fryser fast är lätt att begripa. Men att det fryser fast under skidorna och inte i spåret är ett tecken på naturens sammansvärjning mot dragande morfarar. Dessutom började en halv stålkant glipa åt sidan. Det bromsade nog farten – fast bara marginellt eftersom jag inte håller så hög hastighet. Inte går det heller fort när man tar av klabba-skidorna för att gående bära desamma.

I morse knackade jag in stålkanten i skidan. Lilla Lisa tog en annan åkapulkotur med sina föräldrar. Hennes mormor for till backen. Jag rallade iväg samma sträcka som igår – idag hela. Det klibbade bara lite men stålkanten glipade sin 1,5 mm på nytt. Nu är den som nämnts på verkstad och skall sova där till i morgon.

Vi åt lunch på hotellet.

Stekt strömming! I fjällvärld.

Livskvalitet!