stigstrombergsson

Fort och illa, kan ingen gilla.

Sakta och väl, slår ingen ihjäl.

Poemet kommer från min mamma. Det är inte hon på bilden. Hon brukade i alla fall säga så. Som så många gånger förr är det sant just nu runt midnatt mellan den 25:och 26:e april 2018.

Dagen har varit lång. Den arbetsuppgiftsfyllda dagen.

Det var frukost i Församlingsgården från 7 i morse. Den var inte obligatorisk men då min ena dotters ordstäv Gratis är gott är dant var jag där före ½8. Filmjölken var dessutom slut hemma

Klockan 8 började dagen. Kyrkoherden sjuk men det var kollegium i alla fall. Prat och plan och viss dragkamp till ½10 då det var kafferast.

Sedan gick det slag i slag med förberedelser och kalenderfrågor fram till lunch, mer förberedelser, två konfirmandgrupper, Veckomässa som annan sjuk kollega egentligen skulle ha celebrerat, träff med den grupp vuxna som om knappt tre veckor reser till Samos växelvis med inhopp i träff med konfirmandföräldrar. Allra sist samtal med föräldraledig kollega som varit med på (och hållit i) konfirmandföräldraträffen. Lämnade Församlingsgården 22.30 efter att ha tagit emot ett telefonsamtal.

Det blev en lång dag.

Därför, i enlighet med mammas poem tar jag ikväll en försening. Skriver inte som jag egentligen skulle ha gjort P minus 67. Skulle kanske kunna bli något mellan kvartsvettigt och halvbra, inte mer. Skjuter därför denna sena ganska tankeurblåsta timma saken framför mig. Skall försöka ”komma ikapp” någon av de närmaste dagarna då jag faktiskt är arbets-uppgiftslös – alltså har semester.

Jag vet att ingen vare sig tvingar mig, väntar av mig eller längtar efter att jag varje datum skall skriva något kort lätt-exe-get-iskt om ett Bibelkapitel. Det gör jag bara för att jag själv valt att så skall ske och för att jag tycker det är både småkul och intressant. Mina texter är varken småkul eller nämnvärt intressanta för någon annan men det ger jag kissemissen i. Det är att läsa Bibeltexten och kommentarer kring den som får mig att gå igång.