stigstrombergsson

Det är inte så långt mellan Jeriko och Jerusalem. När jag sökte uppgifter om distansen fann jag denna bloggtext skriven den 30 nov. 2006:

How long does it take to walk from Jericho to Jerusalem? It took me 8 hours today to cover the distance of 15 miles (24 km) with an elevation increase of about 3400 feet (1060 m). Not counting breaks, our group of 15 walked for six and a half hours. It would have taken longer if it had been hotter or if we had …*

Två och en halv mil, en kilometer på vertikalen. Ett rejält dagsverke.

För Markus som är den förste som i skrift slöjdade fram sin berättelse går trippen på ett kick. Struntar man i kapitel-, vers- och styckeindelning som ju inte fanns från början lyder skarven mellan vers 27 och 28 utan skiljetecken och mellanrum:

ochhanföljdehonompåvägennärdenärmadesigjerusalemochvarvidbetfageochbetaniavidolivber...

Alltså ingen skarv alls

Men Lukas är inte färdig i Jeriko. Därför, noble Bloggläsius: Läs kapitel 19 NU så att du inte likt en snart omnämnd blir alldeles för kort i rocken – i ditt fall när det gäller att följa min text.

Berättelsen om tullindrivaren Sackaios inne i Jeriko finns bara hos Lukas. Det blir ytterligare en utanförstående eller utanförställd person som Jesus tvärt emot sociala konventioner går över gränsen till. En till i slutet av berättelsen innan dagarna i Jerusalem. Tidigt i berättelsen om den vuxne Jesus har Lukas i kapitel 5 berättat om tullindrivaren Levi (som hos Matteus kallas Matteus). Man kan – och så gör en del Bibelforskare – uppfatta det så att Lukas arrangerat just dessa två kollegor i Tullverket som ram för hela sin framställning dem emellan, hela berättelsen om hur Jesus inkluderar de exkluderade. Eller så är det bra Lukas förkärlek för dubbletter som gjort att han tog med en till. I bägge fallen handlar det i alla fall om judar på avvägar som kommer rätt.

Bilderna tog jag i Jeriko hösten 2009. Ett högt träd i centrum och en extra låg port.

Lukas låter också Jesus under klättringen upp mot tempelstaden ge en liknelse/gåta – om de tio punden. Den är inte unik för Lukas. Finns också hos Matteus men längre fram i handlingen inne i staden och i en annan miljö. En Q-berättelse som de två skribenterna placerat in olika.

Från och med vers 28 rider Jesus in i staden på en för alla nutida Hosianna-gnolare välbekant åsna.** Den händelsen är uppenbarligen oerhört viktig. Alla fyra Jesusberättarna i Nya testamentet har med den som start på det vi nutidsmänniskor kallar Den stora veckan med de avgörande händelserna.

Vi är vana att se den veckan som en händelsekedja. Det är helt rätt!!

Tidigare i sina skrifter har Jesus-berättarna berättat episoder som inte alltid, men ibland, direkt byggt på varandra. Så har också Lukas gjort. Från och med inritten blir berättelserna annorlunda. En sak nära följs av nästa och det skapas en sammanhållen händelsekedja.

Eller fyra – om man ser varje Jesus-berättare för sig – men så blir det sällan. Vi ”lyssnar över” Lukas när vi hör Matteus och Johannes när vi följer Markus – och då naturligtvis inte parvis utan alla och allt hela tiden. I text har man ju också sammanställt de fyra till en löpande historia och filmer, konst, litteratur, musikaler och teater skapar samma totalitetsbild. Det är inte fel.

För Theofilos med medåhörare bör det rimligen ha varit på samma sätt. Han/de hade inte tagit del av olika skrifter – de flesta var ju inte skrivna är – men de hade hört berättelser om Jesus Stora vecka i Jerusalem. Sannolikt hört det flera gånger för det var ju det viktigaste man berättade om Jesus, näst efter hans uppståndelsen ur döden.

Om Lukas skrift såhär långt gett dem nytt stoff så är det i alla fall nu de kan känna att de hamnat på mammas gata. Det som nu kommer finns det förkännedom om, kanske inte i alla detaljer men i stora drag. Det medför att de kommer att lägga märke till om Lukas presenterar något utöver eller stryker något eller förändrar något.

Det kommer Lukas att göra. Det måste han ha gjort med uppsåt. Därför är det en poäng att sär-läsa Lukas och observera skillnaderna – för att få kläm på vad just han vill berätta och fundera över varför.

I samband med åsneritten (som alla berättat så den är en självklarhet) blir Lukas i vers 39 en särling igen. Fariséernas protest mot lovsången nämns inte i de andras Jesus-berättelser. Där går bara Jesus upp till templet och ut igen för att dagen därpå förbanna ett fikonträd och sedan upprörd röja upp i den världslig kommersialiserade helgedomen.

Lukas planar ut dramatiken. Jesus blir mer sorgsen än militant när det nämns att han gråter över Jerusalem och sedan helt kort att han kör ut folk ur templet och säger till dem hur det skall vara där. Inget fikonträd finns med. Det verkar som om Lukas medvetet ersätter Jesus harm över fikonträdet – en bild för Jerusalem – med att han gråter över staden. Bilden är från platsen där Jesus grät.

På så sätt blir Jesus hos Lukas lugnare och mer samlad än han framställs hos den mer affekterade Markus – som mer troget repeteras hos Matteus. Jesus framställs på något vis som mer försonlig – värt att återkomma till.

*  Bloggen hittar du här.

**Man kan ha många tankar om graden av Bibelbekantskap i allmänhet och därtill hörande åsne- och händelsekännedom i synnerhet. Detta blogginlägg är inte platsen för de reflexionerna annat än att jag ger ett grundtips: Räkna inte med att folk känner till något! Men räkna med att de kan reflektera om de får veta!