stigstrombergsson

Dra dra min gamla morfar det bästa du förmår!

Dra dra min gamla morfar, just här i detta spår.

Jag ligger i min pulka, jag sover jättesött

å du går mellan skalmar å blir alltmera trött.

 

Det har visst funnits nån gubbe som hette Ävärt Tåb – eller nåt åt det hållet. Han lär ha diktat visor av allahanda sorter och dimensioner. Mormor har berättat att hennes pappa brukade sjunga Tåb-låtar. Om det var så fattar du som läser morfars blogg att det handlar om uuur-gammal musik. Gammal musik kan man kan göra kovvrar på. Med ny text. Som här upperst.

 

Heter det så – upperst?

Det är ju där uppe. Längst uppe.

Då blir det väl upperst – typ.

Jag är lite ovan vid språket.

 

Förresten: Jag heter Lisa. Jag är 10¼ månad gammal och skriver nu på morfars blogg så att den får nåt som är värt att läsa. Jag tänkte bidra med lite Snille och Smak. Har förstått att det har blivit jätteviktigt att flera nya författare kommer med sånt. Svenska Ankademin verkar ju totalt ha bajsat i blöjan.

 

Det har med upperst då – kan det heta så?

En del säger att man ska skriva ovan i stället men jag är så ovan att skriva så jag vet inte om det är rätt. Känner mig ovan med ovan. I alla fall är det en talande dikt om mänsklighetens villkor 2½ timme denna dag.

 

Jag lade mig i pulkan. Åkkhäj!

Jag blev lagd i pulkan om det nu ska vara så himla kittligt – kitsligt kanske det heter.

 

När man ligger i en pulka styr man världen. Åtminstone den del som är närmast framför. Där kopplades morfar in som drag-djur och det bar iväg efter Rallarspåret. Mormor var också med men hon var så less att åka turskidor – igår körde jag henne, mamma och pappa ända till Låkkta för att få mig en våffla med sylt – så hon tog sina skäjt-skidor i stället. Det går mycket fortare så. För henne alltså. Morfar puffar på och hon far fram och tillbaka som en fis i en glasburk. Jag drev på ekipaget.

 

Men jag måste erkänna att jag somnade från alltsammans. Efter en liten liten stund. Ganska omedelbart faktiskt. Det gör inte så mycket. Morfar är inte så där jättesmart men han är trofast. Som en gammal häst som hittar dit man ska även om kusken somnat. Eller är full. Men det var jag inte. Jag var inte full!  Dragen – Ja! Dragen hela tiden. I tre timmar. Sov i 2½.

 

Egentligen vet jag inte var vi varit. Men vi kom då i alla fall hem till stugan. På nåt sätt. Där var det lunch! Kocka-mormor hade på sitt koketta vis åkt lite i förväg så när jag styrde in morfar framför stuga 17 var maten värmd, delad och på tallrik.

 

Service!