stigstrombergsson

Hur har Markus tänkt? Varför står konflikterna i kapitel 12  som de står? Hände sakerna och utspelade sig dialogerna strax efter år 30 exakt i den ordning som det berättas? Eller har Markus som skrev runt 30 år senare satt upp dem som de är uppsatta utifrån någon sorts tanke?

Det är sådana frågor som den del av Bibelvetenskapen som kallas exe-get-ik ställer. Olika forskare och textbrytare ger olika svar och det är ju det som är – som det förr sas i TV-programmet Så skall det låta – oliiiiidligt spännande.

Räknar man konfliktsamtalen efter det att fikonträdet visat sig vara förtorkat blir det fem stycken med en liknelse inskjuten mellan de två första. De fem är – jag använder mellanrubrikerna från Bibel 2000 – Jesus fullmakt (11:27-33), Skatt till kejsaren (12:13-17), Uppståndelsen (12:18-27), Det viktigaste budet (12:28-34) och Är Messias Davids son? (12:35-37). Sedan kommer ett skarpt varningsord från Jesus och en påhakad händelse i slutet av kapitel 12.

Många forskare menar att det kan vara så att Markus satt just dessa fem avslutande konflikter som ”motvikt” till de fem inledande konflikterna han berättar om i andra och början av tredje kapitlet (2:1-3:6). Att i sin text på det sättet även över stora avstånd ”motväga” är ett fullt möjligt litterärt trick hos en författare i antiken när han vill att hans text skall vara lätt att memorera när man får den högläst för sig.

En annan variant är tanken att de fyra konflikterna i kapitel 12 har satts ihop så att de skall påminna om de samtal och frågor som skall finnas med i en judisk påskmåltid. Inom ramen för den skall en läropunkt i Lagen dryftas – Skatt till kejsaren. Sedan en fråga av banal, rentav löjlig art – Uppståndelsen. På det så ett etiskt problem – Det viktigaste budet. Till sist en fjärde som skall gälla ett skrifttolkningsproblem – Är Messias Davids son?

Den uppställningen blir också lätt att hålla i huvudet om man känner till det judiska Påskfirandet – vilket Markus kan förutsätta att många Jesus-troende på 60-talet gör,  En extra detalj i detta är att den fjärde Påskmåltidsfrågan skall ställas av den yngste vid bordet. Och det är Jesus, inte motståndarna, som ställer den. Retoriskt.

Hur Markus än har tänkt avrundas hela konfliktknippet i templet med att Jesus varnar folket för sina motståndare, deras överspel och deras dåliga moral. Det har säkert Jesus gjort flera gånger men varningen passar här innan Markus i kapitel 13 går vidare med annat. Att motståndarna äter änkorna ur husen påminner honom om en annan ”änke-grej” som har tar med. Kanske hände det just då eller så fogade Markus in det här – som kontrast och med änka som så kallat stickord.

I de olika samtalen finns naturligtvis en uppsjö av annat som kan vara intressant att veta och fundera kring. Var på tempelområdet man diskuterade skatt till kejsaren till exempel. Man fick ju inte föra in utländska pengar dit – som en snärjare tydligen gjort. Saddukeerna hade bara de fem Moseböckerna som helig skrift. De trodde inte på uppståndelsen. De fick på nöten just med citat ur deras egna skrifter. Och vi kan också se inte bara motsättningar i den etiska frågan om buden också enighet kring det vi kallar Dubbla kärleksbudet – som jag tycker alla skall lära sig utantill.