stigstrombergsson

Kapitel 11 i Lukas berättelse om Jesus är en del av den långa samlingen ord, händelser och möten som kallas Lukas reseberättelse. De olika ”snuttarna” kan ibland ses hör ihop med varandra till en del men ofta är de likt olika pärlor som näst intill slumpmässigt trätts upp på en tråd.

Läs kapitel 11 NU innan du fortsätter att öda uppmärksamhet på vad jag skriver.

Då – något speciellt?

Herrens bön! Kan vara värd några ord!

I Markus berättelse om Jesus finns den inte. Inte heller hos den fjärde berättaren Johannes. Men Matteus och Lukas har dem – Herrens böner. Det pluralen var väl klurig. Särskilt i relation till de en-två-tre-två-en varianter på svenska som kan vara i svang i olika kristna sammanhang men som alla främst går tillbaka på Matteus version i 6:9-13 – raderna-bönepunkterna numrerade:

Så skall ni be:

1. Vår fader, du som är i himlen.

2. Låt ditt namn bli helgat.

3. Låt ditt rike komma.

4. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

5. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

6. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Lukas har i 11:2-4 en annan variant som är kortare kortare.

När ni ber skall ni säga:

1. Fader,

2. låt ditt namn bli helgat.

3. Låt ditt rike komma.

4. .....

5. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

6. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

7. Och utsätt oss inte för prövning.”

Först av allt: När vi använder Herrens bön använder vi översättningar, översättningar i flera steg.

När Jesus följeslagare fick bönen var den rimligen på arameiska, det språk de och Jesus talade till vardags. Möjligen var det, då det var en bön, en arameiska anstruken av hebreiska. Det språket hade man mestadels slutat använda till vardags men det var fortfarande böne- och gudstjänstspråk. Psaltarens psalmer och Bibeltexterna man läste var på det språket.*

Jesus följeslagare lärde sig bönen utantill – som med allt Jesus sa. Därför har inte Markus med den. Alla kan den och det är vad Jesus gjorde som är Markus fokus. Bland grekisktalande judar i och utanför Palestinaområdet översattes orden och lärdes in. Det kan ha skett på olika platser så det kan ha blivit lite olika – ord och satsbyggnad på ett språk har ju inte exakta motsvarigheter i ett annat. Det är två sådana översättningar (eller en men lite modifierad) som blir de grekiska texter – se rutan – som man sedan några gånger översatt till svenska.**

Vilken variant lärde Jesus ut?

Svar: Vi vet inte! Vi vet bara vad det står i texterna som är kopior av kopior av kopior av kopior och så vidare av ett par original sammansatta oberoende av varandra på 70-80-talet efter Kristus. Att Lukas i alla kopieringssteg stått i skuggan av Matteus märks av att den som skrivit av en text till en ny kopia ganska ofta lagt in det han tycker saknas på rad 1, 4 och 7. På samma sätt är det med bönens ”slutkläm” Ditt är riket... som är en lovprisning tämligen vanlig i judiskt och därmed kristet böneliv.

I kapitel 11 följer efter bönen uppmuntran till bön och sedan ”pärlor på tråden” av annat slag så att konfliktläget med Jesus motståndare skärps. Och fler människor samlas.

*  Avståndet eller förhållandet mellan de två språken har jag inte riktigt kläm på men jag har ett dunkelt minne att någon kunnigare än jag på en fråga svarade ”mer än mellan svenska-norska/danska men mindre än svenska-isländska.”

**  Den bön många kallar ”gamla” Fader vår (som en hel del falskeligen tror att ”alla kan”) stämmer inte med vare sig Matteus eller Lukas som man läser texten i Bibeln. Den stämmer inte ens med Bibelöversättningen från 1917 utan är stelnad liturgisk bön som går tillbaka på ännu äldre svenska översättningar – men fullt användbar för den som så önskar.

Den nyare Vår Fader – som med 30 år på nacken inte är så hemsk ny utom på platser där man envisats med att vara överdrivet traditionalistiskt reformrädd – stämmer inte heller med Bibeltexten. Av hänsyn till rytm och det svåröversatta bröd för dagen som kommer – ordagrant morgondagliga bröd – har den sin egen ekumeniska ordalydelse för svenskt gudstjänst- och böneliv.

I gemensam gudstjänst och undervisning är det Vår Fader som numera gäller. Vilken variant man använder för sig själv spelar ingen roll men både för gudstjänst och privat är Jesus introduktion av bönen viktig: När ni ber skall ni säga. Bönen skall alltså alltid vara med – i alla fall när man är ett ni.