stigstrombergsson

Markus sista kapitel.

Eller halva sista kapitel i berättelsen om Jesus.

Dit har jag kommit i den serie – jag hoppas, noble Bloggläsius, att du uppfattat att det är en serie – blogginlägg som har rubriken P minus och sedan ett nummer och som innehåller lättbibelvetenskapliska funderingar från min sida. Verkligen lättbibelvetenskapliska utan vare sig alkohol, fett, laktos, gluten, koffein, nikotin eller annat med halt och innehåll.

Att kapitel- och versindelningen är av betydligt yngre datum än själva Bibeltexten har jag nämnt tidigare. I allmänhet är navigationssystemet till gagn för Bibelläsningen men ibland skapar det onödiga avgränsningar. Så är det nu. Kapitel 16 är ju en direkt fortsättning på det förra med precis samma aktörer – kvinnorna som i skymningsljuset på fredagen såg var Jesus blev begravd. Det är dess som när det ljusnar på söndagsmorgonen kommer till graven.

Ingen omställning alltså. Bara en förflyttning av folk. Helt lik alla andra promenader tidigare i berättelsen om händelserna runt påsken.

Utan sensation berättar Markus att stenen framför graven är borta.

Vad är det att höja dramatiken kring?

De som hörde hans text läsas visste ju – kanske med undantag av någon enstaka.

De var ju samlade just för att höra för att de visste och trodde på honom det handlade om – den Uppståndne.

De hade döpts och visste att de just på det sättet förenats med hela det skeende som Markus text berättade.

Och de var mitt i en sammankomst med bön, högläsningsstund och äta-gemenskap just med Huvudpersonen – som inte var Markus.

Denna snabbt skissade situation om när, var och hur berättelserna om Jesus i allmänhet och Passionshistorien i synnerhet fungerade är viktig. De första kristna var judar med anslutning av icke-judar i relativ närhet till judendomen. Alla dessa hade sitt invanda och givna sätt att i synagogans gudstjänst tillbe Gud, lyssna till Guds ord ur Lagen, Profeterna och Skrifterna, att Bekänna sin tro på den Ende guden och Sjunga/be Psaltarens psalmer. Ingenting av detta judiska sätt att fira gudstjänst ändrades av att de trodde att Jesus var den Messias/Kristus som uppstått från de döda. Det lade bara till berättelserna om Honom, undervisning och råd ur apostlars brev och den måltid Jesus instiftat som en föreningspunkt med Honom och andra.

Därför är det vi kan uppfatta som en ”kapitelskarv” inte speciellt dramatisk. Inte heller änglar och tillsägelsen att kvinnorna skall berätta för Petrus och de andra.

Markus text slutar plötsligt. Mitt i klivet. Med att kvinnorna teg. Någon Bibelkommentar jag läst påstod att det till och med är mitt i en mening. SÅ grekisk-kunnig att jag kan avgöra den detaljen är jag inte men det är ett faktum att det tar slut abrupt – med ett ”ty...”

Är det så att sista varvet på rullen – bladet i boken – kommit bort? Detta innan texten för hand kopierades till fler exemplar?

Eller är Markus retorisk? Som om han vill säga: Ty...Jaha. Detta om detta. Vad säger ni som också ofta är rädda, missförstådda, ifrågasatta, hånade och ibland förföljda – som vi som tror ofta är. Vad säger ni? Vi?

Den frågan är tidlös.

Hur som helst har någon tidigt observerat avbrottet och skrivit samman ett Oäkta Markusslut – verserna 9-20 – som inte finns i alla handskrifter. Den som gjorde det gjorde det kortfattat utifrån vad som brukade berättas och som under andra halvan av första århundradet var allmänt kristet tankegods – och som också landade i Matteus och Lukas något yngre Jesusberättelser.